Inte lätt att vara vänstermoralist alla gånger

Inom en inte alltför snar framtid förväntas Jonas Sjöstedt väljas till partiledare för Vänsterpartiet. Sjöstedt är en hederlig och klok politiker som jag respekterar djupt, trots att den politik han önskar föra i praktiken skulle ha vedervärdiga konsekvenser för den personliga friheten och för landets ekonomi.

Glädjande nog verkar konjunkturen för dylika idéer numera vara begränsad och vänsterblocket som regeringsalternativ verkar, åtminstone för ögonblicket, bortspelade genom statsministerkandidaten Håkan Juholts popcornsprittande torktumlarresa genom landet och känslorna.
Det finns stora och viktiga tillkortakommanden med en politik som inte bara undlåter att värna entreprenörskapet, utan till och med aktivt vill motarbeta det. Inte lika allvarligt, men icke desto mindre frustrerande måste vänsterns privatekonomiska kvasimoralism vara för dem den berör.
Rosanna Dinamarca fick utstå kritik för att hon inte betalade vänsterpartiets ”frivilliga” partiskatt på 10%. Hon tyckte att hon hade bättre användning för sina pengar och ur mitt perspektiv är det självklart, hon har förtjänat dem, det är hennes, hon får göra vad hon vill med dem. Men det är klart, i hennes parti blev det stor indignation över det omoraliska i att vilja bestämma över sina egna pengar.
På samma sätt blir det ju lite löjligt när Jonas Sjöstedt försöker framställa det som en stor uppoffring att behöva bo i en lyxig UD-bostad på finaste Östermalm. Fan, kom igen, Jonas! Du och din fru är skarpa som få och jobbar hårt. Ni förtjänar era framgångar och vill ni bo i en fin lägenhet ska ni göra det!
Det kan visserligen vara ytterst tveksamt om varför diplomater (som Jonas fru tydligen är) ska förses med lyxlägenheter, men det är en annan diskussion.
Som Svenska Dagbladets Johan Ingerö sa lär det väl inte vara omöjligt att byta paradvåningen mot en trea i valfri betongförort, om det nu är ett sådant straff att bo på Karlavägen?

Hyresregleringarna är samhällsekonomiskt dyrbara

PJ Anders Linder skriver i dagens SvD att hyresrätten behöver en kriskommission.

Alla vet precis vari det största hindret består: de hyresregleringar som infördes under andra världskriget och som av politiska skäl överlevt.

När man bestämmer priser från ovan kan inte marknaden anpassa sig till önskade förhållanden. Den enda långsiktigt hållbara allokeringsmodellen är fria marknader på vilka utbud och efterfrågan möts.

Folk borde ju ha anat ugglor i mossen under 60-talet när bostadssituationen för unga började bli akut. Tage Erlander fick det hett om öronen 1966 i en klassisk tidig tv-utfrågning med anledning av de långa bostadsköerna som hyresregleringarna ställt till med.

Istället för att angripa problemets kärna, den socialistiska bostadspolitiken, hittade man på ett nytt statligt påbud: miljonprogrammet. Hurra.

Det torde väl stå klart att de problem som hyreregleringarna påstås lösa, inte alls löses genom dagens system?

Med tanke på att allokeringsförlusterna, och bristen på möjlighet att kunna skaffa sig en lägenhet utan att behöva binda upp sig med en kapitalrisk med allt vad det innebär för t ex arbetsutbudet, innebär en avsevärd samhällsekonomisk kostnad, kanske man skulle kunna tänka sig att börja titta på andra sätt att lösa de problem som regleringsivrarna adresserar?

Utökad kollektivtrafik, med högre turtäthet och säkerhet kanske? Avgiftsfri sådan?

Utbildningssatsningar, fritidsverksamhet, fler poliser? Vad vet jag… men alternativ finns. Hyresregleringarna är långt ifrån gratis och den kriskommission som PJ föreslår kunde väl börja med att klura på bättre sätt att spendera dessa resurser, för i dagsläget går de till en onödig politisk lyx.