Subventioner och handelshinder är en återvändsgränd

Precis innan jul skrev riksdagsledamoten Roger Tiefensee (C) en artikel om att svenska grisbönder måste ha kompensation för de strängare djurskyddslagar som råder i Sverige. Artikeln konstruerades som en bredsida mot Socialdemokraterna som inte vill stöda detta och med den kanske något långdragna slutsatsen att Socialdemokrater önskar avveckla julskinkan.

Det må vara hur det vill med Socialdemokraternas plötsliga antipati mot skinka, men artikeln väcker en del funderingar som vi måste diskutera i Centerrörelsen.

Jag känner Roger Tiefensee som en högst duglig politiker med både hjärta och hjärna på rätta stället, så jag är inte lika orolig som många andra liberaler för att artikeln skulle vara ett uttryck för anträdande av en protektionistisk handelspolitik för Centerns del. Snarare tror jag att det handlar om en mindre taktiskt lyckad manöver i ett försök att trycka till sossarna i riksdagen.

Inom alla andra branscher är vi i Centerpartiet överens om att frihandel och lika villkor är långsiktigt bäst. Nog måste vi kunna se att sammalunda gäller lantbrukssektorn?

Det är faktiskt rent ironiskt att det parti som åtminstone jag anser är mest angeläget av alla riksdagspartier att begränsa statens inflytande över individen och decentralisera makten, så snart det blåser om öronen vill hoppa upp i statens varma famn. (Åtminstone några av oss.)

Med frihet följer ansvar. Det om något borde vara grundläggande för alla som är förtrogna med bonderörelsens historia.

Om man långsiktigt hållbart vill värna lantbrukssektorn måste man höja blicken. Visst står sektorn inför utmaningar, men det gör faktiskt andra sektorer också. Man måste ställa sig frågan om det är rimligt att alla branscher som upplever problem kan hållas under armarna av staten.

Om man är någorlunda matematiskt sinnad inser man snabbt att detta blir orimligt, eftersom alla branscher förr eller senare ställs inför utmaningar. Då är nästa fråga varför just den egna branschen har större rätt till andras pengar än andra?

Det finns ju ett antal politiska förändringar som skapat problemen. Politiska förändringar som säkerligen varit välmotiverade ur ett visst perspektiv, men som samtidigt ställt till det för lantbruket.

Om vi är överens om att kompensationskarusellen är långsiktigt ohållbar återstår bara att adressera de bakomliggande orsakerna, exempelvis skatter på drivmedel och arbete, regelkrångel och annat.

Dessutom tror jag att en del av problemet ligger i tröga mellanhänder som hindrar producenter och konsumenter från att mötas effektivt. Häri ligger en gigantisk möjlighet som helt verkar falla mellan de stolar där subventionsivrarna parkerat sina vidlyftiga akterkastell.

Svensk livsmedelsproduktion har en fantastisk potential, men det går inte att tvinga konsumenter att betala för något de inte själva valt, oavsett om betalningen sker genom skattsedeln eller i högre priser genom handelshinder.

Missriktad välvilja gör fattiga fattigare

Häromdagen skrev jag om Fair Trade, rättvisemärkningen och att jag inte är säker på att det är någon smashing idé.

Nu läser jag på bloggen Nonicoclolasos om en utvärdering publicerad i Ecological Economics som syftar till att visa om rättvisemärkning har bidragit till att minska fattigdomen i Nicaragua. (Bakom bloggen står Niclas Berggren, docent i nationalekonomi.)
Det visar sig faktiskt att det är värre än vad jag trodde.
”Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers.”
Kan vi inte nu enas kring att kämpa för frihandel utan förbehåll?

SD’s fasad visar sprickor

Sverigedemokraterna har gjort ett hårt jobb i att försöka spackla över de osmakligheter deras parti förknippas med. Att partiet demonstrerade FÖR ”lasermannen” när det begav sig är nog svårsmält för de flesta av deras 5,7 % väljare om man frågar dem.

