Socialdemokraternas problem grundlades för 40 år sedan

Socialdemokratins kris är inte i första hand Håkan Juholts kris. Samhällstillstånden är annorlunda nu än vad de var när Socialdemokraterna växte sig starka och oförmågan att anpassa sig och föra en relevant samhällskritik har en historia som sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men visst går det att komma tillbaka.
Sociala reformambitioner kommer man inte långt med om det inte finns resurser till att sätta dem i verket. Det svenska näringslivets formidabla utveckling gav tillväxt som berikade hela samhället. Företagen kunde investera, berika sina ägare, anställa folk och konkurrera om dem med allt bättre villkor och erbjuda nya varor och tjänster till nytta och glädje för folk och företag.
Skatterna hölls länge på acceptabla nivåer, men statens intäkter ökade ändå stadigt genom att fler fick allt bättre jobb. Staten fick muskler till, för vårt lands storlek, unika excesser. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att Sverige 1970 hade världens fjärde största flygvapen. Det, samtidigt som betalningsfri välfärd, sjukvård och skola byggdes ut.
Näringslivets tillväxt blev en våg på vilken politiken kunde surfa och det gjordes ansvarsfullt och proffsigt av Socialdemokraterna. Sedan hände något. Med Palme kom betydligt mer aggressivt socialistiska strävanden. Från att produktionskrafterna i stort sätt hade lämnats i fred, började nu tankar på t ex löntagarfonder etableras och skatterna höjdes och skattesystemet skruvade sönder den fria ekonomins funktionssätt genom perversa marginaleffekter.
Här, någonstans i början av 70-talet, inleddes Socialdemokraternas kris, eftersom politiken allt mer kom att fungera som vågbrytare för de floder av ekonomisk kraft som vällt in över samhället genom näringslivets försorg.
Hanteringen av oljekrisen 1974 kom att ha en avgörande betydelse. Eftersom Socialdemokraternas politiska existensberättigande hade kommit att vila på löften om fler sociala reformer, välfärd och utjämning kunde man helt enkelt inte låta landet krisa.
Palme och Sträng var naturligtvis inlästa på Keynes och satte igång att stimulera efterfrågan en masse utan hänsyn till undanträngningseffekter andra konsekvenser för näringslivets villkor. Jämställdhet var ett viktigt mål, liksom kanske också en myrdalsk syn på barnuppfostran, där föräldrarna själva ensamma inte kunde anförtros något så viktigt. Sagt och gjort. Den offentliga sektorn började byggas ut storskaligt och den arbetskraft som fanns att tillgå var företrädesvis kvinnor, så samtidigt ökades balansen mellan könen på arbetsmarknaden. Win-win. Daghem byggdes i varenda hörn och den svenska arbetsmarknaden genomgick en monumental strukturförändring.
Nu var det svenska folkets entusiasm inför socialistisk statscentralism begränsad, varför Thorbjörn Fälldin kunde leda Centern till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976. Svårigheterna att hålla ihop regeringen blev dock alltför stora med kriser att hantera. De enorma kostnader som det keynesianska experimentet hade medfört ekonomiska problem, energipolitiken splittrade partierna och detta var under det kalla krigets allra frostigaste dagar, med ubåtslarm och utrikespolitisk turbulens.
Socialdemokraterna återvann regeringsmakten 1982. Med en sista devalvering skulle den svenska industrins konkurrenskraft sparkas igång. Men den sparken kan vara hur rejäl som helst om motorn sedan inte går rent. Strukturproblem fanns. Bland annat var det svårt för svenska företag att finansiera investeringar, eftersom finansmarknaden var strikt reglerad, facken krävde allt mer, bland annat för att devalveringen hade urholkat deras medlemmars köpkraft allvarligt, men säkert också som betalning för insatser som gjorts i valrörelsen 1982.
Det borgerliga alternativet lyckades inte övertyga i valet 1985 trots en saftig ledning i opinionen fram till inte långt från valet. Genom yviga löften om nya reformer utan skattehöjningar plus en stor satsning på landets pensionärer som inte kompenserats för devalveringens prishöjningar lyckades (S) vinna valet med fortsatt stöd av dåvarande VPK.
(Möjligen också understött av en bastkjolsbeklädd oppositionsledare som mest ville bada i reaktortankar, samt en aggressiv valkampanj toppad av en bioreklam, regisserad av Roy Andersson, som på en bra bit över anständighetens gräns redogjorde för hur samhället skulle komma att se ut under en borgerlig regering.)
Oförmåga att hantera de allt större problem som tornade upp sig till trots, vann (S) även valet 1988 och därefter öppnades förfallets dammluckor, med prisstopp, strejkförbud och regeringskriser. Carl Bildt vann valet 1991, men lyckades inte klara upp situationen och förlorade 1994. Först regerade då Ingvar Carlsson med aktivt stöd av (V). Efter den de historiska turerna kring den tänka efterträdaren Mona Sahlin blev istället Göran Persson partiledare och statsminister 1996. Med stöd av Centerpartiet satte man äntligen gång med att lösa underskottsproblemen.
Detta skedde med stora politiska risker för både (S) och (C). LO gillade naturligtvis inte alls detta, utan krävde i vanlig ordning mer åt sig själva. Men Göran Persson var en jäkla hårding, det måste man ge honom, och körde på ändå. Med fingrar i folks magar och ett politiskt liv av gentjänster att kräva kunde statens ekonomi komma i ordning. Olof Johansson var inte lika hård och fick betala priset med fallande opinionsstöd för Centerpartiet och avsättning som följd.
Nu var statens finanser i ordnat skick och det är numera en etablerad sanning för de flesta partier att det inte går att lova bort pengar som inte finns. Vill man gå till val på att lova saker som kostar något gör man klokt i att också ha en politik som inte hindrar näringslivet från att växa sig starkt igen.
Den enda chansen, om du frågar mig, för Socialdemokraterna att komma tillbaka, är att börja skissa på en politik som kan leda till en ekonomisk tillväxt lik den i slutet av 1800-talet och på 1920-talet, och lansera den på ett trovärdigt sätt.
Och omöjligt är det inte. Alliansen leds av Nya Moderaterna som gjort ett stort nummer av att anamma Socialdemokraternas världsbild. En bärande samhällskritik för Socialdemokraterna kan vända på steken och bygga på att utmana samma världsbild.
Det finns en frihetlig position att ta om man vill, vågar och kan hålla LO stången. Kolla på Gripenstedt, Friedman och Tony Blair, snarare än Mäster Palm, Keynes och Palme. Om så sker är Centerstödet inte så långt borta.

