Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.
Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.
De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.
Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.
Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på ”Facebookskolan”.
En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter

Centeraktivitet i debattmedia

Det är en hel del Centerbuzz just nu på olika debattsidor.

Igår tog den nya partisekreteraren Michael Arthursson till orda på Newsmill och bekräftar Centerpartiets liberala mission.
I Nacka har en interndebatt blossat upp där Tobias Wahlqvist tycker att nackacentern driver en tillväxtfientlig linje, får mothugg av distriktsledningen OCH Svenska Naturskyddsföreningens lokalavdelning, som tycker att nackacenterns tillväxthat är toppen.
Den till Centerpartiet knutna tankesmedjan FORES utmanar LO’s motstånd mot invandring i Aftonbladet och båda riksdagsledamöterna Roger Tiefensee och Fredrick Federley kräver idag moderation i debatten kring jordbrukspolitiken i EU.
Låt oss vara fullständigt klara över en sak: EU’s jordbrukspolitik är vidrig. Den gör livsmedel dyrare, hindrar också utveckling och stänger ute omvärlden från den europeiska marknaden. Ett tillstånd som bidrar till att hålla Afrikanska länder och andra i fattigdom.
Icke desto mindre har Roger och Fredrick en poäng. Det kommer inte att gå att avskaffa jordbrukspolitiken i ett slag. Om man driver den linjen låter man det bästa bli det godas fiende. Det kanske är så att vi får fokusera på en tugga i taget. Om politiken reduceras till någon slags skönhetstävling om vem som kan tycka sämst om sakers tillstånd kan det säkert bli en jättefin debatt, men knappast några resultat.
Update: Herrar Tiefensee och Federley har dock att bevisa att det är verkliga avsikter om jordbrukspolitikens avskaffande som föranleder artikeln och inte ett försök att hindra avvecklingen av de ohemula stöden och det ohållbara systemet.

Vänsterpartiet och EU

Det är väl inte ofta jag hyllar Vänsterpartiet här på bloggen, men faktum är att jag tycker ganska bra om dem.

Deras politik är i många stycken vedervärdig. Den innebär massiv repression och kraftiga inskränkningar av människors friheter, samtidigt som den ofelbart kommer att leda till ekonomiskt armod eftersom förutsättningarna för företagandet kraftigt försämras.

Icke desto mindre upplever jag själva Vänsterpartisterna som både trevliga och hederliga. Tvivelsutan menar de väl. Det finns en ärlig tro på att den politik de förordar vore det bästa för mänskligheten. En mening som jag på inget sätt delar, men absolut respekterar och gärna debatterar mot.

Det är med stor glädje jag läser att Vänsterpartiet nu – om inte gillar så i all fall – accepterar EU! Att vi de europeiska länderna hjälper varandra om någon av oss bli attackerad, att handel över gränser är bra och att det finns saker som är smarta att lösa gemensamt. Miljöfrågorna t ex.

Den som vill att Sverige ska lämna EU får helt enkelt rösta på något annat parti. Sverigedemokraterna är ett tips. SKP (Sveriges kommunistiska parti) är ett annat, liksom Socialistiska Partiet.

Låt oss, liksom Per Ankersjö, omfamna denna mycket positiva utveckling hos Vänsterpartiet och konstatera att världen sakta håller på att bli lite bättre.

Den fria rörligheten är viktigare än Tillys privilegier

Idag skriver några facktoppar på SvD Brännpunkt och kräver sin vana trogen oinskränkt makt över den svenska arbetsmarknaden. Även över arbetstagare som inte inte är medlemmar och som aldrig bett om fackets ”hjälp”.

Det handlar om det fria rörligheten. En av europasamarbetets hörnstenar.

Med det fantastiska ordet ”lönedumpning” förväntas folket skrämmas upp och gå med på bland andra Byggnads protektionism. Man behöver väl knappast påminna om deras rasistiska påhopp mot Lettiska byggarbetare i Vaxholm, där man skanderade ”Go Home” till människor som inte ville annat än att jobba och göra rätt för sig.

Visst skriver man i artikeln att det är ”bra” att utlänningar kan komma hit och arbeta, men i samma andetag slår man undan grunden för dem att utnyttja sina komparativa fördelar.

