Utvecklingen är liberal – Romanus är det inte

Per och Lukas svarar idag på den stadsbyggnadsdebatt som har blossat upp i SvD.

Folkpartiet genom bland andra Gabriel Romanus vill ju stoppa utvecklingen i Stockholm (och antagligen i resten av universum också).

Att just Romanus verkar ta allt större plats i folkpartipolitiken borde oroa liberala Folkpartister. Läser på politikerbloggen en jäkligt trist historia om hur den mycket meriterade Erik Wassén petas från landstingslistan.

Orsaken ska ha varit en från partilinjen avvikande åsikt om sprutbytesprogram och avvikande åsikter är inget som faller FP Östermalms representant i nomineringskommittén, Gabriel Romanus, på läppen.

Jag vet inte hur det fungerar i Folkpartiet, men skulle detta hänt i Centern skulle nomineringskommittén fått sina fiskar varma på nomineringsstämman!

För att återknyta till stadsbyggnadsfrågan:

Centerpartiet är väldigt tydliga med utvecklingsvänligheten och det börjar dessutom bli något så trevligt – och politiskt nödvändigt – som allmänt känt. Bådar gott inför valet i september!

På radion i fredags uppmärksammade programmet Spanarna vårt partis hållning i stadsbyggnadsfrågan genom Jonas Hallbergs spaning.

Säg JA till gårdsförsäljning, kära Folkpartister!

Kompisarna i Folkpartiet har landsmöte den här helgen och bland de många motioner som ska behandlas finns en som rör gårdsförsäljning. Alltså att svenska producenter av drycker som innehåller alkohol ska kunna erbjuda provsmakning och sälja produkterna på plats.

Tillsammans med centervännerna Claes Västerteg, Per Åsling och Staffan Danielsson skriver jag en debattartikel på Politikerbloggen, i vilken vi vädjar till Folkpartiet att ställa sig på den liberala sidan tillsammans med oss i den här frågan.

FP borde ägna sig åt politik istället

Jag kan för mitt liv inte begripa varför politiker ska envisas med att vilja bestämma hur och var energin ska framställas, när marknaden är så mycket bättre på det.

I den bästa av världar fattar politiken beslut, grundade på god vetenskap, om hur mycket utsläpp planeten tål och beskattar dessa därefter.

Sedan är det upp till energiföretagen att hitta de lämpligaste metoderna att konkurrera om köparna.

Det är – förlåt mig – helt nipprigt av Folkpartiet att göra anspråk på att politiskt kräva fler reaktorer. Det är dessutom djupt oliberalt.

Det är dessutom så att vi har en historisk energipolitisk överenskommelse från i februari i år som förändrade spelplanen över en natt. En i sig jäkligt bra energipolitik vaskades fram och i samband med detta hamnade den heta potatisen i vänsterpartiernas knä.

Varför hotar Folkpartiet nu överenskommelsen? Längtar man verkligen tillbaka till de 30 åren av borgerlig energipolitisk skleros?

Systemet före människan?

Igår kunde man i papperssvenskan läsa om en svensk vinodlare (hittar ej reportaget på nätet). På några hektar arrenderad skånsk odlingsmark förverkligas en dröm. Vinet görs i väldigt liten skala och kostar en bra slant, men det tar tid att bygga upp nya verksamheter. För att inte tala om helt nya näringar…

Överallt i världen där det tillverkas vin förekommer vinturism. Man vill se hur vinet odlas, titta och känna på jorden, sniffa på barriquerna, prata med vinmakaren, provsmaka och köpa med sig några flaskor. Så får inte ske i Sverige.

Den skånska vinodlaren i reportaget fick på nåder ett tillfälligt serveringstillstånd för att kunna låta besökare provsmaka vinet. Flaskorna var han tvungen att beställa från systembolagets specialsortiment!