Idémässig kraftsamling i (C)

Centerpartiets största problem är antagligen vår otydlighet. Folk vet helt enkelt inte riktigt vad de röstar på när de röstar på Centern. Är vi nyliberala frihetsivrare som helst av allt skulle vilja avskaffa skatterna, eller socialkonservativa jordbruksstödsvänner som helst av allt vill avskaffa vargen? Beroende på vilken centerpartist du frågar kan faktiskt båda vara rätt, även om man vanligen hamnar någonstans mitt emellan.

Denna otydlighet är baksidan av den nödvändiga idéutvecklingsarbetet. Allt sådant måste byggas underifrån och decentraliserat, och då blir det yvigt och heterogent. Men när dessa alla byggstenar nu finns kan vi börja diskutera oss samman kring en gemensam idéplattform som alla Centerpartister kan stå för.
Nu har partistyrelsen tillsatt programgruppen som ska leda detta arbete. Vår disktriktsordförande i Stockholm, Per Ankersjö, ska leda den gruppen. Tillsammans med bland andra Karin Ernlund, Fredrick Federley, Emil Källström och den levande legenden Karl-Erik Olsson ska ett idéprogram vaskas fram, som ska antas på en extrastämma i början av 2013.
Allting syftande till att kunna närma oss valen 2014 med full kraft! Bäva månde alla idélösa.
Läs även Motpol.

Liberaler älskar det fria ordet – de andra not so much

Idag var det premiär för den liberala ”göra-smedjan” Liberalerna och jag tycker att upplägget är klockrent.

