Förnyeledagar med mersmak

Ärligt talat, så mycket ”förnyelse” kanske inte sågs av på seminariedagen igår och på evenemanget på Stureplan idag. Inte så mycket som jag skulle önska i alla fall, men man får ändå konstatera att gårdagens övningar höll mycket hög kvalitet och att många säkerligen fick en och annan tankeställare som kan öppna upp för nytänk kring viktiga frågor.

Själv satt jag med i välfärdsgruppen och intrycken är många. Under ledning av Anders W Jonsson (som leder processgruppen för förnyelse av välfärdspolitiken?) fick vi stifta bekantskap med flera riktigt bra talare.
Centernestorn, superstjärnan och allmänt koola Lennart Levi, professor emeritus, började med att reda ut välfärdsbegreppet och tog fasta på 1968 års låginkomstutredning som – inte helt tokigt – definierar välfärd som människors möjligheter att ”styra och kontrollera sina livsvillkor”.
Nima Sanandaji knöt an till ovanstående med sin fantastiska rapport om ekonomisk och social fattigdom. ”Får fattiga lön för mödan?”. Bidragssystemen riskerar att låsa fast folk i beroende och en känsla av maktlöshet. Skillnaden att gå från bidragsförsörjning till eget arbete är fortfarande ganska liten, trots jobbskatteavdragen. Särskilt om man kan förstärka bidragen med lite svartjobb vid sidan om. Detta måste ändras för att många människor ska kunna ”styra och kontrollera sina livsvillkor”.
Nima talar dessutom av egen erfarenhet och bjöd generöst, humoristiskt och synnerligen träffsäkert på viktiga insikter om hur det är att växa upp i en miljö där inga vuxna jobbar, utan är beroende av staten.
Innan Nima hade Per Borg, ledare av Borgkommissionen, förklarat det utomordentligt allvarliga läge den svenska välfärden befinner sig i, med avseende på dess framtida finansiering. Business as usual är inget alternativ, i så fall går välfärdssystemet mot en total kolapps. Lite komiskt (och kanske tragiskt) var att Per Borg berättade att han hade försökt få sitt eget parti (Socialdemokraterna) att förstå dessa problem och arbeta med frågan, men att han inte hade haft någon framgång med det.
Avslutningsvis berättade några entreprenörer om sina insatser för att utveckla olika välfärdstjänster. Ett teknikdrivet företag som har ett sinnrikt system för att hemtjänstpersonalen ska slippa hantera nycklar, något som enligt analyser tar hela 30 min per dag i anspråk annars. Fundera på hur många som jobbar i hemtjänsten och vad kostnaden är för 30 min av var och en av deras tid, så får man ett hum om värdet på deras entreprenörskap!
En förskoleentreprenör kom på att de skulle komplettera sin befintliga verksamhet med en mobil förskola. Entreprenören berättade hur hon hade kommit på idén och gått till banken för finansiering för att genomföra den och faktiskt fick lån. Mobila förskolorna är en supersuccé och har tagit den pedagogiska verksamheten till nya höjder. Utan utsikten för vinst hade banken aldrig lånat ut några pengar och den nya verksamheten hade aldrig kunnat satts i verket. Något att tänka på för alla som tycker att vinst är något dåligt.
Däremellan talade bland andra Brukarföreningen, en organisation som verkar för att tillvarata narkotikamissbrukares intressen. Detta är i sig ämne för en lång rad bloggposter och jag lovar här och nu att leverera sådana, men ska man i korthet säga något om det så är det detta: Sverige behandlar svårt sjuka människor på ett fullständigt vidrigt sätt! Jag mår illa när jag tänker på det. Sociala och rättsvårdande myndigheter är i fullständigt haveri när det gäller detta och alla normala rättsprinciper verkar vara satta ur spel.
Detta är insikter som verkar slagit rot i centerrörelsen och jag tror att vi kommer att landa i en helt ny syn på narkotikapolitiken, där varje människas lika rätt och värde verkligen gäller alla. (Läs bl a Anders W Jonsson om detta i GP.)
Vad jag hörde från eftersnacket hade det migrationspolitiska seminariet varit outstanding. Och tacka för det när man hade tagit dit självaste Philipe Legraine!
Ett ämne som jag dock saknar för förnyelsegrupperna är rättspolitiken. Ett ämne där vi tidigare tagit en viss plats och tydlig ställning för individens rättigheter kontra statens maktmedel. I ett samhällsbygge som visar allt fler och fler murkna fläckar är frågan viktigare och mer aktuell än kanske någonsin tidigare.

