Svenska flyguppdrag långt ifrån riskfria

beslutades då att Sverige ska delta med en division JAS Gripen för att hjälpa till att freda luftrummet över Libyen. Man optimerar naturligtvis teknik och taktik för att inga onödiga risker ska uppstå. Dock måste man vara medveten om att dylika företag innebär faror.

Det är lite ironiskt. En av de flygplanstyper de svenska JAS Gripenplanen kommer att kunna möta över Libyskt luftrum är franska Mirage III och Mirage 5, som har tjänstgjort i Kadaffis styrkor om än i något mindre skala än Sovjetiska/Ryska stridsflygplan. MiG 23 och 25 utgör väl stommen i Libyens flygvapen.

Det finns erfarenheter från liknande situationer av framförallt amerikanska flygplan mot MIG 23:or. 1982 sköt syriska MiG 23:or ned två israeliska F16 med sina AA-7 ”apex”-robotar. Ett sovjetiskt svar på den klassiska sidewindern som inte ska underskattas med sina mäktiga prestanda.
När det börjar pipa och blinka på cockpit har de svenska flygförarna sannolikt en Apex på väg i tredubbla ljudhastigheten, som hänger med i svängar upp till 7 G och exploderar i ett moln av vassa metallbitar när den kommer i närheten.
Nu är det väl meningen att JAS Gripen ska kunna åka ifrån sådana vapen, men det bygger lite på att man har ordentligt med bränsle för att både köra med efterbrännkammare och kunna ta sig hem. Apex jagar i fem mil och behöver liksom inte tänka på refrängen.
Det är väl på sätt och vis bra att JAS-planen nu kan användas till något vettigt och det ska bli intressant att se hur de står sig i skarpt läge.

Vart tar miljarderna vägen?

Den frågan ställer sig SvD’s läsare. Med all rätt. Försvarets kostnader är ibland mycket svåra att förstå.

Från att ha haft ett väl fungerande helikoptersystem i hkp 4 (Vertolmodellen, tillverkade av Boeing och Kawasaki) går det svenska försvaret tydligen nu mot en vardag utan tillgång till tunga helikoptrar.

Den maskin som var tänkt att ersätta hkp 4, hkp 14 är en sameuropeisk försvarsindustriprodukt med ”eurocopter” i spetsen. Det hela andas gammaldags ”industripolitik” av sitt allra sämsta slag där ett antal industriföretag med starka lobbyister gynnats.

Nu är utvecklingen av den nya helikoptern drabbad av stora problem, med förseningar som följd. Och det är väl egentligen ingen som är särskilt förvånad. Det brukar bli så i högteknologiska projekt som initieras och finansieras av politiker och som förvaltas av byråkrater.

Det verkar finnas en europeisk stolthet som är svår att svälja. Det är lite ”kan själv” över det hela. Det är en trotsålder som kostar europeiska skattebetalare miljarder och åter miljarder i onödan och med en nedsatt försvarsförmåga som extra tillbehör.

Försvarsmaterielbeslut på rationella grunder

Affären SEP/Patria exemplifierar väl det dilemma statsmakten ställs inför när det gäller försvarsmaterielbeslut.

Å ena sidan finns ett försvarsbehov. Experterna på försvarsmakten litar mer på det finska systemet från Patria. De vet att vagnarna funkar som de ska och att de med avseende på kostnadseffektivitet är det bästa valet.

Sedan har vi en svensk (/brittisk) försvarsindustri som med hjälp av svenska skattepengar, närmare en miljard, utvecklat den säkerligen fantastiska SEP. En oprövad vagn som dessutom är bra mycket dyrare än sin finska motsvarighet att köpa in.

Enligt min mening har alltför mycket av svensk försvarspolitik handlat om att rikta statliga subsidier åt olika håll. Det har mer varit aktiv industri- och regionalpolitik som fått styra försvarsbesluten, snarare än någon säkerhetspolitisk doktrin.

Så kan vi inte ha det.

Försvaret gör rätt när de utgår från med vilket materiel man får mest Bang for the Buck. Hellre än att klandra försvaret för att den satsade miljarden går förlorad, bör de som öste ut miljarden få stå till svars.

————–

Läs även Staffan Danielsson om SEP/Patria.

Svenska utlandsstyrkor gör jobbet

-.-

.-

Mycket glädjande kan man idag läsa i SvD att den svenska örlogsstyrkan i Adenviken gör skäl för ångbåtsbiffen!

Natten till idag angreps det grekiska handelsfartyget Antonis av pirater och besköts med raketgevär.

HMS Malmö fick larmet och satte av till undsättning. Brallade av några rejäla salvor med 57 mm-kanonen och då är man som pirat antagligen inte så jäkla kaxig. Strax därefter kunde piratbåten bordas och sju pirater greps.

Ingen person ska ha skadats. Vare sig vid piratattacken eller vid HMS Malmö’s ingripande.

Mycket bra jobb!

————-

Även i Aftonbladet

Försvara kränkningar från främmande makt

Idag redogör stureplanscentern för hur vi vill att partiet ska gå vidare i FRA-frågan i SvD. En medlemskommission efterfrågas som ska ha till uppgift att klargöra partiets hållning i frågan, samt att ge riksdagsledamöterna en möjlighet att förklara på vilka bevekelsegrunder man valde att rösta som man gjorde.

