Varför är småföretagares rättigheter oviktiga för Moderaterna?

I Expressen kunde man häromdagen läsa om hur ett litet företag på Gotland håller på att krossas under fackets stöveltramp.

Hur kan man tycka att det är i sin ordning att ett litet måleriföretag som fungerar bra, på vilket de anställda trivs och som bara vill jobba på och göra ett bra arbete för sina kunder, utsätts för sådana övergrepp som Colorelit måleri AB i Visby utsätts för av målarfacket?

Ingen på företaget önskar kollektivavtal. Ingen av de anställda är med i facket. Det finns inget problem för facket att ”lösa”, förutom det att företaget och deras anställda inte tycker att det kollektivavtal som målarförbundet vill påtvinga företaget (och de anställda) är särskilt bra.

Trots det hotas företaget av åtgärder som i praktiken gör det omöjligt att leva och verka.

Målarettans starke man anser sig ha ”ett uppdrag” av samhället att tvinga företagen på knäna. Anledningen? Målareförbundet ska ”medverka till en socialistisk samhällsutveckling”.

Det får de väl göra, om de tycker att det verkar bra, men problemet är att de har otillbörligt stora maktmedel i sina händer för att göra det. Det är inte OK att blanda sig i företags verksamheter på vilka ingen önskar deras närvaro. Än mindre utsätta dem för blockader och annat som förstör deras möjligheter att finnas.

Att facket – i många stycken en socialistisk relik från en mörkare tid – resonerar som de gör är visserligen beklagligt, men kanske inte så förvånande.

Att Moderaterna, ett parti som åtminstone inte uttalat är socialistiskt, driver samma linje genom arbetsmarknadsminister Hillevi Engström är direkt stötande.

Man kan uttrycka sitt stöd för Colorelit på facebook.

Update: I Hela Gotland kan man läsa mer om ”konflikten”.

Centeraktivitet i debattmedia

Det är en hel del Centerbuzz just nu på olika debattsidor.

Igår tog den nya partisekreteraren Michael Arthursson till orda på Newsmill och bekräftar Centerpartiets liberala mission.
I Nacka har en interndebatt blossat upp där Tobias Wahlqvist tycker att nackacentern driver en tillväxtfientlig linje, får mothugg av distriktsledningen OCH Svenska Naturskyddsföreningens lokalavdelning, som tycker att nackacenterns tillväxthat är toppen.
Den till Centerpartiet knutna tankesmedjan FORES utmanar LO’s motstånd mot invandring i Aftonbladet och båda riksdagsledamöterna Roger Tiefensee och Fredrick Federley kräver idag moderation i debatten kring jordbrukspolitiken i EU.
Låt oss vara fullständigt klara över en sak: EU’s jordbrukspolitik är vidrig. Den gör livsmedel dyrare, hindrar också utveckling och stänger ute omvärlden från den europeiska marknaden. Ett tillstånd som bidrar till att hålla Afrikanska länder och andra i fattigdom.
Icke desto mindre har Roger och Fredrick en poäng. Det kommer inte att gå att avskaffa jordbrukspolitiken i ett slag. Om man driver den linjen låter man det bästa bli det godas fiende. Det kanske är så att vi får fokusera på en tugga i taget. Om politiken reduceras till någon slags skönhetstävling om vem som kan tycka sämst om sakers tillstånd kan det säkert bli en jättefin debatt, men knappast några resultat.
Update: Herrar Tiefensee och Federley har dock att bevisa att det är verkliga avsikter om jordbrukspolitikens avskaffande som föranleder artikeln och inte ett försök att hindra avvecklingen av de ohemula stöden och det ohållbara systemet.

Annie belönar IF Metall

Fackförbundet IF Metall uppmärksammades häromdagen med anledning av deras mycket glädjande besked om öppning för ungdomslöner. Ett svar på den viktiga frågan om hur ungdomar ska kunna ta sig över de höga trösklarna till arbetsmarknaden.

Centerpartiet har drivit en liknande linje och belönar därför IF Metall för sin klokskap med en symbolisk uggla.
Heja!

Det fackliga löftet hindrar utveckling

När de tidiga människorna i Kalahari kom på att man kunde binda en djurhud och hänga över axeln effektiviserades samlandet något alldeles oerhört. Tidigare hade man bara kunnat plocka med sig så mycket livsmedel och andra nödvändigheter som man kunde bära i sina båda händer.

