Alternativ till facket – fondsparande

Jag har ju tidigare berättat om företaget Jobb & Liv som erbjuder facklig service, fast som företag. Det har faktiskt sina fördelar att vara ”kund” istället för ”medlem”.

När verksamheter saknar konkurrens tenderar dessa att korrumperas. Facket som organisation börjar leva sitt eget liv och ägnar mer kraft åt att försvara miljonlöner och lyxlägenheter till högt uppsatta potentater, än att försvara medlemmarnas intressen.

(Några beundransvärda undantag har emellertid setts av t ex IF Metall, som med ett flexibelt förhållningssätt antagligen lyckats rädda tusentals industrijobb till sina medlemmar.)

Ett ännu enklare alternativ för den som av olika skäl inte tycker att facket löser några problem är ju helt enkelt att spara pengarna istället.

En metallare med 25 000:- i månadslön betalar en fackavgift på ca 550:- i månaden. Om han eller hon istället lägger upp ett månatligt fondsparande för pengarna kommer dessa efter 20 år ha växt till närmare en halv miljon*.

(Räkna här på vad du kan förvänta dig för avkastning om du istället för att sponsra Socialdemokraternas valkampanj sponsrar dig själv.)

Alla människor mår bra av att ha en slant på banken. Att kunna be en dålig arbetsgivare fara och flyga och/eller att kanske förverkliga en företagardröm. Det är en betydligt mer gedigen trygghet än den som facket försöker sälja på dig.

Om man tar det lite längre kan man ju också snegla på jobbskatteavdraget. De flesta överlevde ju även innan det infördes. Tänk att du sparar de pengar som frigjorts i din plånbok i fonder istället för att köpa platt-tv och Thailandsresor… Om man räknar på 1500:- så kan du efter 18 år ha en miljon i handen. En miljon!

Det är väl ingen överdrift att hävda att det som SAAB-anställd i dagens läge hade varit skönt att ha några hundra tusen på banken… Något som faktiskt i morgondagens Sverige kan vara fullt möjligt för alla.

*(Historiskt har börsen utvecklats i genomsnitt 10-11% årligen.)

Det måste finnas en kaka att fördela

Häromdagen hörde jag några minuter på ett av vinterpratsprogrammet på radion. Aktuell pratare var författaren och litteraturkritikern Alexandra Coelho Ahndoril.

Det visar sig att hon håller på att skriva någon slags hyllning till den svenska socialdemokratins portalfigur, August Palm. Det är möjligt att avhandlingen blir både historiskt korrekt och intressant, men som hon själv beskrev August Palms roll i programmet väcks en viss oro för att Alexandra med sina röda glasögon missar väsentligheter om Sveriges ekonomiska historia.

August Palm, socialismen och all fackföreningsverksamhet i världen kan inte skapa rikedom.

I Sveriges fall var det framförallt några ytterligt genomgripande reformer som lade grunden till de 100 år av tillväxt som ledde fram till den välfärdsstat som Alexandra Coelho Ahndoril hyllar.

Avskaffandet av skråväsendet/införandet av marknadsekonomi är det absolut viktigaste, men även saker som fri invandring och frihandeln blev centrala. (Den tidens socialdemokrati under August Palm var positiva till ovanstående, men något säger mig att det kommer att komma i skymundan till förmån för en massa klasskampsonani.)

Är det någon enskild person som ska lyftas fram som upphovsman till den svenska välfärden så är det väl Johan August Gripenstedt, som var fader till de reformer som skapade förutsättningarna för den tillväxt som kom alla svenskar till del.

Det verkar nästan som att den samlade vänsterrörelsen helt och hållet har missat konceptet ”tillväxt”. De verkar tro att alla resurser liksom fanns redan 1850 och att det bara var fördelningen det var fel på. Det enda man behövde göra var att ”ta tillbaka” resurserna från vilka det nu var man ansåg hade snott dem.

(Det är ju ganska lätt att se att det inte var så. Sverige är ju ett statisikälskande land och det finns gedigna källor för BNP-utvecklingen redan för den tiden. Lätt att kolla upp om man inte tror mig. Läs exempelvis Johan Norbergs ”När människan skapade världen”.)