Flera företrädare och många av deras väljare är säkert ärliga när de säger att de inte är rasister, men Sverigedemokraternas politik utgår från ett monumentalt felslut: att människor är representanter för grupper, snarare än individer.
Sverigedemokraten Kent Ekeroth deltog igår på SVT Debatt och inledde sin medverkan inte helt utan finnes. Han lyfte sitt partis vilja att stävja våldsbrottsligheten och fördömde med kraft malmöskjutningarna. Väl så.
Ekeroth började dock ganska snabbt trassla in sig så som man gör när man bygger sin politik på förhållanden som inte riktigt stämmer överens med verkligheten.
Det slutgiltiga lustmordet på sin egen trovärdighet kom då han som argument mot P3-snubben hävde ur sig att ”NI” kastar sten mot poliser. Vilka ”ni”? P3-medarbetare? Nä, självklart menade han folk med annan bakgrund än köttbullesvensk.
På så sätt legitimerar han ju implicit attacker mot människor enbart på grundval av deras grupptillhörighet. Illa. Jävligt illa. :-/
___
Läs även Johan Ingerö på temat.
___
Fredrik Segerfeldt var befriande oresonlig i samma program om frihandelsmotståndet i den till ”rättviserörelse” illa förklädda socialister.
Det är svårt att veta om folk är socialister för att de inte fattar företagande, eller om de inte fattar företagande för att de är uppfyllda av socialistiskt klassdravel, men om inte H&M fokuserade på full lönsamhet i fattiga länder skulle de inte finnas där. Om de inte tänkte på full lönsamhet skulle de inte finnas alls.

”Fair Trade” har inget i Centerrörelsen att göra!

Det kanske mest grundläggande ideologiska paradigmet i Centerrörelsen är frågan om äganderätten. För småföretagarna i den tid då Bondeförbundet bildades (som på 50-talet blev Centerpartiet) var frågan om stabila äganderätter avgörande.

Att investera tid, svett, pengar och mycket annat i att gräva diken och baxa bort sten ur åkrarna blev värt något om man visste att man faktiskt ägde täppan för all framtid och därför kunde skörda frukterna av det hårda arbetet. (Och ens barn och barnbarn efter det att man själv iklätt sig träfracken.)
Äganderätten är fortfarande viktig för allt företagande och för samhällsutvecklingen i stort. Ägande leder till ansvar och ansvarfull förvaltning av resurser gör att de växer. När resurser växer får fler jobb och välståndet ökar.
Detta skedde i Sverige med råge under de så kallade 100 åren av tillväxt mellan 1870 och 1970 tack vare en sak: Införandet av marknadsekonomi.
Skråväsendet avskaffades till förmån för näringsfrihet. Frihandel infördes och trots skepsis från t ex adeln öppnades svenska ”nationalintressen” för utländska investerare. De första utbyggnaderna av våra älvar skedde med hjälp av internationellt storkapital. Företrädesvis från den vid tiden kapitalistiska supermakten Storbritannien.
Jag vet inte om det fanns någon debatt i 1880-talets London om det eventuellt oetiska i att investera i ett fattigt land i en bortglömd avkrok i Europas utmarker, men om så var fallet kan man tänka sig tongångarna inte är helt olika dem i den moderna så kallade ”Fair Trade”-rörelsen.
Då och då ser man enstaka centerpartister bjuda in till olika Fair Traderelaterade aktiviteter. Fair Trade, eller ”rättvis handel”, bygger på att priser ska bestämmas av välmenande människor i rika länder istället för att sättas i jämvikt mellan utbud och efterfrågan på de marknader som avses.
Avvikelser från marknadspriset gör marknaderna ineffektiva, fel kvantiteter kommer att produceras och marknadens önskemål på specifika produktkvaliteter kommer inte att hörsammas. Man tar bort en avsevärd del av den incitamentssystematik som utvecklar och effektiviserar marknader.
Det finns dessutom en rad rent antikapitalistiska förtecken i Fair Tradesystemet. Bland annat ska odlingar ske i kollektiv! Vad är det för fel på privat ägande? Enskilda människor som tar särskilt ansvar och utvecklar sina jordar och metoderna med vilka jordarna brukas måste kunna belönas i motsvarande grad genom marknadens allokering.
Undanträngningseffekter gentemot privatägda jordbruk kommer som brev på posten och Fair Tradesystemet hindrar utländskt kapital från att sprutas in och göda de lokala ekonomierna.
Det finns ju ett mycket bättre förhållningssätt: Frihandel. Avskaffa EU’s jorbrukspolitik och riv tullmurarna mot främst Afrika, men helst mot hela världen. Det är bäst för alla. Seriöst!
Alla som vill hålla på med Fair Trade och annat gulligt o-hej-vad-jag-är-snäll-trams kan väl göra det, men det får inte under några som helst omständigheter ske i Centerpartiets namn.
Läs även Louise P i ett gammalt inlägg, en Timbrorapport av bland annat CUF’s stjärnekonom Karl Malmqvist och socialliberale Andreas Berghs kritik mot samma rapport.

