F! ett seriöst alternativ

Jag har ärligt talat ganska svårt för Feministiskt initiativs politik. Inte nödvändigtvis så mycket med problemet de adresserar, men lösningarna andas ofta unken planekonomi.

Det faktum att de -trots anspråk på att inte ta höger/vänsterställning – öppet stöder det rödgröna blocket gör inte saken bättre.

Icke desto mindre för F! en seriös valrörelse. De syns överallt i Stockholm och jag tror att de tas på allvar på ett helt annat sätt än vad många hade trott för ett halvår sedan.

Gudrun Schyman är en politisk urkraft som aldrig kan räknas bort. Idag skriver hon på DN Debatt tillsammans med Birger Östberg, riksdagskandidat för F!, och berättar att så många som var tredje väljare kan tänka sig att rösta ”feministiskt”.

Inspirerande och tankvärt igår

Gårdagkvällen med Petra Östergren på vårt avdelningsmöte blev verkligen lyckat. Jag tror faktiskt att det var den bästa gäst vi har haft hittills. Det är uppfriskande att få sina invanda uppfattningar (och fördomar) på skam. Särskilt när dessa invanda uppfattningar faktiskt har sitt ursprung i en politisk rörelse som jag på inget sätt känner mig hemma i.

Radikalfeminismen har ägt problemformuleringsprivilegiet för jämställdhetsdebatten och har satt en standard för hur vi beskriver jämställdhetsproblemen med könsmaktsordning och sådant. Det är deras ord som används och när så sker ligger deras lösningar närmare till hands.

Petras forskning vederlägger detta. Sneda maktförhållanden och våld förekommer lika ofta i samkönade par (både bögpar och lesbiska) som i olikkönade, vilket ju gör könsmaktsordningens förklaring till våld omöjlig.

Det märkliga är hur hela samhället okritiskt köpt den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningens slutsatser och lösningar. Kristna står sida vid sida med den auktoritära vänstern i sin kamp för en högre moral. Ofta förklädd till en omsorg mot människor som de anser svaga (och som många gånger kanske är det) utan att för den skull tala med dessa människor eller göra någonting alls för att ta reda på vad de vill, eller hur de skulle vilja ha hjälp.

Det finns inga enkla svar kring dessa frågor, men helt klart är att debatten kring sådana känsliga ämnen som porr och prostitution är jäkligt jobbiga att närma sig från något annat håll än ett. Män blir lätt avfärdade som runkpellar eller torskar och kvinnor som lurade, köpta eller galna eller på andra sätt ha någon dold agenda för sin hållning.

Petra Östergren fick själv en släng av den sleven. Hon berättade igår att det spreds rykten om henne om att hon hade en S/M-kammare i sin källare dit hon påstods lura inte ont anande unga flickor.

Jag har ännu inte läst boken Porr, Horor och Feminister, men den åkte just upp några snäpp på läslistan.

Läs även Fredrick Federley som bloggar om gårdens möte.

Var går egentligen gränsen för befogad kränkthet?

”Kränkt” är ett vanligt tillstånd i vårt avlånga land och nu är tydligen Birgitta Olsson det över det faktum att Ryan air inte har bett om ursäkt för att Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminering fällt deras annons som ansågs könsdiskriminerande (det var en ung snygg tjej i utmanande kläder på bild i den).

Jag tar inte ställning i sak. Personligen har jag svårt att uppbåda engagemang, men jag kan förstå att andra, t ex Birgitta Olsson tar illa upp och mot bakgrund kan man väl tycka att annonsen var för provokativ, men det kanske är just det som är meningen.

Jag hade aldrig sett den förrän nu. Jag sitter här efter lunchen och drömmer mig bort lite och funderar på om man inte borde åka på en weekendresa någonstans. I precis rätt tillfälle blir jag genom denna debatt uppmärksammad på att Ryan Air finns. Ganska bra, rent pr-mässigt faktiskt.

Någon som tycker att detta med känsligheten för att bli kränkt av förmodad könsdiskriminering har gått för långt är unga och kloka Hanna Wagenius. Så här skriver hon på sin blogg:

”Om Birgitta Ohlsson verkligen vill göra skillnad borde hon kanske koncentrera sig mer på att få folk att älska sig själva och mindre på att hata Ryan Air.”

Kanske något att ha med sig inför H&M’s kommande julkampanj…

Fröken Sverige lika otidsenligt som feminism

Jag är liberal. Jag tycker att alla ska för göra precis vad de vill, så länge man inte skadar andra.

Vill man ställa upp i fröken Sverige så kör för all del på. Jag varken vill eller kan hindra någon.

Samtidigt kan jag inte låta bli att betrakta spektaklet med vämjelse. Hoppas att ingen missförstår mig nu; jag tycker om att titta på vackra människor både med mycket och lite kläder. Men det är bara något så oerhört lökigt med skönhetstävlingar.

Det är fan inte sunt att vara så besatt vid tvådimensionell skönhet. Och det har konsekvenser. Hur unga människor upplever sig själva har enorma implikationer för dem själva och samhället i stort. Mental ohälsa i första hand, men i förlängningen missbruk och våld.

Vi borde göra så mycket vi kan för att bygga upp ungas självkänsla och gnugga in i deras huvuden att de faktiskt duger som de är! Att man inte behöver vara trådsmal/muskulös och/eller genomgå smärtsamma och dyra skönhetsoperationer för att få plats i världen. Evenemang som fröken Sverige bidrar knappast till att förklara det för kidsen.

Tro dock inte för en sekund att detta inlägg är något slags uttryck för feminism.

Skönhetshetsen är i minst lika hög grad ett uttryck för ett grupptryck i det egna könets krets och både killar och tjejer drabbas, men feminsterna verkar ofta ha jävligt nära till att lägga skuld och ansvar på ”männen” som kollektiv. Det är inte bara fel och orättvist. Det är också kontraproduktivt om man verkligen vill lösa problemet.

Men ibland får man intrycket att man inte vill lösa det. Att man hellre sitter och ondgör sig över hur eländigt allting är och vältrar sig i bottenlös självömkan. Att man i kvinnogrupper sitter och konstaterar att ”män är djur”, hellre än att faktiskt se framåt och bidra till en förändring för kommande generationer.