Det måste finnas en kaka att fördela. Stora och goda kakor bakas uteslutande i kapitalistiska ugnar. På det är Sveriges historia ett solklart bevis.

Kulturen och kapitalismen

I dagens SvD intervjuas Roy Andersson. Utan tvivel en stor konstnär och värd all respekt för sina filmer. (Update: Här finns artikeln att läsa.)

Roy Andersson gillar inte kapitalism. Han hävdar att den saknar ideal och att den inte tar ansvar. Nja, man kanske kan ge honom hälften rätt. Kapitalismen som system betraktat tar inte ansvar, men människorna gör det!

Den stora skillnaden mot den planekonomi, som Roy Andersson hävdar är målet för en ofrånkomlig väg, är att ansvaret allokeras samtidigt som resurserna. Marknadsekonomi som system är effektivt just eftersom ansvar kopplas direkt och linjärt till människorna och företagen.

Anderssons slutsatser är dessutom märkliga mot bakgrund av att han först i intervjun konstaterar att ett stort problem är ”bristen på kompetens hos dem som har makten”. Ändå verkar han alltså vilja att dessa inkompetenta människor ska ha MER makt?

Jag håller med om delanalysen att det råder kunskapsunderskott i många delar av samhället. Men kultursektorn är tyvärr inget undantag. T ex visar ju Roy Andersson att han inte förstår hur samhällsekonomin fungerar.

Fram för kompetensspridning i alla ändar och åt alla håll! Näringslivet har massvis med värdefull lärdom att göra från kulturen och vice versa. Kulturen skulle också har stor nytta av att förstå värdet i frivilliga utbyten människor emellan.

Den svenska kultureliten har så länge fötts på den offentligfinansierade mecenatspenaten att man har glömt hur gott uppskattningen från självvald kulturkonsumtion kan smaka.

Miljöpartiet fattar inte företagandet

Mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur. Miljöpartiet gör idag på SvD Brännpunkt anspråk på att bli ett småföretagarparti. Lycka till.

Man tillhör trots allt det regeringsalternativ som vill chockhöja inkomstskatterna, återinföra förmögenhetsskatten, absolut inte under några som helst omständigheter diskutera arbetsrätten (Om det diskuteras, så handlar det om att ”förstärka LAS”, vilket i praktiken kan innebära att facket blandas in i anställningsbesluten).

I sitt partiprogram förordar man tobinskatt, räntefritt samhälle och löntagarfonder.

Miljöpartiets track record när det gäller att ställa till det för företagare i allmänhet och småföretagare i synnerhet är magnifikt. ”Friår”, som urholkar arbetsutbudet. En miljölagstiftning som gör näringsidkare rättslösa. Man är kategoriskt emot viktiga infrastrukturprojekt.

Det finns miljödomar mot småföretagare om böter på tiotusentals kronor för att man har åkt till återvinningsstationen med ett lysrör utan att ha föranmält detta till kommunen.

Skaderekvisitet förhandlades bort, så att polisen kan göra husransakan vid ”miljöbrott” även om miljöbrottet bara består i administrativa formaliteter.

En ICA-handlare på en liten ort i mellansverige glömde en månad att lämna in uppgiften om vilka köldmedium som fanns i butiken. Det var alltså inte fråga om någon förändring, utan en deklaration om att ”Ja, jag har fortfarande 22 liter köldmedium i mina anläggningar, precis som de 12 senaste månaderna och jag planerar att ha 22 liter köldmedium ett par år till om inget oförutsett inträffar”.

Nu inträffade tyvärr något oförutsett. Åklagaren konstaterade att ett Miljöbrott begåtts i och med att uppgift inte lämnats. Polisen gjorde inte bara husransakan, utan hämtade in företagaren i fråga för förhör mitt på dagen från butiken. (sic)

Om det beror på att företagaren blev knäckt, om människor inte längre ville handla av någon som hämtades av polis (och därmed måste vara en skummis), eller om det var en kombination av dess båda är väl svårt att säga, men 6 månader senare fick butiken slå igen.