Ekonomisk frihet ftw!

En av de frågor som jag tycker är allra mest intressanta att jobba med politiskt är den om alla människors möjlighet att påverka sin egen situation. Att kunna ta sig ur fattigdom och skapa sig ett liv som man trivs med.

När det gäller fattiga länder finns det naturligtvis en hel del att jobba med, alltifrån att avlägsna handelshinder till att stödja etablering av institutioner som kan säkra marknadsekonomin.

När det gäller fattiga i Sverige är frågan både enklare och mer komplicerad.

Ett gigantiskt problem är att den sida i politiken som förordar en större ekonomisk frihet totalt har misslyckats med att förklara varför det är viktigt.

Motståndarna har varit skickligare på att etablera sin verklighetsbeskrivning som i korthet går ut på att ekonomisk frihet bara är bra för den som är rik.

De som redan är rika från början klarar sig bra i Socialdemokraternas Sverige, medan alla andra effektivt hindras ifrån att bli rikare.

Av oklara skäl har inte de liberala krafterna i Sverige lyckats säga ifrån, utan bara accepterat bilden och utgår liksom från den när man konstruerar sin politik.

Ta Anders Borgs fokusering på Gini-koefficienten. (Alltså ett mått på hur lika folk tjänar.) Varför i all fridens dar är det viktigt att spridningen är låg? Är det inte viktigare att fattiga blir rikare?

OM det vore så att ekonomin var helt statisk och att det varje år kom en skrälldus pengar som en skänk från ovan som skulle fördelas bland landets medborgare kunde jag förstå argumentet, men så är det ju inte. Ekonomin är dynamisk och skapas av alla som deltar i den.

Dina möjligheter att delta i den beror i hög grad på dig själv. I Sverige är det gratis att skaffa sig vilken utbildning som helst och är du bara beredd att lägga egen tid och möda kan du faktiskt göra i princip vad du vill. Även utan organiserad utbildning kan du – om du vill och gör dig mödan – utveckla värdefulla skickligheter som du tjänar mycket pengar på.

Ett annat exempel är uttrycket ”ofinansierade skattesänkningar”. Begreppet implicerar faktiskt att staten är norm. Att staten och statens finanser kommer före dig och dina finanser. Man borde istället tala om ”ofinansierade skattehöjningar”. För hur vet de att du har råd att betala mer skatt?

Medborgarna tvingas bli statens buffert och medborgarnas plånböcker anses av större delar av det politiska spelfältet vara fria att gräva ur, ofta med hänvisning till den ”utjämning” som uppenbarligen de flesta svenska politiker ser som självändamål.