FRA-frågan kommer att hemsöka regeringen under lång tid framöver.

FORES anordnade idag ett mycket intressant och välbesökt seminarium om vad som händer nu efter FRA-lagen.

(En videoupptagning av seminariet finns att beskåda på bambuser)

En oerhört viktig aspekt lyftes fram som jag tidigare inte tänkt på och som gör det hela så mycket värre.

Även om vi skulle lyckas stoppa den svenska massavlyssningen, så finns det utländska motsvarigheter till FRA som spanar på oss med precis samma metoder.

DET är i allra högsta grad något som vår försvarsmakt borde lägga kraft på att försvara oss emot!

Försvarspolitiken utgår från fel ände

Har tidigare skrivit om det svenska försvaret och att den svenska försvarspolitiken framstår som planlös och passiv. Detta har ju aktualiserats de senaste dagarna i samband med budgetdebaclet och den planerade övningen i Amerika.

Det kanske finns en sådan, men i så fall är den väl dold. Sverige verkar sakna en säkerhetspolitisk doktrin. Är det någon som ställer de högst rimliga frågorna: Vilka är hoten och hur ska de mötas?

Svensk försvarspolitik är materieldriven, snarare än grundad i en säkerhetspolitisk tanke.

Man kommer att tänka på den där kompisen som har en sjukt dyr och jäkligt vetenskaplig stereoanläggning, inhandlad och välservad på hi-fi-klubben, men vars skivsamling endast omfattar Absolut Music 7 och Aqua.

Jas och high-techubåtar i all ära, men har vi ingen tydlig idé om varför vi behöver dem kommer ingen att dansa på våra fester.

Finns det någon svensk säkerhetspolitisk doktrin?

Jag skrev en post om det för någon månad sedan och frågan aktualiseras nu i samband med Mikael Odenbergs plötsliga avgång.

Anledningen ska ha varit att försvarministern fann sig oförmögen att lösa sin uppgift med de nedskärningar som finansen krävde. Och man kan undra hur han kom på det, för vad är egentligen hans uppgift?

Odenberg verkar inte haft någon långsiktig strategi för hur landet ska försvaras. Än mindre för vilka eventuella hot vi kommer att behöva försvara oss mot i framtiden. Det har inte någon annan försvarminster heller i modern tid, så den här regeringen är ändå minst lika bra som alternativet.

Invasionsförsvaret har inte ersatts av en annan försvarspolitisk plan, utan är liksom bara som ett invasionsförsvar fast sämre.

Försvarspolitiken är materieldriven. Ubåtar och stridsflygplan har i sig blivit självändamål och det är möjligt att de är livsnödvändiga, men innan man lägger miljarder och åter miljarder av människors surt förvärvade skattepengar på dem, måste vi veta att vi behöver dem, varför vi behöver dem och att den tillverkare väljs som ger mest bang for the buck, så att säga.

Försvarspolitiker måste ta en paus från materialdiskussionen och faktiskt börja debattera vilka hot vi förväntas möta, innan det rimligtvis kan finnas en åsikt om vilka typ av system vi ska använda för att möta hoten.

Säkerhetspolitiken planlös och passiv

Wilhelm Agrell har i idag en mycket intressant debattartikel på SvD’s Brännpunkt.

Den beskriver den omställning av det svenska försvaret som ägt rum de senaste 15 åren och att det i praktiken handlar om en ren avveckling. Det vi har nu är endast av symbolisk betydelse.

Och man kan inte annat än att hålla med.

Ibland verkar det som att den huvudsakliga säkerhetspolitiska doktrinen mest handlar om i bästa fall regionalpolitik. I sämsta fall någon slags aktiv näringspolitik där vissa industrikoncerner gynnas oproportionerligt – möjligen av beredskapsskäl, men antagligen av sämre anledningar.

Det tar lång tid att ställa om ett försvar. Det tar lång tid att bygga nytt. Man måste börja i rätt ända och fundera ut var de framtida hoten kommer att finnas och hur vi ska möta dem. Försvarspolitiken måste utgå från en relevant säkerhetspolitisk analys och det verkar den inte göra idag.

Den nyligen så aktuella FRA-frågan, där vi i praktiken ger en myndighet rätt att avlyssna alla medborgare vars tele- och e-posttrafik passerar en nod utanför landets gränser, är ett tydligt exempel på att man låter snuttar av teknikmöjligheter och bilateral samverkan styra försvarets inriktning, snarare än en sammanhållen säkerhetspolitisk plan.

Tjänstemän som imponerats av den moderna teknikens möjligheter och av att vår stora kompis mot ett visst informationsutbyte låter oss använda dem.

Det är inte dåligt att ha stora kompisar, men som Wilhelm Agrell skriver i sin artikel kan man inte bara förlita sig till att kompisarna ska leverera när det krisar – Finland fick erfara det 1939 när Sovjet anföll och den gången var det Sverige som svek.

Skrotande av det storskaliga invasionsförsvaret var välkommet, men kan inte ersättas med luft.

Vi vet väldigt lite om hur vår närbelägna politiska omvärld kommer att se ut om 15 år och för att vi ska ha någon slags chans att kunna möta eventuella hot då, måste vi börja fundera på hur det ska gå till att möta dem redan nu.