Ett industriföretag i västsverige bokförde sina utsläppsrätter på fel konto och fick böta 19,5 miljoner. (Märk väl: ingen skada mot miljön hade skett – misstaget var helt och hållet administrativt.)

Miljöpartiet är bra på migrationspolitik, men är helt värdelösa på miljöpolitik. Överbud och lika meningslös som kompromisslös ”miljöpolitik”, som företrädesvis konstrueras för att blidka det mäktiga lobbyorganisationer som profiterar på människors miljöengagemang.

Värre är man dock på företagarpolitik. Man drar sig inte för att föreslå saker som statliga riskkapitalfonder för politiserad styrning av entreprenörskapet.

Alla som har någon insikt i entreprenörskapets väsen vet att det inte låter sig styras. Det är en ren och oförfalskad underifrånkraft. Enskilda människor som bryter mot konventionerna, vänder upp och ned på allt och provar något som i andras ögon verkar helt galet, men som en gång på tio eller kanske en gång på hundra visar sig funka.

Sådant kan inte kommenderas fram, utan måste växa fram underifrån. För att det ska ske behövs frihet. Frihet för tankar och idéer och framförallt ekonomisk frihet. Fri ekonomi. Kapitalism. En allmän känsla i samhället att det faktiskt är OK att folk blir rika på att arbeta.

Är man beredd att sätta ned foten om kapitalismens principer och företagarens rättigheter mot staten och facket (rättssäkerhet även när det gäller miljöreglerna, t ex), kan man som småföretagare (som jag själv är sedan många år) ta dem på allvar.

Tills dess är det mest fråga om substanslöst svammel.

Läs även Ankersjö.

Electroengine i begrepp att chocka världen


Jag har nyligen haft anledning att ha kontakt med ett superintressant teknikföretag i Uppsala, Electroengine.

Deras affärsidé är att ta fram färdiga och högeffektiva drivpaket för att konvertera vanliga bensin- och dieselbilar till elbilar.

I en kapitalistisk ekonomi tar människor egna initiativ och skapar sådant som kommer att bli stort på framtidens marknader.

Electroengine erbjuder någon som alla biltillverkare vill ha. (Särskilt om oljepriserna börjar stiga igen.) Det är också tekniskt möjligt att efterkonvertera sin egna gamla bil med Electroengines teknik, men då krävs intyg från biltillverkaren att säkerhet och sådant inte påverkas.

As we speak för Electroengine förhandlingar med fordonstillverkare som de inte vill avslöja namnet på, men det är väl ingen vild gissning att provplattformens fabrikat kan vara en trolig kandidat.

Läs även artikeln om dem på miljonytta.se

Sverige centralt för miljökapitalism

Förbifartsdebatten plockade på något sätt verkligen fram det allra sämsta ur miljödebatten.

Från Miljöpartiet på officiell nivå debatterades ändå hederligt. Man kan helt enkelt inte acceptera den utsläppsökning som man tror att förbifarten kommer att leda till.

Till måste man dock tillägga att inga alternativa sätt att lösa trafikproblemet har presenterats och att Miljöpartister helt verkar ha missat att det faktiskt händer en hel del inom utvecklingen av både elbilar och biobränslen.

I undervegetationen förekom inte desto mindre en hel del ren civilisationskritik, gränsande till ekofascism.

En del verkar liksom anse att jorden vore en bra plats ”om det inte bara var för människan.”

Detta är – enligt min mening – inte bara en rejält jäkla pundig åsikt, utan också en potentiellt farlig sådan som inspirerar galningar till människofientlighet. Ibland med fruktansvärda konsekvenser.

Skadeverkningarna av företagarfientligheten yttrar sig på flera sätt och är i vissa stycken väldigt allvarliga. När villkoren för att göra affärer offras på miljövänsterns moralistiska altare, undergrävs förutsättningarna för tillväxt.

De politiska alternativen är ganska tydliga på den här punkten.

Vänstern gapar sig hesa om att åtgärder som ska sätta käppar i hjulet för näringslivets utveckling på punkt efter punkt, oavsett om det gäller att höja skatten för alla som eventuellt lyckas med sitt företagande, eller om det gäller att stoppa viktiga infrastrukturprojekt.