Förutom de uppenbart moraliska problemen med att människors pengar inte betraktas som människornas egendom, uppstår även ekonomiska problem.

För det första hindras ekonomin från att utvecklas. När staten tar in pengar från människorna drar de undan privat konsumtion och privata investeringar. Alltså sådant som bygger och utvecklar det svenska näringslivet.

För det andra blir det svårare för enskilda människor att påverka sin egen ekonomiska situation. Den i särklass största kostnaden för alla nya företagare är skatten. Även om du inte har mat på bordet eller kan betala hyran, måste skatterna in. Obevekligt.

Om du dessutom leverat något, som du ännu inte fått betalt för, till ett företag som går i konkurs, är det företagets skatter prioriterade fordringar när konkursboets tillgångar ska fördelas. Det är alltså – tydligen – viktigare att staten får sina pengar än att du får dina.

Detta är naturligtvis ett gigantiskt projekt att försöka vända. Att vi hade maktskiftet 2006 var oerhört viktigt. Men nu måste vi också våga börja ifrågasätta de socialistiska dogmer som utgör ramverket i den svenska diskursen!

Det tänker jag göra allt vad jag orkar i min riksdagskampanj.

Miljöpartiet fattar inte företagandet

Mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur. Miljöpartiet gör idag på SvD Brännpunkt anspråk på att bli ett småföretagarparti. Lycka till.

Man tillhör trots allt det regeringsalternativ som vill chockhöja inkomstskatterna, återinföra förmögenhetsskatten, absolut inte under några som helst omständigheter diskutera arbetsrätten (Om det diskuteras, så handlar det om att ”förstärka LAS”, vilket i praktiken kan innebära att facket blandas in i anställningsbesluten).

I sitt partiprogram förordar man tobinskatt, räntefritt samhälle och löntagarfonder.

Miljöpartiets track record när det gäller att ställa till det för företagare i allmänhet och småföretagare i synnerhet är magnifikt. ”Friår”, som urholkar arbetsutbudet. En miljölagstiftning som gör näringsidkare rättslösa. Man är kategoriskt emot viktiga infrastrukturprojekt.

Det finns miljödomar mot småföretagare om böter på tiotusentals kronor för att man har åkt till återvinningsstationen med ett lysrör utan att ha föranmält detta till kommunen.

Skaderekvisitet förhandlades bort, så att polisen kan göra husransakan vid ”miljöbrott” även om miljöbrottet bara består i administrativa formaliteter.

En ICA-handlare på en liten ort i mellansverige glömde en månad att lämna in uppgiften om vilka köldmedium som fanns i butiken. Det var alltså inte fråga om någon förändring, utan en deklaration om att ”Ja, jag har fortfarande 22 liter köldmedium i mina anläggningar, precis som de 12 senaste månaderna och jag planerar att ha 22 liter köldmedium ett par år till om inget oförutsett inträffar”.

Nu inträffade tyvärr något oförutsett. Åklagaren konstaterade att ett Miljöbrott begåtts i och med att uppgift inte lämnats. Polisen gjorde inte bara husransakan, utan hämtade in företagaren i fråga för förhör mitt på dagen från butiken. (sic)

Om det beror på att företagaren blev knäckt, om människor inte längre ville handla av någon som hämtades av polis (och därmed måste vara en skummis), eller om det var en kombination av dess båda är väl svårt att säga, men 6 månader senare fick butiken slå igen.

Ett industriföretag i västsverige bokförde sina utsläppsrätter på fel konto och fick böta 19,5 miljoner. (Märk väl: ingen skada mot miljön hade skett – misstaget var helt och hållet administrativt.)

Miljöpartiet är bra på migrationspolitik, men är helt värdelösa på miljöpolitik. Överbud och lika meningslös som kompromisslös ”miljöpolitik”, som företrädesvis konstrueras för att blidka det mäktiga lobbyorganisationer som profiterar på människors miljöengagemang.