Om de som provsmakade tyckte att vinet var bra och ville köpa ett par flaskor, gick det naturligtvis inte att göra på plats. Man fick helt enkelt ta sig till ett systembolag och göra en specialbeställning.

Här finns driftiga innovativa människor som bryter ny mark och skapar nya näringar. Dessutom ofta på platser där de behövs allra bäst.

Hur företagare (och deras kunder) i vårt avlånga land kan behandlas på detta vis är en skandal i sig.

Att detta flippade förhållande drabbar glesbygdsutvecklingen är lika illa.

Bengt Westerberg debatterar idag på SvD Brännpunkt om att en öppning för gårdsförsäljning hotar systemmonopolet.

Vadå, är själva monopolet självändamål?

Det är väl OK att anse att politiken måste sätta gränser för folks ohämmade krökande (även om jag inte delar analysen), men som Fredrick Federley skriver på sin blogg: Hur troligt är det att någon som vill supa sätter sig och åker några mil till en vingård, köper några flaskor ungt kraftigt rödvin för ett par hundra kronor stycket, åker hem och super upp alltsammans? Det finns ju boxvin betydligt enklare och billigare på närmsta systembolag.

Det håller på att hända fantastiska saker med svensk livsmedelskultur. Förutom vinodlingen håller ett riktigt ölunder på att växa fram.

Flera mikrobryggerier producerar drycker av superkvalitet. Något att vara lika stolt över som amerikanerna över Napa Valley eller Fransmännen över Bordeaux.

I Mackmyra bränner man whisky och Stockholms skärgårdslandstingsråd Gustav Andersson berättar på sin blogg om det utsökta taffelbrännvinet från möja.

Låt inte gamla dogmer stoppa detta välkomna steg till en sundare dryckeskultur.

MP har sina ljusa stunder

Jag verkar gå genom en period av ett öppet sinne för eventuella nya politiska allianser utifall att det skulle gå helt bort i tok med Nya Moderaternas fackföreningskrameri.

På senare tid har jag lärt känna en del Miljöpartister som visar sig väldigt vettiga på det ideologiska planet.

Ingen ska missförstå mig. Jag tycker att det borgerliga regeringsskiftet 2006 var det bästa som hänt sedan självhäftande tejp och det finns en lång rad Folkpartister och Moderater som jag delar de flesta uppfattningar med, som jag respekterar djupt och tycker mycket om.

Dessutom kan man nog säga att den politiska diskursen innan valet 2006 liksom kördes i så djupa hjulspår, så att nyorienteringen och den nya infallsvinkel till politiken som Nya Moderaterna medförde, var nödvändig för att vända på debatten och vinna valet.

Väl så. Men nu behövs rejäla reformer i marknadsliberal riktning för att säkra välståndsutvecklingen i vårt land. De skattesänkningar som genomförts vill jag verkligen applådera, den effektivisering som äger rum runt om i förvaltningssverige är lovvärd och en rad viktiga förändringar gör Sverige lite mindre DDR varje dag.

Sedan har vi ju sorgebarnet integritetspolitiken, vars hantering av regeringen har lett till att spelplanen i svensk politik har ritats om. (Inte nödvändigtvis till det sämre, ska sägas.)

Miljöpartiet är det parti i vänsterblocket som är mest trovärdiga i integritetsfrågan. FRA-lagen var från början Socialdemokraternas påfund och (S) är just nu – i ”oppositioneringspolitiken” – mest liksom för allt som är ‘bra’ och emot allt som är ‘dåligt’. Vänsterpartiet hakar på fildelningståget, men bekänner sig samtidigt till en idétradition där kollektivet kommer före individen och där statens rätt att gräva i medborgarnas fickor anses obegränsad.

Miljöpartiet har också till största del en nykter hållning till den arbetsrättsliga lagstiftningen. De krävde tappert i förhandlingar mot Socialdemokraterna undantagsregler från den knäppa turordningsprincipen och fick igenom detta, trots att LO har ett stadigt grepp om varje S-regerings kulor.

