Kapitalismens kris?

Vänsterns förmåga att lyfta ut en statisk ögonblicksbild och helt kunna bortse från historiska fakta är lika märklig som imponerande. Den överträffas egentligen bara av förmågan att missförstå kapitalismen, som i bästa fall förväxlas med korporativism, men kanske oftare som ett samlingsbegrepp för allt som är ”dåligt”.
Även från (någorlunda) seriösa debattörer får man allt oftare höra att kapitalismen har misslyckats och exemplen finanskris och Grekland läggs fram som bevis.
Alltså, utan kapitalism hade hela världen varit Grekland! Det hade inte funnits några finanser att krisa kring!
Man kan ju undra var sådana som Kajsa Ekis Ekman tror att stålarna kommer ifrån, de som de vill ska distribueras på ett mer ”rättvist” sätt? Hur kan man ha missat att värdet någonstans måste skapas? Att enskilda människor i frivillig samverkan tar initiativ som utvecklar näringslivet och som lösgör resurser för allt som vi tar för givet? (Värme i bostäderna, t ex, för att anknyta till Ekmans artikel.)
Kapitalism är inget annat än frihet för folk och företag att använda sina förmågor att tjäna pengar. När så sker uppkommer tillväxt som kommer alla till del på ett eller annat sätt. Det är ju fullt förståeligt att anse det olyckligt att några lyckas bättre än andra, men man måste ju begripa att det inte gynnar någon att slå undan förutsättningarna för effektivt skapande – en ofrånkomlig konsekvens av socialismen.
Om Grekland är ett exempel på misslyckande är det väl snarast frågan om ett politikens misslyckande: Ineffektiv och rättsosäker skatteuppbörd, en växande offentlig sektor med livstidsanställningar och ett näringsliv utan förutsättningar och förmåga till förnyelse.
På det en vänsterpopulistisk politisk kultur där den som lovar allt åt alla vinner medborgarnas gunst.
Kris för kapitalismen? My Ass…