(S)-drevet saknar alla proportioner

Den i dagarna uppmärksammade Socialdemokraten Niklas Nordström talade ju för oss i Stureplanscentern för ett par veckor sedan. En faktor som Niklas lyfte som ett problem för Socialdemokraterna var den brist på meritokratiskt synsätt som tar sig uttryck bland annat i nomineringsprocesserna.

Varje distrikt sitter och försvarar sin representation i den så viktiga partistyrelsen och andra centrala organ. Duglighet nedprioriteras till förmån för värnandet av just den egna gruppens relativa fördelar.

Detta har naturligtvis många orsaker och en av dem är det långvariga maktinnehavet och den svaga konkurrensen. Det har väl liksom under många år känts självklart att (S) vinner valen och behovet av att göra hela partiet bättre har inte upplevts akut.

Att den egna landsändan, den egna yrkesgruppen, eller vad den än må vara, fick största möjliga del av reformutrymmet har helt enkelt blivit mer relevant än att söka driva en politik som förmår att skapa reformutrymme.

Att växa fast i sådana strukturer är livsfarligt.

De förändringskrafter som utmanade dessa destruktiva krafter i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet drabbades i veckan dessutom av ett beklagligt bakslag. Gemensamt för de som nu får löpa gatlopp genom den klasskampspopulistiska delen av den stora Socialdemokratiska rörelsen är att de är jäkligt begåvade. Tillräckligt begåvade för att kunna tjäna pengar på det de brinner för allra mest.

Som att kunna leva på musiken för den som älskar att spela musik. Som att kunna leva på hockeyn för den som – hur motbjudande det än kan tyckas – älskar att spela hockey.

Både Erik Laakso och Niklas Nordström borde ha självklara roller mitt i Socialdemokratins epicentrum. Efter den oproportionerliga kölhalning de nu går igenom är det svårt att tänka sig att det kommer att vara så.

Ett vänsteralternativ som går till val på att rulla tillbaka apoteksavregleringen, höja skatterna och på andra sätt minska friheten för folk och företag kommer inte att vara särskilt framgångsrika.

En del på högerkanten kanske tycker att det är bra, men politiken är lite som Keno: man vinner antingen ofta eller mycket och utan en stark Socialdemokratisk kraft som utmanar vad beträffar jobb och tillväxt kommer vi aldrig att kunna vinna mycket eftersom valkamperna då kommer att handla om andra saker.

Samtidigt som jag skriver detta inser jag att jag antagligen inte gör Niklas och Erik någon tjänst. Att försvaras av en politisk motståndare stärker väl inte direkt korten internt, men jag vill ändå uttrycka mitt stöd till dem och min ärliga förhoppning om att Socialdemokraterna kan hitta tillbaka till den form då de drev en politik som tillät näringslivet och människor att blomstra.

Förnyelse är inte så dumt

Centerpartiet gick bättre i Stockholm än på mycket länge. (28 år tror jag) Nu är vi nästan lika stora som i övriga landet. Bra för ett parti som vill finnas för hela Sverige!

Detta faktum verkar störa framförallt Socialdemokrater, som verkar anse sig berättigade att tala om var i landet Centerpartiet ska få finnas. Jag är inte säker, men jag tror inte att det någonstans står i våra stadgar att vi måste fråga sossarna om vad vi ska göra? (Det kan ha tillkommit något under Olof Johanssonperioden, kanske?)
Dagens utnämnande av smarta och trevliga Michael Arthursson till partisekreterare kommenteras av (S)-bloggaren Peter Högberg på sedvanligt vis.
(S)-bloggarnas omsorg om vårt partis väl är rörande och det måste vara skönt för dem att farhågorna inför detta val om vår för tidiga död inte besannades.
Att Centerpartiet utvecklas verkar vara väldigt traumatiskt för Socialdemokrater och vi måste prata snällt med dem och förklara vad som händer och att det här med förändring är något naturligt och en nödvändig process för alla partier som vill vara relevanta idag och i morgon.
Det har ju till och med väckts en och annan tanke om att de borde pröva själva.
Kanske är det ett uttryck för nytänkande, Monica Greens (S) ”tanke” om att hemlösa borde få en smartphone? Kanske inte helt rätt tänkt, men ett bra försök! Heja.