Alkofobi grumlar siffersinnet

Politik driven av någon slags metafysisk övertygelse blir ärligt talat sällan särskilt bra. Man tvingas använda de politiska koderna för att förvanska fakta.

Ett vanligt exempel är invandringsmotståndet. När fakta inte stöder den egna övertygelsen om invandrares medfödda uselhet, tvingas man tillgripa andra medel.
Konsensus och mittfåran är en tacksam position, eftersom folk som inte läser på så mycket tenderar att lägga sig någonstans i mitten. Om det inte går att få hunden att vifta på svansen, så får man helt enkelt vifta på hunden. Om man målar upp en arena där invandring är den ena storheten och stängda gränser är den andra kommer de allra flesta tycka att det senare är ganska konstigt. Kan man istället få konflikten att handla om ”massinvandring” blir den egna hållningen relativt sett lättare att fördra.
Dessa retoriska konstruktioner är inte helt lätta att granska, eftersom ingen direkt kan säga i siffror vad som skiljer ”massinvandring” från helt vanlig invandring. En språklig sanningsförskjutning och kanske inte 100% intellektuellt hederligt, men det är väl lite så det funkar.
Siffror som däremot går att värdera är de som gårdsförsäljningsmotståndarna använder i sina försök att få gårdsförsäljning att framstå som helvetets förgård. I går skrev tre borgerliga riksdagsledamöter på SvD Brännpunkt om detta. En av den är tyvärr en Centerpartist, Per Lodenius, vars blogginlägg om just gårdsförsäljning jag kommenterade häromdagen.
Brännpunktsartikeln är ett tragikomiskt lustmord på vett, sans och sanning. Genom sin alltigenom vetenskapliga analys har de tre nykterhetsivrarna kommit fram till möjligheterna att köpa med sig produkterna från tillverkningsstället kommer att leda till 2,3 miljoner sjukdagar och 4400 fler fall av misshandelsbrott.
Hur man kan vara säker på att precis 27273 liter mer öl kommer att säljas genom gårdsförsäljningen framgår väl inte exakt, men om vi utgår från att det stämmer innebär det alltså en ökning med 0,5 cl per vuxen svensk. ( => 2,3 miljoner sjukdagar… joråsatt)
Och man räknar om det till Euro blir det 400 000 000 000 nya våldsbrott.
Läs även Den Hälsosamme Ekonomisten som också ställer sig tveksam till förhållandet 5000 sjukdagar per liter alkohol.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har ”barnfattigdomen” blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.
Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).
Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.
(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)
Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.
Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa ”efter behov” som är lösningen.
Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.
Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.
Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.
Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.
Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.
Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.
Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Populism, Peru och ett krig som inte kan vinnas

Populism är en märklig sak och i sig ämne för mången blogginlägg. Frågan har diskuterats i radions OBS och igår handlade det om valet i Peru där alternativen är en vänsterpopulist som lovar allt åt alla och en högerpopulist som berättigar (och bekräftar) sin blodiga historia med att man faktiskt ”mördade färre” (sic).

Nobelpristagaren, Peruanen och en av mina stora idoler, Mario Vargas-Llosa, väljer mellan pest och kolera, men föredrar trots allt vänsterpopulisten eftersom högerpopulisten (Keiko Fujimori, ex-diktatorn Alberto Fujimoris dotter) omger sig med sin fars gamla medarbetare och sålunda med all rimlighet kommer att bemanna en eventuell regering med en gäng som bygger sin politiska gärning på övergrepp, korruption och ständiga brott mot mänskliga rättigheter.
Populism bygger, enligt radioprogrammets analys, på avståndet mellan makten och väljarna. Det kan säkert äga sin riktighet, men resonemanget går nog att förklara enklare. Om folk inte vet så mycket kan de gå på större lögner, förenklingar och generaliseringar. Låg kunskapsnivå och svaga utbildningsinstitutioner är sålunda viktiga hörnstenar. Om detta dessutom kan kompletteras med ekonomiskt armod, som väcker krav på politiskt agerande, har man ramverket till ett maktstruktur som förmår att stampa ned folkets frihet.
Mario Vargas-Llosa har tagit tydlig ställning för en avkriminalisering av narkotika, en åsikt som i den svenska debatten emellanåt skulle beskrivas som en populistisk hållning. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom skulle jag vilja påstå att ”hårda tag mot knarkarna” både är populistiskt och gångbart ute i stugorna.
Att driva en avkriminaliseringsagenda har varit förknippat med gigantiska politiska risker. Jag har själv provat hur det är att sticka upp huvudet i den skitstormen. Det är inte trevligt, men det måste ju göras. Möjligen blir det lite lättare att föra debatten nu när en lång rad stora statsmän och intellektuella gör Vargas-Llosa sällskap och offentligt går ut och förordar en avkriminalisering.
Enligt bland andra Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Richard Branson och Brasiliens och Mexicos expresidenter är det nu dags för världens regeringar att överväga avkriminalisering som ett sätt att bättre hantera det mycket allvarliga läge som råder.
Faktum ÄR att de stora problemen som är förknippade med narkotikamissbruk helt och hållet beror på det faktum att det är kriminaliserat. ”Kriget mot narkotikan” går inte att vinna med mindre än att vi underkastar oss en totalitär kontrollstat och förlusten var ett faktum i samma sekund som kriget förklarades.