Med uppfinnandet av …tja… ”väskan” kunde man samla på några timmar vad som innan hade tagit flera dagar. Detta lösgjorde resurser till annat. Kostnaden för att samla blev lägre, väldigt mycket lägre. Tiden kunde användas till att piffa i grottan, experimentera med nymodigheten ”hydda” och annat som gav social, kulturell och ekonomisk nytta.

Ett tidigt exempel på hur tillväxt skapas genom innovation, som följts av otaliga sådana genom århundradena.

Man får väl anta att ersättningen för samlandet huvudsakligen skedde genom byteshandel med jägarna. Eftersom resursförbrukningen för samlandet minskat betydligt, blev även priset per samlad enhet potentiellt lägre.

Det är en faslig tur att marxismen inte var påkommen på den tiden. Tänk om samlarna organiserat sig i fackförbund och lovat varandra att inte samla till en lägre kostnad än den som rådde innan handväskans intåg i mänsklighetens vardag?

Några incitament att offra djurhudar (som ju hade en alternativ användning) till ”väskor” hade inte funnits och samlandet hade i stort sett rullat på som förr. Det ”fackliga löftet” hade varit intakt, men vi hade fortfarande bott i grottor.

IF Metall säger ja till ungdomsavtal

IF Metall visar emellanåt prov på både ansvarstagande och nytänkande. Som jag skrev häromdagen tycker jag att deras förra ordförande Göran Johnsson vore en bra kandidat till partiledarskapet för (S) och att Stefan Löfven inte är så tokig han heller.

Deras hållning kring arbetstidsneddragningar under finanskrisens värsta härjningar var imponerande. Metall visade då att de är ett modernt fackförbund med sina medlemmars bästa för ögonen.

Centerpartiet lanserade för en tid sedan ungdomsavtal som ett sätt för unga att lättare kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden som genom ett flertal hinder resta av socialistiska strävanden försetts med höga trösklar.

Nu läser jag på Johan Linanders blogg att Metall beslutat sig för tillsammans med arbetsgivarna prova en modell med ungdomslöner för att få in unga i industrin.

Klokt beslut och ett erkännande för att Centerpartiets idéer kanske kan vara värda att lyssna på, även om de bryter mot marxistiska dogmer.

Hans Tilly vill skriva lagarna OCH vara ordningsmakt, domstol och bödel.

Hans Tilly tar ofta till orda, idag på SvD Brännpunkt, och kritiserar möjligheterna till gästarbete i Europa. Han har vid flera tillfällen tidigare antytt att han och fackföreningsrörelsen står över lagen. De ägnar sig åt rättsvidriga blockader, som de också stämts för. Nu verkar Hans Tilly, att döma av argumentationen i artikeln, också göra anspråk på ordningsmakten.

De brott som begås då folk utsätts för bedrägerier, som t ex att utlovad ersättning inte utbetalas, är mycket allvarliga och ska beivras å det bestämdaste. Av polis och åklagare. För att så ska kunna ske är en förutsättning att det faktiskt är tillåtet att vistas, jobba och konkurrera i ett land. Annars kan folk inte gå till polisen med mindre än att själv minst riskera att bli utkörda.
Byggnadsarbetareförbundet representerar i debatten ofta det jag tycker allra minst om med vad facket har blivit: en maktinstitution utan markkontakt, oproportionerligt gynnade i lagstiftningen och (delvis därför) enormt resursstarka.

Nous devons travailler un peu plus longtemps

Vad har Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman gemensamt?

I en tid då människor blir allt friskare, lever allt längre och då allt fler jobb i strukturförändringens Europa handlar om intellektuella tjänster, kan det tyckas naturligt att vi jobbar lite längre än vad vi gjorde då jobben utfördes mer med kroppen.

Personligen tänker jag jobba tills de bär ut mig med fötterna före. Kanske inte lika långa dagar som nu och kanske inte med sådant jag tycker är tråkigt. Men jag räknar med att mitt företag kommer att ha nytta av mina erfarenheter långt efter den gräns då LO bestämt att vi är för gamla för att bidra.

I Frankrike protesteras det nu ymnigt mot en nödvändig reform. I det land där rätten till färsk baguette är fäst i lag, har folk fyllda 60 ansetts berättigade att ägna dagarna till att företrädesvis mumsa i sig färska baguetter (gärna med anklever och marmelad). Och göra allt möjligt annat som fransoser gör. Spela Boule, hinka vin, låta bli att borsta tänderna eller kanske ett parti pingis… Lite vad som helst, egentligen. Utom att jobba.

