Facket vs verkligheten, del 326

Ett gammalt tema på denna blogg är den svenska fackföreningsrörelsens ständiga beef med verkligheten. Bakom den våta klasskampsfilten blänker dock stundtals ögonblick av klarhet fram. Om inte i retoriken så i alla fall i praktiken.

Ett exempel är Handelsanställdas förbund som först hotade med stor konflikt, men som sedermera landade i ett intressant avtal med ett inslag av vad som kan liknas vid ungdomslöner. De kallar det betald praktik och hävdar själva med emfas att det inte har något med Centerpartiets förslag att göra. Det får vara hur det vill med den saken, och de får kalla det för vad de vill, men metoden är ett svar på samma fråga som Centerpartiet ställt.
Jag är imponerad och faktiskt lite överraskad av Handels för detta! Mycket bra.
Ett förbund som kanske inte har fullt lika många ögonblick av klarhet är Byggnadsarbetareförbundet, som också var tidiga ute med varsel om så kallade sympatiåtgärder.
Deras blinda lojalitet mot ett av alla de partier som deras medlemmar röstar på tar sig ibland rent groteska uttryck. Igår kunde man läsa en gråtmild artikel på SVT Debatt om hur ond högerregeringen är, som man tror (eller påstår sig tro) vill att byggare ska dö på jobbet.
Enligt egen utsago skriver artikelförfattaren, eller undertecknaren – texten förefaller professionellt ihopknåpad av skolad politisk kommissarie, eller av sådan utsedd pr-konsult – att arbetsgivaren gör ett bra skyddsarbete, men att man ändå står ”maktlösa” för att (den onda hööööger-) regeringen minskat anslagen till arbetsmiljöverket, så att de inte kan inspektera lika ofta.
OK.
Så alla förutsättningar för att faktiskt _göra_ säkerhetsförbättringar finns, fast ni gör det ändå inte för att staten inte kommer ut och tittar på lika ofta? (Maktlösa.) Joråsatte…
Detta är ju på ett sätt djupt komiskt. Den blinda övertygelsens retorik bli ofta det. Trist är dock samtidigt hur man ganska cyniskt exploaterar kollegors tragiska öden för att söka plocka billiga politiska poäng.

Strejk vs jobbskatteavdrag

Det konflikten mellan Handels och deras medlemmars företag handlar om är ett löneökningskrav på 940:- i månaden, om jag hörde rätt i morse på radion.

Jobbskatteavdraget är ju något som LO har varit emot hela tiden.

Samma jobbskatteavdrag gav Handels medlemmar ca 900:- mer i månaden redan 2008 och de tre senaste åren har de ca 1500:- mer i månaden efter skatt, även om man tar hänsyn till att medlemsavgiften i fackföreningen inte längre är avdragsgill.

Kanske insatserna borde riktas in för att få till ett 5:e steg av jobbskatteavdraget, istället för att öka kostnaderna för företagen de jobbar på?

Räkna här på ditt jobbskatteavdrag.

Men strejka då

Fackförbundet Handels har varslat om strejk och Byggnadsarbetareförbundet (ni vet de som vrålar Go Home till utlänningar) varslar om sympatiåtgärder.

Svenskt Näringslivs VD, Urban Bäckström, varnar för att Handels krav äventyrar såväl svensk ekonomi som den svenska avtalsmodellen, enligt vilken exportindustrin sätter märket för övriga sektorer.

Självklart måste han i sin roll försöka resonera med dem, men själv har jag tröttnat lite på sånt här tjaffs: Blås på bara! Strejka arslet av de företag ni jobbar på. Slit isär systemet och svensk ekonomi, ju förr desto bättre.

Det (och kanske det bara) kan leda fram till en politisk acceptans för reformer från det orimliga system där en enormt mäktig intresseorganisation fått ett domedagsvapen i sina händer och det enda som hindrar dem från att använda det är deras goda vilja och förmodade ansvarskänsla.

(S)ärintressesmaskinen

Alltså, denne Juholt… För närvarande reser han runt i landet för att ”be om ursäkt”. Något han tydligen inte gör lika mycket som att lova bort lagstiftningsmakten.

