Facket vs verkligheten, del 326

Ett gammalt tema på denna blogg är den svenska fackföreningsrörelsens ständiga beef med verkligheten. Bakom den våta klasskampsfilten blänker dock stundtals ögonblick av klarhet fram. Om inte i retoriken så i alla fall i praktiken.

Ett exempel är Handelsanställdas förbund som först hotade med stor konflikt, men som sedermera landade i ett intressant avtal med ett inslag av vad som kan liknas vid ungdomslöner. De kallar det betald praktik och hävdar själva med emfas att det inte har något med Centerpartiets förslag att göra. Det får vara hur det vill med den saken, och de får kalla det för vad de vill, men metoden är ett svar på samma fråga som Centerpartiet ställt.
Jag är imponerad och faktiskt lite överraskad av Handels för detta! Mycket bra.
Ett förbund som kanske inte har fullt lika många ögonblick av klarhet är Byggnadsarbetareförbundet, som också var tidiga ute med varsel om så kallade sympatiåtgärder.
Deras blinda lojalitet mot ett av alla de partier som deras medlemmar röstar på tar sig ibland rent groteska uttryck. Igår kunde man läsa en gråtmild artikel på SVT Debatt om hur ond högerregeringen är, som man tror (eller påstår sig tro) vill att byggare ska dö på jobbet.
Enligt egen utsago skriver artikelförfattaren, eller undertecknaren – texten förefaller professionellt ihopknåpad av skolad politisk kommissarie, eller av sådan utsedd pr-konsult – att arbetsgivaren gör ett bra skyddsarbete, men att man ändå står ”maktlösa” för att (den onda hööööger-) regeringen minskat anslagen till arbetsmiljöverket, så att de inte kan inspektera lika ofta.
OK.
Så alla förutsättningar för att faktiskt _göra_ säkerhetsförbättringar finns, fast ni gör det ändå inte för att staten inte kommer ut och tittar på lika ofta? (Maktlösa.) Joråsatte…
Detta är ju på ett sätt djupt komiskt. Den blinda övertygelsens retorik bli ofta det. Trist är dock samtidigt hur man ganska cyniskt exploaterar kollegors tragiska öden för att söka plocka billiga politiska poäng.

Men strejka då

Fackförbundet Handels har varslat om strejk och Byggnadsarbetareförbundet (ni vet de som vrålar Go Home till utlänningar) varslar om sympatiåtgärder.

Svenskt Näringslivs VD, Urban Bäckström, varnar för att Handels krav äventyrar såväl svensk ekonomi som den svenska avtalsmodellen, enligt vilken exportindustrin sätter märket för övriga sektorer.

Självklart måste han i sin roll försöka resonera med dem, men själv har jag tröttnat lite på sånt här tjaffs: Blås på bara! Strejka arslet av de företag ni jobbar på. Slit isär systemet och svensk ekonomi, ju förr desto bättre.

Det (och kanske det bara) kan leda fram till en politisk acceptans för reformer från det orimliga system där en enormt mäktig intresseorganisation fått ett domedagsvapen i sina händer och det enda som hindrar dem från att använda det är deras goda vilja och förmodade ansvarskänsla.

Facket krossade hans företag

Rekommenderar varmt läsning av Henrik Gustavssons Newsmillartikel idag. Henrik vägrade att underkasta sig fackets övermakt och fick betala priset.

Jag har tidigare skrivit om fallet med Henriks byggfirma i olika omgångar.

Byggnads satte in hela sitt stora och mäktiga maskineri och krossade till slut Henrik och hans företag.

Federley debatterade i samma medium om kollektivavtalen häromdagen.

Öppna gränser – bra för alla

Grön ungdoms ena språkrör, Jakop Dalunde, skriver idag en klockren artikel om att öppna gränser ger ett rikare samhälle. Han tar upp faran med protektionistiska strömningar som blir särskilt framträdande i lågkonjunkturer, tar tydligt avstånd från ”Go Home”-vrålande fackföreningar och handelshinder på arbetsmarknaden.