Socialdemokraternas problem grundlades för 40 år sedan

Socialdemokratins kris är inte i första hand Håkan Juholts kris. Samhällstillstånden är annorlunda nu än vad de var när Socialdemokraterna växte sig starka och oförmågan att anpassa sig och föra en relevant samhällskritik har en historia som sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men visst går det att komma tillbaka.
Sociala reformambitioner kommer man inte långt med om det inte finns resurser till att sätta dem i verket. Det svenska näringslivets formidabla utveckling gav tillväxt som berikade hela samhället. Företagen kunde investera, berika sina ägare, anställa folk och konkurrera om dem med allt bättre villkor och erbjuda nya varor och tjänster till nytta och glädje för folk och företag.
Skatterna hölls länge på acceptabla nivåer, men statens intäkter ökade ändå stadigt genom att fler fick allt bättre jobb. Staten fick muskler till, för vårt lands storlek, unika excesser. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att Sverige 1970 hade världens fjärde största flygvapen. Det, samtidigt som betalningsfri välfärd, sjukvård och skola byggdes ut.
Näringslivets tillväxt blev en våg på vilken politiken kunde surfa och det gjordes ansvarsfullt och proffsigt av Socialdemokraterna. Sedan hände något. Med Palme kom betydligt mer aggressivt socialistiska strävanden. Från att produktionskrafterna i stort sätt hade lämnats i fred, började nu tankar på t ex löntagarfonder etableras och skatterna höjdes och skattesystemet skruvade sönder den fria ekonomins funktionssätt genom perversa marginaleffekter.
Här, någonstans i början av 70-talet, inleddes Socialdemokraternas kris, eftersom politiken allt mer kom att fungera som vågbrytare för de floder av ekonomisk kraft som vällt in över samhället genom näringslivets försorg.
Hanteringen av oljekrisen 1974 kom att ha en avgörande betydelse. Eftersom Socialdemokraternas politiska existensberättigande hade kommit att vila på löften om fler sociala reformer, välfärd och utjämning kunde man helt enkelt inte låta landet krisa.
Palme och Sträng var naturligtvis inlästa på Keynes och satte igång att stimulera efterfrågan en masse utan hänsyn till undanträngningseffekter andra konsekvenser för näringslivets villkor. Jämställdhet var ett viktigt mål, liksom kanske också en myrdalsk syn på barnuppfostran, där föräldrarna själva ensamma inte kunde anförtros något så viktigt. Sagt och gjort. Den offentliga sektorn började byggas ut storskaligt och den arbetskraft som fanns att tillgå var företrädesvis kvinnor, så samtidigt ökades balansen mellan könen på arbetsmarknaden. Win-win. Daghem byggdes i varenda hörn och den svenska arbetsmarknaden genomgick en monumental strukturförändring.
Nu var det svenska folkets entusiasm inför socialistisk statscentralism begränsad, varför Thorbjörn Fälldin kunde leda Centern till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976. Svårigheterna att hålla ihop regeringen blev dock alltför stora med kriser att hantera. De enorma kostnader som det keynesianska experimentet hade medfört ekonomiska problem, energipolitiken splittrade partierna och detta var under det kalla krigets allra frostigaste dagar, med ubåtslarm och utrikespolitisk turbulens.
Socialdemokraterna återvann regeringsmakten 1982. Med en sista devalvering skulle den svenska industrins konkurrenskraft sparkas igång. Men den sparken kan vara hur rejäl som helst om motorn sedan inte går rent. Strukturproblem fanns. Bland annat var det svårt för svenska företag att finansiera investeringar, eftersom finansmarknaden var strikt reglerad, facken krävde allt mer, bland annat för att devalveringen hade urholkat deras medlemmars köpkraft allvarligt, men säkert också som betalning för insatser som gjorts i valrörelsen 1982.
Det borgerliga alternativet lyckades inte övertyga i valet 1985 trots en saftig ledning i opinionen fram till inte långt från valet. Genom yviga löften om nya reformer utan skattehöjningar plus en stor satsning på landets pensionärer som inte kompenserats för devalveringens prishöjningar lyckades (S) vinna valet med fortsatt stöd av dåvarande VPK.
(Möjligen också understött av en bastkjolsbeklädd oppositionsledare som mest ville bada i reaktortankar, samt en aggressiv valkampanj toppad av en bioreklam, regisserad av Roy Andersson, som på en bra bit över anständighetens gräns redogjorde för hur samhället skulle komma att se ut under en borgerlig regering.)
Oförmåga att hantera de allt större problem som tornade upp sig till trots, vann (S) även valet 1988 och därefter öppnades förfallets dammluckor, med prisstopp, strejkförbud och regeringskriser. Carl Bildt vann valet 1991, men lyckades inte klara upp situationen och förlorade 1994. Först regerade då Ingvar Carlsson med aktivt stöd av (V). Efter den de historiska turerna kring den tänka efterträdaren Mona Sahlin blev istället Göran Persson partiledare och statsminister 1996. Med stöd av Centerpartiet satte man äntligen gång med att lösa underskottsproblemen.
Detta skedde med stora politiska risker för både (S) och (C). LO gillade naturligtvis inte alls detta, utan krävde i vanlig ordning mer åt sig själva. Men Göran Persson var en jäkla hårding, det måste man ge honom, och körde på ändå. Med fingrar i folks magar och ett politiskt liv av gentjänster att kräva kunde statens ekonomi komma i ordning. Olof Johansson var inte lika hård och fick betala priset med fallande opinionsstöd för Centerpartiet och avsättning som följd.
Nu var statens finanser i ordnat skick och det är numera en etablerad sanning för de flesta partier att det inte går att lova bort pengar som inte finns. Vill man gå till val på att lova saker som kostar något gör man klokt i att också ha en politik som inte hindrar näringslivet från att växa sig starkt igen.
Den enda chansen, om du frågar mig, för Socialdemokraterna att komma tillbaka, är att börja skissa på en politik som kan leda till en ekonomisk tillväxt lik den i slutet av 1800-talet och på 1920-talet, och lansera den på ett trovärdigt sätt.
Och omöjligt är det inte. Alliansen leds av Nya Moderaterna som gjort ett stort nummer av att anamma Socialdemokraternas världsbild. En bärande samhällskritik för Socialdemokraterna kan vända på steken och bygga på att utmana samma världsbild.
Det finns en frihetlig position att ta om man vill, vågar och kan hålla LO stången. Kolla på Gripenstedt, Friedman och Tony Blair, snarare än Mäster Palm, Keynes och Palme. Om så sker är Centerstödet inte så långt borta.