Häromdagen lär han ha erbjudit Kommunalarbetareförbundet att få författa den lagtext som ska ge dem rätt till heltid. Förutom de demokratiska implikationerna finns ett par rejäla problem förknippade med denna syn på politiken som en handelsplats för särintressen…
Den svåra utmaningen i politiken är att balansera olika intressen. Detta gäller på alla nivåer, från regeringens stora frågor till våra mer vardagliga, men mycket viktiga, ställningstaganden i stockholmspolitiken. Till vår hjälp har vi dels ideologiska principer för hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas.
Mer påtagligt kan dessa strävanden brytas ner i delmål som kompromissas fram med de andra partierna som är med och styr. Ett exempel från exploateringsnämnden är målet om 15 000 nya bostäder, ett mål vi lovat varandra och väljarna att uppfylla. Då måste vi ta strid för nya exploateringar även när de lokala debattvågorna går höga mot förändringar på folks backyards.
Man kan också fundera på det taktiskt riktiga att reducera sig till ett särintresses politiska gren. En politik som går ut på att mata dessa särintressen är inte långsiktigt hållbar. Särintressena kommer aldrig att vara riktigt nöjda och har de vant sig vid att det lönar sig att avkräva dig fördelar, kommer du att tvingas till dyrare och dyrare gåvor tills det inte finns något mer att dela ut.

Politisk kommissarie i varje vrå?

Häromdagen sågs braskande rubriker om fackförbundet SKTF och den fest som arrangerades för att uppmärksamma 75-årsjubileet och namnbytet till Vision. Det ska ha kostat fyra miljoner, vilket av vissa anses upprörande och ”stickande i ögon”.

I mina ögon sticker det inte. Det hade säkert gått att uppnå samma effekt på billigare sätt, men det kanske ansågs finnas något viktigt symbolvärde i att ha festen i Blå Hallen och bjuda in kändisar. Det var för ansvariga att ta ställning till och förbundets medlemmar som får avgöra om de tycker att kommunikationsaktiviteten var värt kalaset eller inte genom att byta ut sina förtroendevalda eller gå ur.
När man hyvlar ner dessa stickor kan man ändå konstatera att SKTF/Vision tillhör den del av fackföreningsrörelsen som söker förnyelse. Jag är ärligt talat imponerad av det ganska avancerade nytänkeri som försiggår på fackligt håll här och var i landet. Jag hade förmånen att få tala en del med TCO’s ordförande Eva Nordmark i våras i samband med värnskattedebatten och ertappade mig själv med att få en och annan fördom på skam.
Ett uttryck för förnyelsen är det partipolitiska oberoendet.
Detta verkar inte tilltala (S) som liksom verkar betraktat facken som en garant för en massa gratisröster.
Johan Ingerö skriver idag på SvD om att Ylva Thörn förordar en särskild partisekreterare, en sorts politisk kommissarie, som ska ”hjälpa” tjänstemanna- och akademikerfacken till facklig-politisk samverkan.
En stilla fundering är varför man begränsar sig till att stanna där? Varför inte koppla en Socialdemokratisk partifunktionär till varje företag, myndighet, förening och familj? Finns ju stora samverkansvinster att göra…
#självbild #verklighetsuppfattning

Fackföreningsrörelsen vill avskaffa värnskatten

För någon månad sedan skrev jag om värnskatten här på bloggen och utmanade ett par socialdemokratiska bloggare. Det visade sig att jag och hedersknyffeln Erik Laakso hade en viss samsynområdet.

En av mina andra favoritsossar, Niklas Nordström, tyckte att det där var lite festligt och bad oss skriva en liten PM om värnskatten, med vinkeln fackförbundens syn på det hela.
Nu på morgonen presenterade vi våra resultat för en liten skara borgerliga riksdagsledamöter, regeringsmedarbetare och representanter för facket.
Det visade sig att jag faktiskt hade haft en fördomsfull bild av fackets hållning i den här frågan. Inom ramen för projektet intervjuade vi TCO, Unionen och SACO och det visade sig att alla de tre är kritiska mot regeringen för att man inte har tagit tag i att avskaffa värnskatten, som ju skulle vara tillfällig.
Alla fakta talar för att skatten gör större skada än nytta och Unionens Peter Hellberg kallar regeringen och Anders Borgs sätt att hantera frågan som ”populistisk”. Man vågar helt enkelt inte sänka skatten för ”de rika”.
Den argumentation fackförbunden baserar sin hållning på är främst att värnskatten är en straffskatt på utbildning och flit och att den därför hämmar landets ekonomiska utveckling och hindrar folk att arbeta sig till rikedom, vilket är en orättvisa relativt dem som har pengar med sig från början.
Vår slutsats är att kommer att krävas ett rejält omtag om skattepolitiken där värnskatten är en del OCH att tjänstemannafacken mycket väl skulle kunna vara initiativtagare till ett sådant omtag.
Det var verkligen kul att jobba tillsammans med Erik om detta och jag tror att det är på sin plats att varna för framtida blocköverskridande rackartyg från oss!
Den socialdemokratiska demonbloggaren Sven-Erland Västros verkar nästlat sig in på seminariet och har redan hunnit skriva om det.

