”Planekonomin är död”

Ända sedan mina dagar som osnuten student på mikroteorins snårstigar har jag haft mycket stor respekt för Klas Eklund. Läste så mycket av honom jag kom åt och hans bok Vår ekonomi borde vara obligatorisk läsning för alla som i demokratins tjänst ska fatta beslut om andras pengar.

Idag skriver han på DN Debatt om att vi behöver utveckla en ”kapitalism 4.0″ och sätter fingret på ett antal viktiga samhällsproblem som kapitalismen måste hjälpa till att lösa.
Det finns viktiga nyckelformuleringar som alla måste ta till sig, t ex ”kapitalismen som system [är] ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket”. Detta håller inte Jonas Sjöstedt med om, utan menar att socialism är lösningen. Det är enligt min mening en märklig slutsats.
Att företagen ska ta ett större samhällsansvar kräver att dessa har förutsättningar att utvecklas bättre. Första prioritet för företagen måste alltid vara att tjäna pengar. Om de inte gör det i tillräcklig grad kan de inte utveckla nya produkter och tjänster, inte marknadsföra sig och höja personalens produktivitet. Något som är nödvändigt för alla som konkurrerar på en fri marknad, annars försvinner de.
Först när överlevnaden på kort sikt är säkerställd kan företaget höja blicken och satsa långsiktigt på bland annat saker som ligger utanför företagets ordinarie affär.
Funderingarna kring välfärdens finansiering, framväxten av miljövänlig teknik och i viss mån ungdomsarbetslösheten har också nära band till tillväxten, även om den senare naturligtvis är onödigt hög genom höga trösklar in till arbetsmarknaden, precis som Eklund skriver.
Alltså: Företagen behöver utvecklas bättre, så de kan ta större samhällsansvar, anställa fler och kunna konkurrera om kompetensen på arbetsmarknaden, prova oskrivna ungdomsblad och om nödvändigt ha råd att kompetensutveckla dem.
Jonas Sjöstedt är en klok person, men är den någon som tror att han och hans kollegor i riksdagshuset i Stockholm kan fatta klokare beslut än alla företagare gemensamt?
Företagandet handlar om att fatta snabba beslut, ofta på volley och på magkänsla. Den som måste få fatta dessa beslut är den som bär det ekonomiska ansvaret. Inte bara för att denna människa är mest lämpad att fatta beslutet, men också för att det faktiskt är denna människas pengar. Alla företagare kommer inte att fatta rätt beslut, kanske inte ens de flesta, men några kommer att göra det och det är just mångfalden som gör den fria ekonomin så mycket starkare än alternativet.
Winston Churchill lär ha sagt att det privata entreprenörskapet kan betraktas på tre olika sätt: ”En del ser det som ett farligt rovdjur som bör skjutas, andra ser det som en ko de kan mjölka som de vill, medan det i själva verket är arbetshästen som drar hela lasset.” (fritt översatt) Det är ju skönt att svensk politik verkar lämnat den första ansatsen, men Klas Eklund och de flesta andra från höger till vänster i vårt avlånga land verkar centrera kring koperspektivet.
Oavsett de moraliska värderingar man kan ha kring detta finns det en praktisk problematik förknippad med synsättet: I den globala ekonomin finner sig varken kon eller arbetshästen bunden i en kätte, utan kan röra sig till andra mer fruktbara betesmarker där människorna behandlar dem bättre.
Läs även Peter Högberg.
När det gäller bankväsendet vore det intressant att höra Klas Eklunds kommentar på den indisk/amerikanske entreprenörskapsforskaren Amar Bhidé’s tankar om att separera ut regleringarna för bankerna – ett enkelt men benhårt regelverk för de som vill ägna sig åt grundfunktionen i det finansiella systemet: in- och utlåning och släppa tyglarna helt fria för andra som vill uppfinna och marknadsföra allsköns finansiella instrument till kunder som efterfrågar sådana. (A Call for Judgment – Sensible Finance for a Dynamic Economy.)

Farväl Saab – välkommen nåt nytt

Strukturomvandlingar är naturligt. Viss typ av verksamhet kommer att minska i omfång, medan nya växer fram. Men då måste vi se till att ha ett förnybart näringsliv, i vilket nya företag kan startas och växa sig starka och livskraftiga. Så är det inte riktigt idag.

Visst är det tråkigt att märket Saab försvinner som bilmärke, men det var väl tyvärr oundvikligt. De senaste åren har man inte lyckats gå med vinst. Inte ens under ohejdad högkonjunktur.