”Planekonomin är död”

Ända sedan mina dagar som osnuten student på mikroteorins snårstigar har jag haft mycket stor respekt för Klas Eklund. Läste så mycket av honom jag kom åt och hans bok Vår ekonomi borde vara obligatorisk läsning för alla som i demokratins tjänst ska fatta beslut om andras pengar.

Idag skriver han på DN Debatt om att vi behöver utveckla en ”kapitalism 4.0″ och sätter fingret på ett antal viktiga samhällsproblem som kapitalismen måste hjälpa till att lösa.
Det finns viktiga nyckelformuleringar som alla måste ta till sig, t ex ”kapitalismen som system [är] ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket”. Detta håller inte Jonas Sjöstedt med om, utan menar att socialism är lösningen. Det är enligt min mening en märklig slutsats.
Att företagen ska ta ett större samhällsansvar kräver att dessa har förutsättningar att utvecklas bättre. Första prioritet för företagen måste alltid vara att tjäna pengar. Om de inte gör det i tillräcklig grad kan de inte utveckla nya produkter och tjänster, inte marknadsföra sig och höja personalens produktivitet. Något som är nödvändigt för alla som konkurrerar på en fri marknad, annars försvinner de.
Först när överlevnaden på kort sikt är säkerställd kan företaget höja blicken och satsa långsiktigt på bland annat saker som ligger utanför företagets ordinarie affär.
Funderingarna kring välfärdens finansiering, framväxten av miljövänlig teknik och i viss mån ungdomsarbetslösheten har också nära band till tillväxten, även om den senare naturligtvis är onödigt hög genom höga trösklar in till arbetsmarknaden, precis som Eklund skriver.
Alltså: Företagen behöver utvecklas bättre, så de kan ta större samhällsansvar, anställa fler och kunna konkurrera om kompetensen på arbetsmarknaden, prova oskrivna ungdomsblad och om nödvändigt ha råd att kompetensutveckla dem.
Jonas Sjöstedt är en klok person, men är den någon som tror att han och hans kollegor i riksdagshuset i Stockholm kan fatta klokare beslut än alla företagare gemensamt?
Företagandet handlar om att fatta snabba beslut, ofta på volley och på magkänsla. Den som måste få fatta dessa beslut är den som bär det ekonomiska ansvaret. Inte bara för att denna människa är mest lämpad att fatta beslutet, men också för att det faktiskt är denna människas pengar. Alla företagare kommer inte att fatta rätt beslut, kanske inte ens de flesta, men några kommer att göra det och det är just mångfalden som gör den fria ekonomin så mycket starkare än alternativet.
Winston Churchill lär ha sagt att det privata entreprenörskapet kan betraktas på tre olika sätt: ”En del ser det som ett farligt rovdjur som bör skjutas, andra ser det som en ko de kan mjölka som de vill, medan det i själva verket är arbetshästen som drar hela lasset.” (fritt översatt) Det är ju skönt att svensk politik verkar lämnat den första ansatsen, men Klas Eklund och de flesta andra från höger till vänster i vårt avlånga land verkar centrera kring koperspektivet.
Oavsett de moraliska värderingar man kan ha kring detta finns det en praktisk problematik förknippad med synsättet: I den globala ekonomin finner sig varken kon eller arbetshästen bunden i en kätte, utan kan röra sig till andra mer fruktbara betesmarker där människorna behandlar dem bättre.
Läs även Peter Högberg.
När det gäller bankväsendet vore det intressant att höra Klas Eklunds kommentar på den indisk/amerikanske entreprenörskapsforskaren Amar Bhidé’s tankar om att separera ut regleringarna för bankerna – ett enkelt men benhårt regelverk för de som vill ägna sig åt grundfunktionen i det finansiella systemet: in- och utlåning och släppa tyglarna helt fria för andra som vill uppfinna och marknadsföra allsköns finansiella instrument till kunder som efterfrågar sådana. (A Call for Judgment – Sensible Finance for a Dynamic Economy.)

Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.
Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.
De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.
Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.
Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på ”Facebookskolan”.
En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter

Båda börjar på K, men det ena skapar och det andra förstör

ALLA måste lyssna på Percy Barneviks sommarprat från i förrgår! Han är en sådan hjälte.

Vad han har betytt för svenska industrijobb under sin aktiva karriär som hög chef, VD och Styrelseordförande i flera superföretag matchas inte av många.

Det han sedan har åstadkommit i form av fattigdomsbekämpning genom Hand in Hand är rent mirakulöst, om man jämför med vad biståndsorganisationerna leverar.

Entreprenörskapsutbildning och finansiering genom mikrokrediter är nyckeln. Med andra ord: företagande och finansmarknad. Låter det bekant? Det är sådant som vänstern är emot och önskar reglera sönder och samman.

Att kapitalism fungerar är knappast någon nyhet, men trots det finns det människor som blundar för detta uppenbara faktum. Några av dem aspirerar på regeringsmakten i höst…

Samtidigt rapporteras om de (alldeles för milda) fängelsestraff som en av ledarna för den svenska vänsterns gunstlingar från 70-talet, de röda khmererna, döms till för sina obeskrivligt grymma handlingar mot barn och vuxna i Kambodja.

Centerpartiets Clean Technätverk på tisdag

Missa för sjutton inte Centerpartiets Cleantechnätverks premiärseminarium på tisdag!

Miljöminister Andreas Carlgren är inbjuden för att berätta om sina visioner om företagande och miljö, men kanske ännu mer spännade är de gäster som faktiskt GÖR det som vi politiker mest snackar om:

Linda Magnusson, Green capitalist of the year 2009, VD O2 Vindel AB

Magnus Rehn, affärscoach, Stockholm Innovation and Growth (STING),affärsinkubator med bas i Kista

David Sonnek, ansvarig affärsutveckling/teknologi, SEB Venture Capital

Peter Platell, Serieinnovatör inom solenergi och ångturbiner, grundare av bla Ranotor AB och Lowte AB.

Jan-Erik Nowacki, Teknisk rådgivare, Svenska värmepumpföreningen (SVEP)

Det hela börjar kl 1430 och håller på till 1630. (Tisdagen den 11:e maj).

Plats: Green Tech Building, Klarabergsgatan 37 i Stockholm.

För mer information och anmälan, maila eller ring Pontus Löfstrand, 0703-331934, pontus@lofstrands.se.

Kapitalism en förutsättning för miljön

Förra årets energiöverenskommelse var historisk. 30 år av energipolitisk sörja torkades upp och vi fick en rimlig överkommelse på plats, enligt vilken kärnkraften ska få finnas men på marknadsmässiga villkor.