Nu finns det ju en massa annat i Miljöpartiets politik som är alldeles uppåt väggarna, men det kan man bortse från en liten stund. Dalunde ska ha applåder för sitt principfasta ställningstagande och för sin fina text!

Heja!

Den fria rörligheten är viktigare än Tillys privilegier

Idag skriver några facktoppar på SvD Brännpunkt och kräver sin vana trogen oinskränkt makt över den svenska arbetsmarknaden. Även över arbetstagare som inte inte är medlemmar och som aldrig bett om fackets ”hjälp”.

Det handlar om det fria rörligheten. En av europasamarbetets hörnstenar.

Med det fantastiska ordet ”lönedumpning” förväntas folket skrämmas upp och gå med på bland andra Byggnads protektionism. Man behöver väl knappast påminna om deras rasistiska påhopp mot Lettiska byggarbetare i Vaxholm, där man skanderade ”Go Home” till människor som inte ville annat än att jobba och göra rätt för sig.

Visst skriver man i artikeln att det är ”bra” att utlänningar kan komma hit och arbeta, men i samma andetag slår man undan grunden för dem att utnyttja sina komparativa fördelar.

I de länder som hamnade på fel sida om järnridån har de kommunistiska galenskaperna effektivt hindrat tillväxt och utveckling. Illa nog. Men nu när detta helvete är över, vill pösmunkarna i de gamla europas privilegieindustri stänga dem ute från att konkurrera med hjälp av en av de få fördelar historiens skeenden ändå lagt i deras händer: Lägre kostnadsökningar än i väst.

Även om det är en faslig fart på det gamla östs ekonomier – med ett förhoppningsvis kort avbrott för finanskrisens verkningar – är det fortfarande mycket billigare att leva i Slovenien än i Frankrike, Österrike än i Ungern och i Estland än i Finland.

Det gör att dessa människor kan erbjuda sin arbetskraft till ett lägre pris än sina konkurrenter som hade turen att hamna på andra sidan muren.

Omfattande strukturomvandlingar från planekonomiernas ineffektiva resursallokering har varit, och är alltjämt, nödvändiga. Under dessa omvandlingsprocesser uppstår under- och överskott i vissa sektorer.

Att yrkesskickliga människor utan vettig avsättning för sina skickligheter på hemmaplan söker andra marknader är naturligt och har skett i alla tider.

En nackdel för någon som vill konkurrera i andra länder är naturligtvis språket. En annan är en potentiell brist på insikter i lokala seder och bruk.

En gigantisk fördel är att de kan erbjuda sina tjänster billigare än den inhemska konkurrensen.

Denna konkurrensfördel vill Hans Tilly och hans kollegor beröva dem. Samtidigt vill man beröva alla potentiella kunder möjligheten att anlita våra bröder och systrar från det nya europa och därmed lösgöra resurser till annat.

Den fria rörligheten skulle alltså innebära tillväxtmöjligheter både för den fria arbetskraftens hemländer och för de länder de väljer att verka i. Detta vill den svenska fackföreningsrörelsen hindra.

Man undrar ju vad en människa har för självbild, när man på allvar verkar anse att den egna makten och de egna priviligerierna kan och bör ställas framför möjligheterna till en fantastisk kulturell, mänsklig och ekonomisk utveckling för miljontals europeer?

Med ett indignerat språkbruk försöker Tilly och gänget gråta krokodiltårar över ”lönedumpning” och allsköns elände som man anser drabba mänskligheten om facket förlorar någon smula av sin totala makt över arbetsmarknaden.

Det får egentligen vara hur det vill med den saken. De nya medlemsländerna är i EU för att stanna. De har samma rättigheter som alla andra medborgare i EU-länder att konkurrera med precis vilka medel de vill.

Den fria rörligheten är som sagt viktigare än några svenska fackpampars privilegier.