Mattias Svensson vs förmynderiet

För alla som behöver goda argument i kampen för friheten rekommenderas kvällens samarrangemang mellan CUF Stureplan och Stureplanscentern i vilket Mattias Svensson kommer att berätta om sin bok Glädjedödarna.

Förmynderidebatten är intressant, eftersom den blottlägger den argumentation som frihetens fiender tillgriper även i andra sammanhang. Genom att bemöta alla onödiga frihetsinskränkningar på principiella grunder, upprättas ett starkare försvar för de viktigaste och allra mest grundläggande värden ett fritt samhälle vilar på.
Som ett citat från releasefesten löd: ”Förmynderi är en inkörsport till tyngre maktmissbruk.”
Restaurang Republik 18.30. Vi ses!

LRF vs prussiluskorna

LRF’s ordförande rycker idag ut till gårdsförsäljningens försvar. En jämförelsevis liten handel, men som kan betyda mycket för de hårt kämpande svenska tillverkarna av kvalitetsdrycker.

Människan före systemen är en stark centerprincip och nog borde väl våra allianskompisar gå att övertyga?
Det är en snårstig att få ihop gårdsförsäljningen med alkoholförsäljningsmonopolet, men utredaren har ju faktiskt ritat upp en framkomlig eg-rättslig väg. Låt oss pröva det.
Tyvärr verkar Miljöpartiet, som tidigare inte ställt sig helt avvisande, nu göra det. :-(

”Förmynderi är en inkörsport till tyngre maktmissbruk”

Igår var det releasefest för Mattias Svenssons nya bok Glädjedödarna, i vilken många exempel från vår moderna historia visar hur absurda alla märkliga förbudstankar känns i efterhand, men hur lätt de ändå kunde omsättas i skarpa förslag och till och med lag. Precis samma argument används idag för att förhindra gårdsförsäljning och annat, så det finns en hel del att lära av historien.
En återkommande retorisk figur verkar vara den nedlåtande synen på andra. Själv anser man sig kapabel att hantera både sprit, hårdrock och serietidningar (ja, det diskuterades förbud mot serietidningar och det var inte länge sedan) medan de där andra, den dumma underklassen, sinnesslöa sjusovande b-människor, måste få lite hjälp på traven med att leva sina liv på ett sedesamt sätt.
Jag ser fram emot ett par dagar i hängmattan med skratt, eftertanke och antagligen en gnutta upprördhet över idiotier från förbudsivrare nedtecknade med Mattias’ skarpa penna. Nedkokade kommer de att kunna inspirera till slagkraftiga argument till frihetens försvar.

Alla människors lika rätt och värde?

Jag har länge beundrat Centerkvinnor för deras stora engagemang och sett dem som en god kraft i idéutvecklingsarbetet. Inte nödvändigtvis för att jag alltid håller med om alla slutsatser, men för att de driver på och tar initiativ till även besvärliga diskussioner om de allra viktigaste frågorna.