Sedan dess har framförallt vindkraftens utbyggnad tagit fart på allvar. Tyvärr snackas det mycket mer än vad det investeras. O2’s börsintroduktion har skjutits på framtiden. Det väcker en del funderingar.
Svenskarna har inte tillräckligt mycket förmögenhet att satsa på investeringar. Även om man känner att vindkraften är framtiden så saknas medel att satsa. För många lever ur hand i mun, har ingenting sparat och det man har vågar man inte satsa på en investering som måste betraktas som en krydda i portföljen.
När vänstern talar om att ”satsa” är det staten som ska satsa. Det innebär att man suger in investeringsmedel från företagen och medborgarna för att ösa över ”behjärtansvärda” ändamål som man enligt någon hemvävd tillväxtteori ( i bästa fall) ska ge nya jobb.
Dessvärre är inte ”högern” så tydliga med att förklara att varje statligt initierad satsning tränger undan en privat.
Om staten istället kunde ge fan i medborgarnas plånböcker i större utsträckning skulle privata investeringar, som t ex den i O2, äga rum i större utsträckning.
Att vänsterpartierna annonserar en återkomst för den så förhatliga förmögenhetsskatten ökar på problemet. Att alliansen accepterar den progressiva beskattningen på arbete är lika illa och värnskatten är en klick hundbajs under förmögenhetsbildningens sko.
Man måste för ett ögonblick bortse från de fördelningspolitiska effekterna. Vi behöver förmögenhetsbildning. Vi behöver privata investeringar. För ekonomins skull, men också för miljöns skull. Nya företag (som exempelvis miljöföretagen) har de största investeringsbehoven.
Läs även Per Ankersjö om energipolitiken.

Vänsterns schizofrena syn på frihet och integritet

Jesper Nilssons hjältemodiga insats som idag är på alla förstasidor, jämte bilderna på de båda maktmissbrukande arslen som blev föremålet för hans hjältemod, påminner om ett mysterium i den svenska politiska debatten.

Hur kan man driva frihetligheten så hårt när det gäller vissa statliga integritetsinskränkningar och helt och hållet blunda för andra? (Till och med kräva ännu större sådana.)

Det är ju självklart att våra mobiltelefoner, plånböcker, dataväskor och annat är vår privata egendom. För att ordningsmakten ska ta sig rätten att granska innehållet i dessa, och än mindre beslagta dem, måste ett synnerligen gott skäl föreligga.

Uppenbart missbrukar polisen det i sig mycket tveksamma förbudet mot att vara narkotikapåverkad.

På samma sätt som innehållet i våra telefoner är vårt eget, är också innehållet i våra plånböcker vårt eget.

De pengar en människa tjänar på hederligt arbete/företagande är hennes egna. Det är huvudregel. Undantag från denna regel sker genom att en viss skatt tas ut för att betala för sådant som är nödvändigt och praktiskt att försörja i offentlig regi.

Skatteuttagen måste dock vara lika rättssäkra som alla andra statliga frihetsinskränkningar. Övergrepp, likt det tunnelbaneincidenten var, sker varje dag på skatteområdet, då medborgare döms till att få sin ekonomi slagen i spillror utan att skatteverket måste styrka sin ofta nyckfylla idé om din och ditt företags ekonomi. Omvänd bevisbörda gäller – du måste bevisa att du är oskyldig.

I debatten framstår ofta människors plånböcker som en kollektiv nyttighet. En buffert för staten att gräva ur när helst man önskar. Bruket av begreppet ”ofinansierade skattesänkningar” antyder att staten är norm och att din plånbok, dina pengar och resultatet av ditt arbete i första hand är statens och att du ska vara glad för det du får behålla när staten tagit det staten vill ha.

I princip hela det ekonomisk/politiska samtalet handlar om utjämningsambitionen, utan att beröra naturrättsliga eller moraliska implikationer på att inskränka de människors ekonomiska frihet, som det för tillfället anses vara minst synd om.

I kakfördelningsdiskursen uteblir också oftast diskussionen om kakans tillblivelse, som ju i högsta grad är beroende av ekonomisk frihet.

Hur kan man begära att andra, genom staten, ska låta våra privata angelägenheter – inklusive vår egendom – vara ifred, medan man samtidigt anser sig berättigad att försörjas av andra människor, genom staten?

Läs också Johan Ingerös inlägg om vänsterns syn på totalitär ”demokrati”.

Update: ”Lake” tipsar om en SvD-ledare på samma tema.