Det finns flera tankesmedjor som behandlar liberala spörsmål med hög kvalitet och på hög vetenskaplig nivå. Ratio och Captus är sådana som känns starkt knutna till den akademiska världen. Även Eudoxa släpper en hel del intressanta rapporter som ofta känns liberalt orienterade. Den mest betydelsefulla tankesmedjan är utan tvivel Timbro. Genom åren har de fostrat stjärnor som Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar och Johan Norberg.
Häromåret startades även den centernära tankesmedjan FORES med Martin Ådahl i spetsen.
Även om Timbro över åren har gjort stora insatser för att sprida den klassiska liberalismen är man nu mer en allmänborgerlig tankesmedja som även omfattar konservativa medarbetare som t ex Roland Poirier Martinsson.
Samtliga ovanstående arbetar med en ganska hög grad av abstraktion. Det förekommer konkreta ”råd” till lagstiftaren, men det är inte ofta det går att formulera ett politiskt alternativ utifrån en Timbrorapport och det är väl heller inte meningen.
Tankesmedjan (eller göra-smedjan) Liberalerna fyller sålunda två viktiga behov. Dels genom att vara uttalat liberala, snarare än alliansknutna eller allmänborgerliga. Dels genom att göra anspråk på att formulera tydliga politiska förslag utifrån liberala idéer.
Om man gillar liberalism eller inte, eller om man tycker att de rapporter, seminarier och annat som produceras håller någon vidare kvalitet är givetvis olika från person till person, men en sak är säker: det pågår en hel del idéutveckling, pratande och tänkande på den liberala sidan.
Detta sker samtidigt som den andra sidan försöker tysta journalister för att sanningen inte passar deras syften.

Valberedningens blickar bör riktas mot Solna

För ett par månader sedan skrev IT- och regionminister Anna-Karin Hatt en artikel på DN Debatt. Själv var jag inte helt entusiastisk över den artikeln och orsakerna var två: Hatt exkluderar en stor mängd (framförallt nya) centerpartister, och därmed mig, genom att ta avstånd från sådan liberalism som orienterar sig kring företrädesvis negativa rättigheter.

Artikeln var i mitt tycke dessutom övermåttan tom på ställningstaganden. Det känns som att Hatt, som i grunden är en skarpare och långt mer engagerad idépolitiker än vad artikeln ger uttryck för, medvetet hållit tillbaka spetsiga formuleringar (mot andra än sådana som tycker som jag) för att inte stöta sig med den medlemskår som man behöver ha med sig för att ta plats i partistyrelsen och uppdrag däröver.
Skillnaden mot Magnus Anderssons debattartikel idag på samma sida är stor. Med grund i Centerpartiets idéhistoria tar Magnus oss med på en resa som ger en indikation på vart vårt parti bör vara på väg. De viktiga citaten är för många för att listas här – läs hela!
Världen är stadd i ständig förändring och den som inte går framåt går bakåt. Inte bara partiledaren, utan större delar av partiets ledning, måste vilja, våga och kunna driva på den idépolitiska utvecklingen på ett sätt som tar tillbaka Centerpartiet till politisk relevans som Axel Pehrsson Bramstorp gjorde 1936, Torbjörn Fälldin 1976 och Maud Olofsson 2006. Alla med helt olika sakpolitiska uttryck, anpassade till sina epoker, men baserade på Centerpartiets grundläggande värderingar om framförallt rätten till självbestämmande.
Ingen av ovanstående gjorde dessa små mirakel genom att sitta i båten av rädsla för att stöta sig med någon.
Vem som än ska leda Centerpartiet måste det vara någon som med fötterna i vår stolta mylla kan höja blicken staka ut en politisk riktning som gör Centerpartiet intressant även för andra än oss själva.
Mitt hyllande av Magnus Andersson här på bloggen börjar nästan ta sig lite löjliga proportioner, men fan vad han är bra! Det är en sak att som minister och en tippad partiledarersättare ta plats på landets viktigaste debattsida, men en helt annan att göra det som kommunalråd. Det krävs både att artikeln är mycket bra och att man har förmågan att få DNs debattredaktör att inse det.
Centerpartiets valberedning bör ha det i minnet när de funderar på hur partistyrelsepusslet ska läggas.

Magnus Andersson m fl om borgerlighetens framtid

Magnus Andersson skriver tillsammans med övriga medlemmar av Timbros ”idékommission för borgerlighetens framtid” på DN Debatt idag och uttrycker i den huvudsakligen kloka tankar, även om jag hoppas att budskapet kan bli skarpare framöver.

Vårt samhälle präglas i hög grad fortfarande av ett socialistiskt ramverk där underförstådda meningar ofta utgår från att fördelning och likformighet är självändamål, medan individens frihet och oberoende borde komma i första rummet.
Att vända den atlantångaren som med korta avbrott stävat mot proletariatets diktatur tar naturligtvis tid och det är väl på sätt och vis välkommet att det nu börjar föras en debatt om att det bör föras en debatt om kursen, men jag tror även att vi måste börja debattera rodervinklar.