Nu monterar den Franska högerregeringen ned välfärden genom att föreslå att folk kanske skulle kunna tänka sig att jobba till de blir 62. Alltså lika gamla som exempelvis Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman.

Med risk för att framstå som ond ända in i själen, måste jag tillstå att min sympati för de franska protesterna är begränsad.

Forskare drar ner brallorna på LO

En doktorsavhandling från Örebro universitet har kartlagt LO’s invandrings- och invandrarpolitik och slutsatserna är inte nådiga.

LO har för vana att bete sig svinaktigt mot allt och alla för att försvara sina intressen. De har fått hållas tack vare det långvariga Socialdemokratiska maktinnehavet. Något som nu förhoppningsvis kan ändras…
Läs även Fredrik Segerfeldt.

LO öppnar för samtal om LAS

En gnutta sanningstörst lyser igenom den gängse bagdagbobmässiga retorik som LO normalt håller sig med, när man idag öppnar för samtal om LAS. Detta är mycket välkommet. Min och många andra företagares uppfattning är att LAS är ett förbannat gissel.

Det finns mycket att vinna på en förändring för hela samhället.
Låt vara den något märkliga vinkeln att avtalssekreterare Per Bardh uttrycker en önskan om att ”komma ifrån den uppsjö av utredningar om LAS”.
Alltså, när TCO härförleden i sin mycket kritiserade rapport konstaterade att LAS ”inte var något problem”, så baserades den ansatsen på att det inte fanns någon forskning på området. Något som visade sig vara en sanning med modifikation: det fanns forskning, men ingen som stödde TCO’s tes om lagens påstådda harmlöshet.
Men det får vara som det vill med den saken: att samtal kring LAS överhuvudtaget kan komma att äga rum är en stor framgång och LO ska ha heder för detta antagligen inte helt smärtfria steg framåt!

Minns, minns den 4:e oktober

För en hiskelig massa år sedan praoade jag på SAS-Lintaverken i apparatverkstaden. För en teknikintresserad osnuten yngling var detta något av en dröm. Bland avancerade instrument och verktyg, smörjoljor av superkvalitet och jetmotorer var denna verkstad i Bromma ett svårslaget nördmekka.
På min ”arbetsplats” jobbade tre man (plus lilla jag, 13 år) med APU:er, dvs hjälpmaskineriet till jetflygplan som förser flygplanet med kraft när huvudmotorerna är avslagna. Det var ett intressant persongalleri. En av gubbarna, som jag har för mig hette Tommy, var liksom lite piffig, med stor frisyr och halskedja och höll sig antagligen med ett visst damtycke.
Den andra var mindre pratsam, men en skicklig mekaniker och väldigt snäll och tålmodig med mig och mina hundratals frågor om de olika komponenternas funktion och utförande.
Den tredje snubben hette Inge. Fackföreningsman och övertygad och missionerande socialdemokrat. Han uttryckte rent hat mot Lill Lindfors för att hon hade ställt upp och sjungit på en manifestation mot Löntagarfonderna, ett brännande aktuellt ämne vid den här tiden.
Löntagarfonderna var enligt ursprungsförslaget från LO i praktiken ett instrument för konfiskation av det privata näringslivet. Företags vinstmedel skulle till viss del tillfalla fonder, kontrollerade av den svenska fackföreningsrörelsen. Genomfört skulle detta inneburit ett ödesdigert vägskäl för Sverige.
Löntagarfonderna skulle ha inneburit en hänsynslös slakt på svenskt entreprenörskap och drivit landets ekonomi ned i en spiral av armod och hopplöshet.
Vad jag förstår var löntagarfonder något unikt för Sverige. På wikipedia kan man läsa att det Italienska kommunistpartiet (PCI) utredde frågan, men kom fram till att fonderna skulle gå alltför långt i socialiseringen av landet.
Reaktionerna uteblev inte heller i Sverige. På initiativ av ett antal småländska företagare startades 4:e oktoberrörelsen och näringslivets organisationer hakade på. Folk fick upp ögonen om vad som höll på att hända och gick bokstavligt tala man ur huse.
Idag för 27 år sedan demonstrerade 100 000 medborgare mot löntagarfonderna i Stockholm.
Mot detta kunde inte ens Palme stå emot och lät konstruera ett urvattnat fondförslag som infördes 1984 och avskaffades av regeringen Bildt 1991. Säkerligen till Inges stora förtret.