”Fritt Folk på en Fri Torva”

DN Kultur har ju bjudit på en del sköna haverier genom tiderna. I betydande mindre grad sedan den tidigare kulturchefen Maria Schottenius försvann, ska sägas.

Mest känd i liberala kretsar är hon antagligen inte lika mycket för sin gärning som kulturjournalist, utan för att hon gång på gång avslöjades med bedräglig argumentation, och faktiskt rena osanningar, i sin mission att utmåla Johan Norberg som djävulen själv. (Konfronterad med fakta konstaterar hon då liksom att ”sanningen” mest är en social konstruktion.)
Det verkar finnas något i den klassiska liberalismen som retar gallfeber på finvänstern. Kanske handlar det om makt? Fria människor som väljer själva, som på frivillig grund ingår avtal på fria marknader och söker lyckan efter eget hjärta, snarare än att marschera i takt i kulturelitens förvalda fåror, lämnar en försmädlig tomhet kring de som i sin upphöjdhet dikterar vad som ”egentligen” är fint och fult.
Det är därför knappast förvånande att en DN Kulturmedarbetare, Po Tidholm, i en drapa som mest känns som en uttorkad förlängning av Socialdemokraternas insändarkampanj från 2009/2010, försöker håna Centerpartiet bland annat för vårt engagemang i den viktiga frågan om frihet, såväl social som ekonomisk.
Den som låter våra politiska motståndare skriva vår historia kan kanske uppröras och tycka att man inte ”känner igen” Centerpartiet, men att vi återkopplar till de frihetsideal som vår rörelse från början vilade på – och sätter in dem i en modern kontext – är inte bara ideologiskt stringent, det är dessutom utomordentligt viktigt!
Karin Ånöstam från Gävleborgscentern konstaterar klokt att rätten till liv, frihet och egendom inte är så tokiga ideal.
Sedan får finvänstern kalla det vad de vill.

Gaddaffi gör mig till bombliberal

Vänstereliten brukar vråla ”bombliberal” efter folk som tycker att det kan vara på sin plats att hindra storskaligt mördande med hjälp av en och annan välplacerad smällkaramell västerifrån.

Principiellt är jag skeptisk till militära interventioner. De har en tendens att skapa lika många problem som de löser. Men det finns undantag…
För det första ska man inte underskatta amerikanernas närvaro i Irak som en bidragande faktor till de frihetstörstande nordafrikanernas nyfunna självförtroende.
För det andra kan man ju inte bara se på när en galning försöker mörda ”sitt” folk?
Läs även Johannes Forssberg som för dagen är osedvanligt läsvärd i Expressen om hur vänstern hatar USA mer än de tycker om människor.

Den nya Medelhavsregionen superintressant

Det är många känslor kring det som händer i Nordafrika just nu. Parallellerna med Östeuropas befrielse är tydliga. Stora förändringar är aldrig helt problemfria och det kommer säkert att vara många turer i de länder som nu befriar sig från diktatur och förtryck.

En del är oroliga för det muslimska brödraskapet i Egypten och motsvarigheter i de andra länderna och det finns även kommunistpartier som nu vädrar morgonluft. icke desto mindre tror jag att man kan hysa stort hopp om att samma frihetstörst lämnar de totalitära lockelserna i bakvattnet.
Den händelse som kom att katalysera hela befrielseprocessen var ju en händelse där en tunisisk småföretagare, grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi, gjorde sig till martyr på grund av att korruption och rättslöshet krossade hans möjligheter att driva sitt lilla företag, och därmed försörja sig. En grundläggande drivkraft hos alla människor.
Om vi nu vågar hoppas på demokrati och marknadsekonomi kommer detta att innebära en välståndsökning, inte bara i de Egypten, Tunisien och Libyen, utan i hela regionen. Ett undertryckt kulturliv får nya möjligheter att gro och ta sig nya intressanta uttryck, bevattnat av resurser lösgjorda i det lokala näringslivets utveckling.
Det tar några år att bygga upp stabila och rättssäkra institutioner och just i detta bör EU och resten av världen ställa upp och vara behjälpliga, såväl med kunskap som med resurser.
Nu ska man inte ropa hej, situationen i (det syndikalistiska himmelriket) Libyen är fruktansvärd, men mördarsvinets dagar är räknade. Det finns ingen återvändo på det som håller på att hända och resten av världens diktatorer är antagligen ganska nervösa.
Vad som händer i Kuba och vad som rapporteras i den statskontrollerade pressen är svårt att veta, men i grannlandet Venezuela berättar media att det inte alls finns några protester mot Libyens store ledare.
Både Fidel Castro och Hugo Chavez har för övrigt fått Gadaffis pris för sitt fina arbete för mänskliga rättigheter. (Jo, detta kan ju vara svårt att förstå för folk som tror att FN är bra, men Libyens diktator Muammar al-Gaddafi utsågs alltså att leda FN’s arbetsgrupp för mänskliga rättigheter.)