Jag älskar CUF!

Det finns inget annat politiskt ungdomsförbund som är lika bra som CUF. De människor, den intellektuella nivån, de kommunikativa förmågor, och kanske framförallt, den integritet och principfasthet de uppvisar saknar motstycke.

Det började med Fredrick Federley som tog förbundet från att vara något av en innebandyförening till en intressant politisk kraft som väckte intresse ända in i opinionsbildningens finrum.
Magnus Andersson lyckades inte bara fylla Fredricks skor, utan också växla upp tempot i dem. Få politiker imponerar på mig som Magnus Andersson och jag är fortfarande förbannad på Centerpartiet i Stockholms län som inte satte Magnus högre på riksdagslistan. Såhär med facit i hand är det ju kanske på sätt och vis tur att det inte blev så, eftersom Magnus verkar göra ett strålande jobb som kommunalråd i Solna och som invald i kommunala sektionen, med allt vad det innebär för den interna opinionsbildningen i Centerpartiet.
Nu är det dags för Magnus att lämna över och valberedningens förslag är ingen mindre än Hanna Wagenius. Politiskt/filosofiskt är det inte många som slår Hanna på fingrarna. De klassiskt liberala principerna ligger bergfast, slagna som räls av Reardenmetall, på syllar från Härjedalskt kärnvirke.
Hanna har gjort sig känd långt utanför det politiska föreningslivets kretsar med sitt starka engagemang för viktiga frihetsfrågor.
Som om inte detta vore nog har Ingrid Lundqvist bestämt sig för att utmana Hanna. Även hon en stabil liberal, vilket bådar för en idédriven debatt där liberala värden blir den måttstock mot vilka de båda kandidaterna sträcks.
Grattis CUF som säkrar en intressant fortsättning på äventyret och grattis Centerpartiet som har världens bästa ungdomsförbund!
Läs även ÖP, LT och DN.

Jag har inget emot socialliberaler, men…

Anna-Karin Hatt, region- och IT-minister, och av många tippad som en tänkbar efterträdare till Maud Olofsson skriver idag på DN Debatt en artikel som gör mig besviken. Kanske framförallt eftersom jag har sett henne som en mycket skarp och ideologiskt stringent centerföreträdare.
Problemet är inte att Anna-Karin inte tycker samma saker som jag, Centerpartiet är mycket brett till sin natur och vår interndebatt är en del av det som gör vårt parti intressant. Mitt problem är snarare att viktiga principer om friheter även för marknader avfärdas som i förbigående utan djupare motivering än att den skulle vara ”kall och hård”.
För det första håller jag alls inte med om den värderingen av temperatur och konsistens, för det andra visar den grunda motiveringen prov på en av två saker: antingen delar Anna-Karin marxismens syn på frivillighetsbegreppet, eller så ägnar hon sig åt intellektuell lättja. I inget av fallen blir jag särskilt imponerad.
Artikeln deklarerar också Anna-Karins kandidatur till partistyrelsen, vilket är mycket positivt. Det är skönt att vara med i ett parti i vilket man öppet och ärligt berättar vad man vill och om man är beredd att axla ansvar. Fram tills nu hade jag faktiskt sett Anna-Karin som en helt naturlig partistyrelsekandidat, men efter dagens artikel är jag inte lika säker. Partistyrelsen måste representera hela centerrörelsen från bromotståndare till äganderättsaktivister, men då bör den ju också bestå av just sådana som har olika och tydliga ståndpunkter.
Anna-Karin slätar i sin artikel ut varje uns av politisk tydlighet och uttrycker mest en hållning lättast beskriven som att Centerpartiet liksom är för allt som är bra och emot allt som är dåligt. En urvattnad, fantasilös och politiskt helt ointressant deklaration.

Centerförnyelsen är alla centerpartisters ansvar

För några veckor sedan hade jag det stora nöjet att vara med på en talarkväll med Stockholms Centerkvinnor. Huvudtalaren var centerikonen Karin Söder. Låt vara att jag inte delar Karins övertygelser inom precis alla områden. Exempelvis statliga folkhälsoregler anser jag svåra att förena med decentralism och människors rätt att bestämma mer över sina liv, men det är en liten sak i sammanhanget. Karin är och förblir en stor förebild genom sig själv och sin politiska gärning.