Miljöpartiet har även en sund syn på friskolorna, alternativa upplåtelseformer i vård och omsorg och så vitt jag förstår även till den milda grad att man tycker att det är OK att även sådana företag får visa vinst, om de jobbar så bra att de skapar utrymme för sådan.

Arbetskraftsinvandringen är ett annat område som Miljöpartiet är helt rätt inom och även om det finns miljöpartister som hänfaller åt mer extrema hållningar inom miljöpolitiken, är kunskapen stor. Jag tror till och med att man förr eller senare kommer att ta sitt förnuft till fånga när det gäller kärnkraften.

Problemet är blockvalet.

Miljöpartiet ska försöka övertyga människor som tyckte att det var synd att muren föll, om att friskolor ska få finnas…

Som föredrar diktatorn Castro före folkvalde Tony Blair (!) och som inte tror på fri företagsamhet. Som vill att Sverige ska lämna EU – den enda nu existerande rimliga politiska enheten för att utverka en miljöpolitik som faktiskt betyder något. Som vill anställa 200 000 människor i offentlig sektor, vare sig de behövs eller inte.

De ska sitta i en regering som leds av ett parti som för dryga 20 år sedan diskuterade ett förbud mot parabolaantenner för att fortsätta att ha kontroll över vad svenska medborgare (och väljare) ska se för TV-program. Vars partiledare åtnjuter ett lägre förtroende hos folket än det egna partiets språkrör. Som fram tills den borgerliga regeringen Bildt -91 tyckte att löntagarfonder och vidhängande socialisering av näringslivet var en god idé. Som ska riva upp apoteksreformen om de vinner valet och som anser att människor från andra EU-länder som vill jobba och göra rätt för sig i Sverige ägnar sig åt ”social turism” och endast är här för att snylta på i bästa fall ”svenskarnas jobb” och i värsta fall svenskarnas bidrag.

Jobbigt sällskap, kan tyckas.

Kandidater om ölskatter och smuggling

Sveriges Bryggerier har på sin webbplats en intressant exposé över de olika kandidaterna till europaparlamentets åsikter om ölskatter, införselkvoter och vad som kan och bör göras för att minska/stoppa den kriminella försäljningen till ungdomar.

Folkpartiet var först ut och svarar väl inte så upphetsande. Moderaterna bjuder dock på en del intressanta svar. Medan Folkpartisterna svarar lite svävande ger Moderaterna betydligt tydligare besked:

Det är de höga svenska ölskatterna som är problemet. (Säger t ex unga Christoffer Järkeborn) Dock är alla av dem överens om att denna nivå inte är något som de i egenskap av europaparlamentariker har så mycket att säga till om, utan att det är en fråga för vart och ett av medlemsländerna.

Anna Ibrisagic svarar principfast och klokt angående införselkvoter: ”Egentligen borde vi inte ha några införselkvoter. Jag anser att en fri marknad bör betyda just det: en fri marknad. Jag är emot systembolaget och därför också införselkvoter.” Poesi! :-D

Det ska bli intressant att se vad de andra partiernas kandidaterna svarar.

300/9 proportionen på (fp)’s feltänk

Folkpartiet vill stoppa matematikundervisning på arabiska. Varför i all friden då?

För det första är arabiska faktiskt matematikens orginalspråk.

För det andra är det med all rimlighet viktigare att matematiklektionerna används till att lära ut matematik på ett så effektivt sätt som möjligt.

Kanske är det sviktande svenska matematikkunskaper som ligger bakom folkpartiets hållning? För visst borde ett språk som talas av över 300 000 000 människor vara större än ett språk som talas av 9 000 000…

Kärlek, ta mig sjutton!

Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.

Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.

Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.

Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.

Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än – försvinna.

O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.