En odyssé i Ulvskogs hjärna

Bemanningsföretag är hallickar. De tjänar pengar på att människor jobbar. Hemskt hemskt.

Arbetsförmedlingen, som verkade så oskyldig och nästan bra (förutom det faktum att de inte förmedlar särskilt många jobb), borde dömas för koppleri. De förmedlar arbetskraft, såväl svenskfödd som lettisk, hemska tanke.

——————–

För alla normalt funtade människor är Marita Ulskogs liknelse mellan rörlighet för tjänster och trafficking bara konstig.

Men kanske är det inte så märkligt att Marita Ulvskog uttalar sig så? I den fackföreningskramande socialdemokratens värld är arbete något dåligt. I bästa fall något nödvändigt ont och i sämre fall inte ens nödvändigt. Bidragssamhället är tydligen målet, även om det blir svårt att få kalkylen att gå ihop.

Det kanske är relevant för dem att påstå det. Det får fler att känna sig beroende av facket och av generella bidrag från den snälla staten.

Men arbete kan vara något oerhört lustfyllt. Det är kul att sätta tänderna i nya utmaningar, utveckla sina kunskaper och färdigheter och känna att man verkligen gör ett bra jobb.

För att inte tala om hur kul det är att tjäna pengar! Något man gör när man arbetar. Gör man det bra så tjänar man mer. Gör man det bättre än någon annan så tjänar man skitmycket!

Denna lustfylldhet är Marita Ulvskogs största fiende. Hennes politik blir bara relevant när arbetande människor jämställs med offer för fruktansvärd kriminalitet.

Tio tusen tyska läderbögar

Liksom Fredrick Federley kan jag inte låta bli att tänka på den klassiska Hassanbusringningen till EU-upplysningen, där uppringaren fått höra att EU-medlemskapet skulle innebära en invasion av tusentals tyska läderbögar, med en förmodad problematisering kring det.

Tyvärr finns inga ytterligare likheter mellan Marita Ulvskog och Fredrik Lindström. Det är inte humor som driver Ulvskog i sin hets mot utländsk arbetskraft, utan raka motsatsen.

Det vore väl en sak om det var fråga om ett oöverlagt uttalande på ett möte med en fackklubb i Borlänge, men det som sägs i riksdagens talastol måste anses överlagt.

Läser hos bl a Annie Johansson att Marita Ulvskog tydligen sover dåligt om nätterna för att hon är rädd för arbetare som ska välla över gränsen (från andra EU-länder) och stjäla jobben från Riktiga Svenskar.

Charmigt. :-/

Rasistsvinen i byggnads

Man blir så förbannad. Byggnadsarbetareförbundet under Hans Tilly ger ut en bok om ”jobbtrafficking” som hämtar formuleringar DIREKT från Sverigedemokraternas partiprogram.

Boken saknar tillstymelse till vetenskapligt förankrade fakta om i vilken grad oegentligheter förekommer. Man häver ur sig tendentiösa påstååenden utan grund och syftet är tydligt misstänkliggöra utländsk arbetskraft.

Detta är helt oförsvarligt och jag hoppas verkligen att andra delar av LO tar avstånd från skiten.

Dagens lunchtips

Som lokaliserad i Gamla Stan om dagarna händer det att jag och kollegorna uppsöker den trevliga restaurangen Lilla Karachi för lunch.

Tyvärr har vi andra planer de närmaste dagarna, men annars skulle jag gå dit och käka. Dels för att det brukar vara gott och trevligt, men också för att visa stöd nu när de utsätts för huliganism av ett gäng syndikalister som anser sig ha rätt att agera åklagare, domare och ordningsmakt.

Hur länge ska dylika fasoner från facken få förekomma?

Det MÅSTE till en ändring.

Centerpartiet har ett stämmobeslut om att införa en proportionalitsprincip (länken går till en pdf med stämmohandlingarna och proportionalitet avhandlas på sid 23) och nu får vi fasiken se till att sätta tryck på allianskompisarna i den frågan.