Ekonomisk frihet ftw!

En av de frågor som jag tycker är allra mest intressanta att jobba med politiskt är den om alla människors möjlighet att påverka sin egen situation. Att kunna ta sig ur fattigdom och skapa sig ett liv som man trivs med.

När det gäller fattiga länder finns det naturligtvis en hel del att jobba med, alltifrån att avlägsna handelshinder till att stödja etablering av institutioner som kan säkra marknadsekonomin.

När det gäller fattiga i Sverige är frågan både enklare och mer komplicerad.

Ett gigantiskt problem är att den sida i politiken som förordar en större ekonomisk frihet totalt har misslyckats med att förklara varför det är viktigt.

Motståndarna har varit skickligare på att etablera sin verklighetsbeskrivning som i korthet går ut på att ekonomisk frihet bara är bra för den som är rik.

De som redan är rika från början klarar sig bra i Socialdemokraternas Sverige, medan alla andra effektivt hindras ifrån att bli rikare.

Av oklara skäl har inte de liberala krafterna i Sverige lyckats säga ifrån, utan bara accepterat bilden och utgår liksom från den när man konstruerar sin politik.

Ta Anders Borgs fokusering på Gini-koefficienten. (Alltså ett mått på hur lika folk tjänar.) Varför i all fridens dar är det viktigt att spridningen är låg? Är det inte viktigare att fattiga blir rikare?

OM det vore så att ekonomin var helt statisk och att det varje år kom en skrälldus pengar som en skänk från ovan som skulle fördelas bland landets medborgare kunde jag förstå argumentet, men så är det ju inte. Ekonomin är dynamisk och skapas av alla som deltar i den.

Dina möjligheter att delta i den beror i hög grad på dig själv. I Sverige är det gratis att skaffa sig vilken utbildning som helst och är du bara beredd att lägga egen tid och möda kan du faktiskt göra i princip vad du vill. Även utan organiserad utbildning kan du – om du vill och gör dig mödan – utveckla värdefulla skickligheter som du tjänar mycket pengar på.

Ett annat exempel är uttrycket ”ofinansierade skattesänkningar”. Begreppet implicerar faktiskt att staten är norm. Att staten och statens finanser kommer före dig och dina finanser. Man borde istället tala om ”ofinansierade skattehöjningar”. För hur vet de att du har råd att betala mer skatt?

Medborgarna tvingas bli statens buffert och medborgarnas plånböcker anses av större delar av det politiska spelfältet vara fria att gräva ur, ofta med hänvisning till den ”utjämning” som uppenbarligen de flesta svenska politiker ser som självändamål.

Förutom de uppenbart moraliska problemen med att människors pengar inte betraktas som människornas egendom, uppstår även ekonomiska problem.

För det första hindras ekonomin från att utvecklas. När staten tar in pengar från människorna drar de undan privat konsumtion och privata investeringar. Alltså sådant som bygger och utvecklar det svenska näringslivet.

För det andra blir det svårare för enskilda människor att påverka sin egen ekonomiska situation. Den i särklass största kostnaden för alla nya företagare är skatten. Även om du inte har mat på bordet eller kan betala hyran, måste skatterna in. Obevekligt.

Om du dessutom leverat något, som du ännu inte fått betalt för, till ett företag som går i konkurs, är det företagets skatter prioriterade fordringar när konkursboets tillgångar ska fördelas. Det är alltså – tydligen – viktigare att staten får sina pengar än att du får dina.

Detta är naturligtvis ett gigantiskt projekt att försöka vända. Att vi hade maktskiftet 2006 var oerhört viktigt. Men nu måste vi också våga börja ifrågasätta de socialistiska dogmer som utgör ramverket i den svenska diskursen!

Det tänker jag göra allt vad jag orkar i min riksdagskampanj.

Bygg din egen trygghet – börja spara!