Edit Södergran

Angående dagens stora nyhet från de största regeringspartierna. :-)

Den ideologiska debatten är långsiktig

Det kring folkpartiet löst hängande nätverket Liberati är ett fantastiskt initiativ! Har inte haft tid att läsa deras Sidan 4 förrän nu, men de träffar verkligen rätt.

Politiken existerar i olika nivåer. Vardaglig förvaltning, sakpolitik, ideologi och över det ligger den verklighetsbild i vilken vi applicerar våra ideologiska överväganden.

Dessa nivåer präglas i hög grad av tidsaspekten.

Beslut om vardaglig förvaltning fattas hela tiden och kan ta någon minut, timme eller dagar.

Sakpolitiken kanske utlovas inför ett val och införs senast fyra år senare. Ibland dyker den upp när man minst anar det och kan genomföras på något års sikt.

Ideologin tar lång tid att etablera och människor som landat i en ideologisk orientering låter sig inte påverkas till att tycka något som står i konflikt med deras ideologis värden utan vidare. Oavsett sakargument.

Verklighetsbilden är ett resultat av upplevelser, betraktelser och slutsatser genom hela livet fram tills nu. Det är hur vi tror att världen fungerar, om vi upplever att man faktiskt har möjlighet att göra det man vill bara man kämpar tillräckligt hårt, eller om man ser systematiska och strukturella hinder mot den grupp man anser sig tillhöra.

Bra att nu Liberati lyfter den ideologiska kärnan. Det behövs.

FRA-lagen var en sakfråga. Det var fråga om en myndighets uppgifter och befogenheter. Men FRA-debatten var från motståndarsidan ideologisk. Vetskapen att övervakning KAN ske på det sätt som föreslogs, är i liberala ögon oacceptabelt, medan de praktiska implikationerna för var och ens vardagsliv faktiskt inte är större än annan integritetskränkande myndighetsutövning.

Man kan bara konstatera att det ideologiska underlaget uppenbarligen inte var tillräckligt starkt för att stoppa lagen. Det fanns helt enkelt fler som var för än som var emot, allt annat givet.

FRA-motståndet borde ha föregåtts av mångårig opinionsbildning kring individens roll kontra statens, rättsprinciper och demokratiska fri- och rättigheter.

Visst har FRA-debatten satt fart på mångas tankar. Regeringen vet nu att det kan bli smärtsamt att tumma på enskilda människors rättigheter. Men grundproblemet kvarstår: Riksdagen är helt enkelt inte tillräckligt liberal!

Det är ett problem som man bara kan lösa med en långsiktig ideologisk debatt, vilken nu Liberati verkar vilja ta initiativet till. Vi är också ett redigt gäng i Centern som jobbar med frågan på vårt håll.

Bloggbävningen kring FRA-frågan var unik och utan det tryck som skapades därigenom hade aldrig de 15 punkterna till förbättringar varit lika många eller lika starka. (Om de nu bara kan komma till stånd.)

Samtidigt kan man såhär i efterhand se avarter av engagemanget som tar sig kontraproduktiva uttryck. De starka känslor som svallade kring sakfrågan har i vissa stycken fortsatt i rena trakasserier av just de mest liberala riksdagsledamöterna. Nu känner jag ett par av dem och vet att de är tuffare än de flesta andra, men det finns en gräns för alla människor.

En del kommentatörer på bloggarna ser helt enkelt inte bortom sakfrågan och verkar bestämt sig för att knäcka sina syndabockar, utan att för ett ögonblick reflektera över att konsekvenserna faktiskt gör det svårare att vara liberal i riksdagen. Vem kommer att orka ta en besvärlig debatt för att – om man förlorar den – kommer att utsättas för hatkampanjer?

För min egen del hoppas jag att det framtidskonvent som vårt parti anordnar nästa helg kommer att präglas av en så ideologisk debatt som möjligt och jag kommer göra vad jag kan för att driva diskussionen ditåt.