Idag nås jag av rykten som jag hoppas inte stämmer, men som säger att Centerkvinnor på sin stämma nu förväntas fatta beslut om att verka för kvotering i statliga bolagsstyrelser.
Det är en god liberal princip att varje människa ska bedömas för precis vem hon är, snarare än vilken grupp hon anses tillhöra. Det är också en princip som den kända centerfrasen ”alla människors lika rätt och värde” vilar på. Varje människa har samma rätt att använda sina komparativa fördelar utan att diskrimineras med avseende på kön, ursprung, sexuell läggning eller annat.
Överfört på vår egen organisation kan man fundera på hur kvoteringen skulle påverka de enskilda individerna…
Partiet leds nu av en kvinna och antas efterträdas av en av två kvinnor, Anna-Karin Hatt eller Annie Johansson.
CUF’s valberedning föreslår en kvinna, Hanna Wagenius, som kommer att utmanas av en annan kvinna, Ingrid Lundqvist.
Nu vet jag inte om Centerstudenters föreslagna nya ordförande, Anna Sandström, kommer att utmanas av någon, men enligt kvoteringslogiken borde nuvarande ordförande Karin Ernlund rimligtvis ersättas av någon av annat kön.
Centerkvinnor måste nu i konsekvensens namn ställa sig upp och säga till hälften av dessa synnerligen dugliga personer att de bör diskvalificeras från sina nomineringar. På grund av att de är kvinnor.
Galet, antiliberalt och fruktansvärt orättvist.
Update: Centerkvinnorna röstade ner förslaget med dunder och brak! Jag skäms för att jag någonsin tvivlade… :-)

”Fritt Folk på en Fri Torva”

DN Kultur har ju bjudit på en del sköna haverier genom tiderna. I betydande mindre grad sedan den tidigare kulturchefen Maria Schottenius försvann, ska sägas.

Mest känd i liberala kretsar är hon antagligen inte lika mycket för sin gärning som kulturjournalist, utan för att hon gång på gång avslöjades med bedräglig argumentation, och faktiskt rena osanningar, i sin mission att utmåla Johan Norberg som djävulen själv. (Konfronterad med fakta konstaterar hon då liksom att ”sanningen” mest är en social konstruktion.)
Det verkar finnas något i den klassiska liberalismen som retar gallfeber på finvänstern. Kanske handlar det om makt? Fria människor som väljer själva, som på frivillig grund ingår avtal på fria marknader och söker lyckan efter eget hjärta, snarare än att marschera i takt i kulturelitens förvalda fåror, lämnar en försmädlig tomhet kring de som i sin upphöjdhet dikterar vad som ”egentligen” är fint och fult.
Det är därför knappast förvånande att en DN Kulturmedarbetare, Po Tidholm, i en drapa som mest känns som en uttorkad förlängning av Socialdemokraternas insändarkampanj från 2009/2010, försöker håna Centerpartiet bland annat för vårt engagemang i den viktiga frågan om frihet, såväl social som ekonomisk.
Den som låter våra politiska motståndare skriva vår historia kan kanske uppröras och tycka att man inte ”känner igen” Centerpartiet, men att vi återkopplar till de frihetsideal som vår rörelse från början vilade på – och sätter in dem i en modern kontext – är inte bara ideologiskt stringent, det är dessutom utomordentligt viktigt!
Karin Ånöstam från Gävleborgscentern konstaterar klokt att rätten till liv, frihet och egendom inte är så tokiga ideal.
Sedan får finvänstern kalla det vad de vill.

Folkhälsoinstitutet måste stimulera till ökat drickande

Av något oklara skäl får aldrig nyheter kring nya forskningsrön kring alkoholens hälsoeffekter fotfäste i svenska media, om de råkar vara positiva. Det faktum att nykterhetsrörelsen är en mäktig lobbyorganisation spelar säkert roll, men sanningen har en tendens att vinna i längden även om enorma resurser läggs på att hindra den.

Jag läser på BBC News hälsoavdelning (och Nyheter24) att ansedda British Medical Journal publicerar en artikel som visar på en 25% reducering av hjärtsjukdomar för folk som dricker som folk, jämfört med folk som inte dricker någon alkohol alls.
Om vi nu nödvändigtvis ska ha ett Folkhälsoinstitut, måste ju detta agera för folks hälsa och inte för nykterhetsrörelsens religiösa övertygelser.
För att motivera sitt existensberättigande bör Folkhälsoinstitutet nu skyndsamt ta fram en informationskampanj som stimulerar nykterister till normalt drickande.
(Jag kan dock mycket väl leva med en kompromiss som innebär att var och en själv får avgöra hur man vill leva…)