Det här med spel är lustigt. Jag har funderat en hel del på det. Svenskarna är ett spelande folk. Allt från trav till Lotto. Samtidigt är vi kanske det folk i den rika världen som sparar allra minst. En tredjedel av oss har inte en sekin eller mindre än 10 papp sparat, ca 40% av oss tycker att 50 000 är tillräckligt att ha på banken.

När vi får en slant över köper vi platt-TV, Canada Goosejackor eller åker till Thailand. Vi är liksom vana vid att tryggheten som alla människor söker tas om hand av någon annan. Facket, staten eller jultomten.

Samtidigt drömmer de flesta av oss om saker som kostar mycket pengar. En båt, ett sommarställe, en lyxig lägenhet eller kanske att vara ledig ett halvår och bestiga bergen i Peru?

Dessa drömmar tror vi oss inte förmögna att förverkliga själva. Vi ser inte kopplingen mellan hårt arbete i kombination med sparande för att bygga upp möjligheten till att göra det vi önskar. Istället för att spara spelar vi Lotto. Man lämnar in en kupong och drömmer en eftermiddag eller kanske ett dygn innan man konstaterar att man inte vann den här veckan heller.

Och statisktist sett är ickevinsten naturligtvis det väntade utfallet. Chansen att vinna på lotto är 1 på ca 6,8 miljoner.

Häromdagen skrev jag om något vettigare att göra för de pengar man lägger på fackavgiften: Fondsparande. Det gäller ju faktiskt även de pengar du skänker Svenska Spel varje vecka.

Jag förstår absolut meningen med att spela. Det är spännande och det är kul att spela tillsammans och dela glädje av en eventuell vinst. Men är det drömmar du vill förverkliga är det en synnerligen ineffektiv metod. (Tvärtom vad den mycket intensiva reklamen från Svenska Spel gör gällande.)

En vanlig lottospelare fyller en kupong. Nuförtiden är det dessutom två dragningar i veckan. Är du med på båda blir det 144:- per vecka och alltså 576:- per månad man lägger på spel.

Skulle du istället lägga samma pengar på fondsparande är vinsten garanterad. Om man räknar med att börsen följer sin genomsnittliga historiska utveckling kommer du ganska snabbt komma upp i ganska bra pengar.

Säg att du började med detta 2001. I år skulle dessa pengar ha växt till hundratusen kronor! (Räkna själv här.)

Är det en miljon du behöver? Lägg lottopengarna på samma fonder så tar det 27 år. Kanske känns som en lång tid att vänta, men jämför med alternativet: Om du spelar en full lottokupong i veckan får du räkna med att spela i 11 000 år innan du har vunnit. (Du har då dessutom hunnit betala 9 311 000:- )

Folk som spelar på trav brukar lägga ännu mer. 300:- i veckan är inte ovanligt. Inte heller 500:-. Och sätter man V75:an är det oftast inte särskilt stora vinster. Är det 100 000:- får man vara ganska nöjd. Lägg samma femhundring i veckan på fondsparande istället = du har dina 100 000:- på tre och ett halvt år! (Och en miljon efter 16 år och 6 mån.)

Som sagt förstår jag naturligtvis tjustningen med spel, men ska man spela gör man klokt i att välja någon annan leverantör än Svenska Spel – denna dubbelmoralistiska skattemaskin.

Som EU-medborgare får du spela på vilket Europeiskt spelbolag som helst! Tro inget annat. Du är på inget sätt lagligen hänvisad till statens monopolist. Ta reda på vilken leverantör som ger dig bäst villkor och spela där.

Ladbrokes rekommenderas, liksom Unibet och Betson, som alla ger dig som spelare mer tillbaka än vad Svenska Spel gör.

Ett annat alternativ är Premieobligationer. På dem har du en garanterad avkastning plus en spelvinstchans.

Men bäst, säkrast och snabbast är fondsparande.

Börja bums, hur lite du än kan avsätta. Sparande är alltid bättre än inget sparande, även om det bara är en hundring i månaden. Över tiden blir det stålar!