Regeringen – genom främst Maud Olofsson – står för handling i näringspolitiken. Inte genom att ösa pengar över amerikanska biljättar, utan genom att förbättra förutsättningar för företagande.

Företag, ni vet sådana som vänstern tror att de kan behandla hur som helst (eller i extremfallet inte ens önskar), löser miljöproblem as we speak. Inte alla på en gång. Men fri företagsamhet gör faktiskt svenska företag bäst i världen på miljö.

För den som är mer intresserad av vad som faktiskt åstadkoms på miljöområdet kan man i september bevista tre olika världskongresser på området.

På måndag är det stor offshorevindkraftsmässa/konferens på Stockholmsmässan med bland andra energikommissionär Andris Piebalgs och energiminister Maud Olofsson och ett hundratal skickliga företag som får det hända.

Direkt efter följer World Bioenergy Clean Vehicles & Fuels 2009 med självaste Kungen närvarande, samt bland andra den nya amerikanska ambassadören Matthew Barzun. Av allt att döma kommer han att fortsätta in på det spår som företrädaren Michael Wood stakade ut, i att sammanföra svenskt miljökunnande med amerikanskt entreprenörskap.

Tidigare i veckan ägde också en stor vågkraftkonferens rum i Uppsala. Ett område där Sverige är världsledande, tack vare framförallt den fantastiska industrimannen Billy Johansson (tidigare ABB).

Tycker man att handling och konkreta resultat är tråkiga och upplever att de krockar med den marxistiska klassanalysen får man helt enkelt sälla sig till miljövänstern…

Kulturens vikt för välståndet

SvD har en sommarserie i näringslivsdelen om uppfinnare och innovatörer. Idag (i papperstidningen) talar man med Hasse Johansson som en gång i tiden satte sitt hus i pant för en idé som han trodde på.

En risktagning som ingen bank och knappast extern riskkapitalist hade gått med på. Men Hasse lyckades sälja sin nya och förbättrade teknik till Saab-Scania i början av 80-talet. Resten är som det heter historia. En historia som förklarar vad det är som genererar tillväxt och som skänker hela vårt samhälle välstånd.

Hasse säger många intressanta saker i artikeln, men en sak som fastnade var diskussionen om de tre vågor som varje innovation måste skölja. Ett rent idéstadium, ett experimentiellt genomförande och sist ett rationellt faciliterande av tekniken som gör den tillgänglig på marknaden.

Som exempel nämner Hasse månfärd. Jules Verne kastade fram helt nya idéer och utmanade de invanda sätten att tänka om hur och framförallt kanske vad. Hundra år senare drev rymdkapplöpningen medel till ett pionjärprojekt där man satte en människa på månen. Nästa våg är när månresor görs tillgängliga för hugade privatpersoner.

Detta väcker ett par tankar.

Kulturens betydelse. Fria tankar, obundna av tekniska och pekuniära begränsningar, får uttryck i konsten och kulturen. Utan den kan vi säkert uppfinna fantastiska saker, men vi kommer inte ha några mer intressanta idéer vad vi ska använda dem till.

Betydelsen av privatkapital. Hasse Johansson berömmer innovationsklimatet i den första och andra vågen, men mellan steg 1 och 2 krävs mer än teknisk innovationsförmåga. Nämligen ekonomisk. För att ta de nya och fantastiska idéerna till marknaden och till kommersiell succé, krävs kapitalism och kapitalister.

Jordmånen för framväxten av nya sådana är långt ifrån de bästa i vårt avlånga land. Det finns en norm där likhet i inkomst och förmögenhet anses eftersträvansvärt.

Det är möjligt att vårt kulturklimat är acceptabelt för att stimulera till nytänkande i den första av innovativitetens vågor och när det gäller pionjärprojekt finns det både vilja och medel att göra satsningar här och var. Detta har genom åren skett i stor skala i vårt avlånga land, främst genom försvarsindustrin.

Men förutsättningarna för ett bra innovatörsklimat i det tredje steget motarbetas, aktivt och med eftertryck, på bred front genom den statsfinansierade kulturövningen. Kommersialiseringen framställs som något dåligt och den naturliga och sunda drivkraften att skapa värde och tjäna pengar anses ofta omoralisk.