Värre är man dock på företagarpolitik. Man drar sig inte för att föreslå saker som statliga riskkapitalfonder för politiserad styrning av entreprenörskapet.

Alla som har någon insikt i entreprenörskapets väsen vet att det inte låter sig styras. Det är en ren och oförfalskad underifrånkraft. Enskilda människor som bryter mot konventionerna, vänder upp och ned på allt och provar något som i andras ögon verkar helt galet, men som en gång på tio eller kanske en gång på hundra visar sig funka.

Sådant kan inte kommenderas fram, utan måste växa fram underifrån. För att det ska ske behövs frihet. Frihet för tankar och idéer och framförallt ekonomisk frihet. Fri ekonomi. Kapitalism. En allmän känsla i samhället att det faktiskt är OK att folk blir rika på att arbeta.

Är man beredd att sätta ned foten om kapitalismens principer och företagarens rättigheter mot staten och facket (rättssäkerhet även när det gäller miljöreglerna, t ex), kan man som småföretagare (som jag själv är sedan många år) ta dem på allvar.

Tills dess är det mest fråga om substanslöst svammel.

Läs även Ankersjö.

Öppna gränser – bra för alla

Grön ungdoms ena språkrör, Jakop Dalunde, skriver idag en klockren artikel om att öppna gränser ger ett rikare samhälle. Han tar upp faran med protektionistiska strömningar som blir särskilt framträdande i lågkonjunkturer, tar tydligt avstånd från ”Go Home”-vrålande fackföreningar och handelshinder på arbetsmarknaden.

Nu finns det ju en massa annat i Miljöpartiets politik som är alldeles uppåt väggarna, men det kan man bortse från en liten stund. Dalunde ska ha applåder för sitt principfasta ställningstagande och för sin fina text!

Heja!

Bro över Röda Havet 2025

Medan Osama Bin Laden mest ägnar sig åt förstörelse, sysslar hans halvbror, Tariq Bin Laden, tydligen med motsatsen.

Drömmen om en fast förbindelse över Röda Havet är fantasieggande. Att koppla ihop Afrikas horn med arabiska halvön skulle innebära en fantastisk möjlighet för handel och tillväxt i en region som verkligen behöver det.

Nu finns konkreta planer på att bygga en bro för bilar och tåg till en kostnad av svindlande 140 miljarder kronor.

Bara själva bygget av bron blir en adrenalinspruta rakt in i östafrikanska ekonomin. 850 000 jobb beräknas bygget skapa. På det blir det naturligtvis spinn offekonomi inom alla sektorer som kan erbjuda någonting som dessa 850 000 behöver och tack vare bygget kan betala för.

Den stora effekten uppkommer dock efter färdigställandet. Precis som öresundsregionen vitaliserades av förbindelsen mellan Sverige och Danmark, kommer Röda Havetbron innebära ekonomiska förbättringar för miljoner människor.

Oklart om Miljöpartiet är emot.

Företagande viktigt i hela landet

Jag var ju som jag skrivit om flera gånger på radion igår. En lustig sak hände när programledaren innan programmet frågade hur hon skulle titulera mig. Det jag spontant kom på var ”Centerpartist och småföretagare”, varvid programledaren skrattade lite och tyckte att det liksom lite klyschigt.

Och det är det nog. Vi är en jäkla massa företagare i vårt parti. I vår avdelning, Stureplanscentern, är säkert hälften av de återkommande gästerna entreprenörer i någon form.

Att politiskt rikta in sig mot företagandets villkor, förutsättningar och frihet är en naturlig centerfråga. För det första är vi faktiskt ganska duktiga på det. (Det enda parti som på allvar angriper dumheter som LAS, t ex.) För det andra är det en fråga som i hög grad förenar stad och land.

Jag hoppas att vi kan fortsätta att utveckla företagarpolitiken och göra det i nya och geografiskt gränsöverskridande sammanhang framöver! :-)