Något som fastnat i minnet är det som Karin berättade om vad som ledde fram till de stora centerframgångarna i mitten av 70-talet, då vi vann valet, kastade ut Olof Palme och bildade regering tillsammans med Moderata samlingspartiet och Folkpartiet.
Från 60-talets mitt hade man i Centern satt igång och diskuterat idéer på ett helt annat sätt än tidigare. Det framhävdes av Karin som en central faktor i senare framgångar. Jag är övertygad om att hon har helt rätt och att samma förutsättningar råder idag.
Förnyelsegrupperna inom Centerpartiet jobbar på med full kraft och det är en bra början, men för att det ska bli någonting av det krävs några saker.
För det första måste förnyelsegruppens idéer vara så pass starka och utmanande att de faktiskt innebär reella förskjutningar i politiken. Samhällskritiken är den politiska idéutvecklingens livsluft.
För det andra måste dessa politiska förskjutningar få utväxling i den praktiska politiken. Visst är vi i en situation där vi måste kompromissa med Allianskompisarna, men för att vi ska vara trovärdiga med en politisk nyorientering måste den märkas inte bara i ord, utan också i handling.
För det tredje måste vi vara stringenta. Vi kan inte bara byta politik utan att förklara varför och vi kan definitivt inte byta tillbaka. Alla delar av Centerrörelsen måste kommunicera samma sak. Det är naturligtvis inte så att man måste tycka lika i alla lägen och det är också en av centerpartiets stora styrkor att vi har det strikta underifrånperspektivet, men kring de stora dragen måste vi bli överens. För det krävs stora ansträngningar. Vi måste vara beredda på att lyssna på varandras argument och göra allt vi kan för att förstå varandras meningar. Och kompromissa.
Man kanske också måste läsa på en gnutta. Kulturkanon för Svenska folket är en knasig idé, men varför inte upprätta en rekommenderad läslista för alla som önskar delta i och höja nivån på Centerpartiets idédebatt?
Om det finns EN bok som jag skulle önska att alla centerpartister hade läst, är det Johan Norbergs När människan skapade världen. Den ger dig inte bara en massa kunskap, det är dessutom mycket trevligt under tiden. :-)

Vinst ftw!

Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson skriver klokt om friskolor och vinst på DN Debatt:

”Ingen, knappt ens på yttersta vänsterkanten, ifrågasätter vinsten som drivkraft när det gäller att utveckla läkemedel eller bygga skolbyggnader. I Centerpartiet ser vi att privata företag, engagerade pedagoger, föräldrar och skolledare som driver friskolor tillför nya värden.”

Kloka ord, tycker jag!
Läs även SN om bristen på ideologisk stringens i Centern. Det känns dock som att Michael Arthursson är en del av lösningen.

Stureplanscentern får ett mandat i Norrtälje!

Den centeravdelning jag tillhör, Stureplanscentern, har blivit med mandat i Norrtälje! Historien är dessutom ganska skön. Hans Stergel lämnade Centerpartiet eftersom han inte riktigt kunde förlika sig med den trögrörlighet han upplevde i Norrtäljecentern.

Hans berättar i en intervju i Norrtälje tidning att han fortfarande var Centerpartist, men inte norrtäljecenterpartist. Glädjande nog har Hans Stergel hittat tillbaka till Centerpartiet genom vår avdelning som han upplever mer intressant.

Häromdagen skrev jag ju att jag var en smula mulen på Centerpartiet i Stockholms län för att de stack käppar i hjulet för unga lovande Magnus Andersson i sin ambition att komma in i riksdagen. Nomineringsstämman hostades av just Norrtäljecentern, vilket spelar roll i sammanhanget. Istället för att släppa fram den kandidat som är bäst, så lyfte de fram deras polare, Per Lodenius. Han är säkert jättebra på många sätt, men hur många gånger har du sett honom på tv? Hört honom på radio? Läst någonting i en rikstäckande tidning om honom, eller ens en debattartikel?

Antagligen hör bakåtsträvandet och vänskapskorruptionen ihop. Det är en fruktansvärd sjuka som man måste kämpa emot. För utan utveckling dör idéerna och utan föryngring finns ingen som kan föra fram dem.