Något som måste ändras om vi önskar framtida tillväxt, jobb och välstånd i Sverige.

(S)R fortsätter med opinionsbildning

I morse på radion: Carolina Gynning förväntas försvara kapitalismen, eftersom hon gillar att shoppa. Hennes för tillfället utsedde kombattant klämmer till med vänsterklyschan att ”det kapitalistiska systemet kräver att vi konsumerar 2% mer varje år” och att detta skulle vara något negativt.

De två procenten borde vara många fler!

Det handlar helt enkelt om att vi blir allt bättre på att göra allt det som behövs för att överleva. För en tid sedan kom vi i vår del av världen upp över överlevnadsnivån även på ett brett plan. Tack vare just marknadsekonomi eller kapitalism, om man så vill.

Tillväxten kommer ur att vi finner nya lösningar till gamla och nya problem. Att vi lär oss mer vartefter och gör processer effektivare, vilket lösgör resurser till annat. T ex utbildning, sjukvård, ytterligare tillväxtfrämjande infrastruktursatsningar, pradaväskor och bistånd.

Man försöker få det att framstå som att de där två procenten är meningslös och tom konsumtion av prylar som vi inte behöver, men det är en förenklad – för att inte säga förljugen – beskrivning.

Visst ser man på viss konsumtion som finare än annan. Att lägga resurstillväxten på att gå ner i arbetstid och ägna mer tid åt sina kids, att spara och investera och att skänka bort pengarna till välgörande ändamål anses ädlare än att köpa dyra kläder för dem, men valet måste faktiskt vara Carolina Gynnings, om det är hon som har tjänat pengarna.

Och faktum är att även denna enligt vissa ‘meningslösa’ konsumtion berikar ekonomin. Någon säljer dem och tjänar pengar på detta, någon har designat kläderna, en annan syr dem. Det finns ett garveri på en mellansvensk avfolkningsort som har börjat gå riktigt bra, eftersom de säljer skinn av superkvalitet till ett av de riktigt namnkunniga modehusen.

Kapitalism möjliggör tillväxt som gynnar hela världen. Under förutsättning att frihandel råder, gäller detta även länder som är fattiga idag. Det är fakta som Carolina Gynning kanske inte känner till och det kan man heller inte förvänta sig.

Hon gör inte anspråk på att vara vare sig ekonom eller filosof. Hon är programledare och modell och uppenbarligen ganska bra på det hon gör eftersom hon tjänar bra med stålar.

SR ställer upp henne mot en kvasiintellektuell vänstertomte som ska framstå som den kloka och eftertänksamma. Syftet är solklart: Att kommunicera att kapitalismen är något dåligt och att dess ‘försvarare’ är Carolina Gynning och hennes kompisar och att det enda argumenten mot marxism är att ”det känns skönt att shoppa”.

Public Service?

IKEApitalism när den är som bäst – P1 Sommar med Ingvar Kamprad idag

Om en knapp timme, ämnar jag sitta klistrad vid radion. En av vår tids riktigt stora sommarpratar. Ingvar Kamprad.

En av alla dessa entreprenörer som liksom bara spottat i nävarna och kört. I just Ingvar Kamprads fall på ett i det närmaste osannolikt framgångsrikt sätt.

Helt utan subsidier eller politisk inblandning sprider IKEA välstånd överallt man etablerar sig runt om i världen. Ett synnerligen gott exempel på kapitalismens triumf.

Möbelköparna hittar bättre och billigare inredning till sina hem, vilket frigör resurser till annat.

Många hundratusentals människor har sin försörjning tack vare IKEA’s existens.

Det är redan nyheter ute om vad sommarpratet kommer att handla om.

Dels de fantastiska planerna på att öppna varuhus i Iran!

Dels också om IKEA’s benhårda principfasthet mot korruption. I Ryssland har man haft stora problem som i mångt och mycket följer av att man kategoriskt vägrar att betala mutor till tjänstemän.

Förhoppningsvis kan den principfastheten smitta av sig, när IKEA visar att det faktiskt går att driva företag där ändå.