Europafacket förvärrar Greklands problem

Grekerna är ju för sköna. I år efter år har de röstat fram vänsterpopulister som lovat guld och gröna skogar, i form av sociala reformer, låg pensionsålder och en allmän alltåtallapolitik.

Att dessa har betalt för sitt maktinnehav med checkar som visade sig bounca verkar inte utgöra något större hinder för att fortsätta på samma väg. Kopplingen mellan skapande och värde och distribution av detsamma är en faktor som inte verkar diskuteras. Åtminstone är det ingen diskussion som tränger upp till ytan, som belamras av skräniga fackförbund och politiska extremister som passar på att exploatera eländet.
Istället för att rikta blicken inåt och fundera på om det inte skulle vara bra med tillväxt, och vilken politik som skulle kunna tänkas stimulera sådant, protesterar man våldsamt mot sådana åtgärder som måste vidtas för att täta läckorna i den svårt sargade ekonomin.
Föremål för ilskan är också, hör och häpna, internationella långivare. Det kanske är så att makthavarna söker klamra sig fast vid makten genom att försöka rikta grekernas ilska utåt istället för mot dem själva.
Europafacket, som leds av Wanja Lundby-Wedin, lägger stora resurser på att arrangera dessa upploppsliknande protester, tvivelsutan av politiska skäl. Tydligen håller man på att bygga upp den rätta revolutionära stämningen inför Europafackets årliga kongress som passande nog äger rum i Aten nästa vecka.

Jobb, skit- och andra, måste skapas av någon

En färgstark debatt har brutit ut i kommentarsfältet till ett blogginlägg polarn Tobias skrev på Stureplanscenterbloggen igår med anledning av diskussionen om ”skitjobb”, som Socialdemokraternas nya oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, slog igång med sitt redan legendariska recension av säljyrket.
Så här kommenterar jag där:
Tobias skriver att man kan byta jobb och gnällvänstern himlar med ögonen och frustar att det kan man inte alls. Sanningen finns väl någonstans mitt emellan. Till saken hör att Tobias, Stureplanscentern och hela Centerrörelsen vill öka rörligheten på arbetsmarknaden, så att fler ska kunna byta jobb. Vad vill vänstern? Försvåra förutsättningarna för företagande och därmed tillväxten av nya jobb att byta till…

Var och en som betraktar denna debatt måste fundera på var de båda alternativen egentligen innebär: En förstärkt marknadekonomi där fler jobb finns att välja mellan, eller en ännu hårdare reglerad arbetsmarknad med färre företag och jobb som följd.

Mot bakgrund av denna ”skitjobbsdebatt” kan man väl konstatera att Karin Wanngård – och hennes syn på arbete – förkroppsligar den politik som gav Socialdemokraterna 13% av de arbetande väljarna i Stockholm i det senaste valet.

Arbetarrörelsen motverkar sund invandring

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.
Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.
I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.
Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.
Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.
De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.
1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.
Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var ”fackliga organisationer”. Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare…
Möjligen visar detta också ”arbetarrörelsens” problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.
LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.
Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.
Fredrick Federley kommer också att vara en av de fem sköna snubbar som får ett helt nytt pratradioprogram i den fria radiokanalen Radio1. Premiär på tisdag. Missa INTE!

Chavez marscherar raskt mot diktatur

En av de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna är föreningsrätten. Människor ska ha full frihet att organisera sig precis som de vill. Rätten måste också omfatta att avstå från att ingå i organisationer utan risk för trakasserier och annat.

(Den senare delen är aktuell till exempel när mäktiga fackförbund med maktspråk försöker pressa företagare och deras anställda till underkastelse, som så ofta i Sverige där fackföreningsrörelsen har otillbörligt stora befogenheter. )
Den svenska vänsterns kelgris, Hugo Chavez, som bit för bit monterar ned Venezuelas demokrati för att skapa sitt socialistiska lyckorike, har nu kastat fackföreningsledaren Ruben Gonzalez i fängelse för dennes fackliga kamp. En skändligt övergrepp på såväl fackföreningsrörelsen som demokratin.