Trots det tycker den samlade oppositionen att den svenska staten ska göra ett försök med skattepengar. (Med pengar som man måste ta ifrån verksamheter som faktiskt går bra. Åtminstone under högkonjunkturer.)

Extra lustigt blir det när Miljöpartiet som är så emot bilar i vanliga fall vill dra undan resurser från nya miljönyttigare verksamheter för att hålla en gammal bilfabrik under armarna.

Johan Norberg uttrycker det (som vanligt) bäst: ”När det visar sig att ingen i hela världen tror sig kunna driva SAAB med vinst är Peter Erikssons (MP) reaktion att skattebetalarna borde ha tvingats driva SAAB vidare med förlust.”

Att den förlusttyngda verksamheten i Trollhättan läggs ner ska ses som en möjlighet.

Infrastruktur och produktionskapacitet lösgörs för andra företag.

3400 skickliga yrkespersoner kommer ut på arbetsmarknaden, redo att låta sin kunskap och sina erfarenheter befrukta nya verksamheter.

I den mån sådana tillåts växa fram. Det har varit lite skralt med näringslivsvänlig politik i Sverige de senaste 40 åren, men det är väl desto större anledning att sätta igång. Jobbskatteavdraget och avskaffandet av förmögenhetsskatten var livsviktiga reformer, men nu måste man fortsätta på den inslagna vägen.

Avskaffa LAS, förbättra utbildningssystemet, stärk forskningen. Fackens märkliga privilegier att framtvinga avtal genom trakasserier måste upphöra, liksom regelkrånglet för små företag som vill finnas och växa.

Läs även Magnus Andersson.

Vad händer med GM’s varumärken?

Enligt SvD och Wall Street Journal är GM nära konkurs. Intressant att spekulera i vad som händer med koncernens tillgångar. För en ny ägare i sista minut som köper hela klabbet är väl inte så troligt och kongressen verkar ställa sig kallsinnig till en bail out.

De amerikanska biltillverkarna lider något alldeles enormt av gamla avtal som tvingar dem att betala bland annat sjukvårdskostnader till inte bara anställda och deras familjer, men även till dem som varit anställda i företagen för länge sedan och som inte längre har något med företaget att göra. Förutom sjukvårdsförmånen.

(Att vård i USA är fruktansvärt dyrt är en annan – men relevant – diskussion.)

Bilarbetarfacket vägrar hårdnackat att förhandla om dessa avtal och så länge dessa ligger som en kvarnsten kring bolagens halsar kommer de kanske inte vara värda att rädda.

Men parallellt med alla negativa immaterialrättsliga attribut, finns ju naturligtvis en hel del positiva sådana. Alla varumärken till exempel!

Kineserna är med all rimlighet högintresserade av att koppla ett grepp om den amerikanska marknaden och Chevrolet vore en Heliga Graal. Beroende på en köpares riskbenägenhet och kassa skulle naturligtvis en diversifierad portfölj vara av intresse, varför systermärken till Chevrolet kan bli föremål för uppköp. Cadillac som premiumbrand är självklar och säkert skulle man har användning för ett budgetmärke. Om man ska gissa ligger väl Buick närmast till hands.

Även Hyundai från Sydkorea vill säkert skaffa sig goda marknadskanaler in i den amerikanska marknaden och GM har ju ytterligare ett par klassiska varumärken, Oldsmodile och Pontiac, i sin portfölj.

Opel har lyckats väldigt bra med sin senaste modell Insignia, men det beror till stor del på att man har kunnat samverka med koncernsystrar för att dela utvecklingskostnaderna som annars skulle vara oöverstigliga. Med en ny verklighet för GM är saken inte densamma och om Opel ska överleva som märke behövs en ny ägare. För en tid sedan dagdrömde jag om att BMW skulle köpa Volvo. Kanske Opel är en mer rimlig kandidat för den Bayerska biltillverkaren.

Saab är egentligen ett helt onödigt märke. Det är bara i Sverige vi tycker att det är något att komma med. Kanske varumärket kan leva kvar genom ett asiatiskt uppköp, men i så fall blir det ingen utveckling i Sverige och tillverkning endast av någon marginalmodell (om ens det). Framtidens Saabar kommer att vara en Jiangling, Shenyang eller liknande med Saabemblem och svenska flaggor för marknader där man av någon anledning tycker att Saab klingar bättre.

(Eller har möjligen Investor en dröm, en plan och en slant över?)