I de länder som hamnade på fel sida om järnridån har de kommunistiska galenskaperna effektivt hindrat tillväxt och utveckling. Illa nog. Men nu när detta helvete är över, vill pösmunkarna i de gamla europas privilegieindustri stänga dem ute från att konkurrera med hjälp av en av de få fördelar historiens skeenden ändå lagt i deras händer: Lägre kostnadsökningar än i väst.

Även om det är en faslig fart på det gamla östs ekonomier – med ett förhoppningsvis kort avbrott för finanskrisens verkningar – är det fortfarande mycket billigare att leva i Slovenien än i Frankrike, Österrike än i Ungern och i Estland än i Finland.

Det gör att dessa människor kan erbjuda sin arbetskraft till ett lägre pris än sina konkurrenter som hade turen att hamna på andra sidan muren.

Omfattande strukturomvandlingar från planekonomiernas ineffektiva resursallokering har varit, och är alltjämt, nödvändiga. Under dessa omvandlingsprocesser uppstår under- och överskott i vissa sektorer.

Att yrkesskickliga människor utan vettig avsättning för sina skickligheter på hemmaplan söker andra marknader är naturligt och har skett i alla tider.

En nackdel för någon som vill konkurrera i andra länder är naturligtvis språket. En annan är en potentiell brist på insikter i lokala seder och bruk.

En gigantisk fördel är att de kan erbjuda sina tjänster billigare än den inhemska konkurrensen.

Denna konkurrensfördel vill Hans Tilly och hans kollegor beröva dem. Samtidigt vill man beröva alla potentiella kunder möjligheten att anlita våra bröder och systrar från det nya europa och därmed lösgöra resurser till annat.

Den fria rörligheten skulle alltså innebära tillväxtmöjligheter både för den fria arbetskraftens hemländer och för de länder de väljer att verka i. Detta vill den svenska fackföreningsrörelsen hindra.

Man undrar ju vad en människa har för självbild, när man på allvar verkar anse att den egna makten och de egna priviligerierna kan och bör ställas framför möjligheterna till en fantastisk kulturell, mänsklig och ekonomisk utveckling för miljontals europeer?

Med ett indignerat språkbruk försöker Tilly och gänget gråta krokodiltårar över ”lönedumpning” och allsköns elände som man anser drabba mänskligheten om facket förlorar någon smula av sin totala makt över arbetsmarknaden.

Det får egentligen vara hur det vill med den saken. De nya medlemsländerna är i EU för att stanna. De har samma rättigheter som alla andra medborgare i EU-länder att konkurrera med precis vilka medel de vill.

Den fria rörligheten är som sagt viktigare än några svenska fackpampars privilegier.

EU-positiva blev valvinnare och vice versa

Personkryssen räknas för fullt och det är oerhört spännande. Lena Ek verkar vara i en klass för sig och det är väl inte så konstigt en riksberömd personlighet med många politiska troféer i bagaget.

Abir bör ha flest kryss i storstadsregionerna och är också de som blir färdigräknade sist, så än är det för tidigt att sluta följa räkningen på valmyndighetens webbplats.

Man kan dra ett par intressanta slutsatser av valresultatet:

Integritet på nätet och på andra ställen är viktigt för många och Piratpartiet hade störst trovärdighet som bevarare av denna integritet.

Ålder och erfarenhet var också en något otippad valvinnare. Marit Paulsen och Alf Svensson kickade rumpa. Ordentligt… Jeeeez….

Hela Folkpartiets kampanj gick ut på att att berätta att de var mest EU-vänliga och när detta stämde överens med deras starkaste företrädares retorik (Marit Paulsens) skapades kritisk massa som bar hela vägen rakt in i väljarnas hjärtan.

Miljöpartiets framgångar förklaras åtminstone delvis av att de givit upp sitt märkliga EU-motstånd. Det har tidigare varit ett problem för dem – och en tacksam angreppspunkt för deras motståndare – att man ju måste arbeta tillsammans med flera länder för att lösa globala problem.

På motsvarande sätt fick de mest EU-kritiska partierna, Vänsterpartiet och Junilistan, duktigt med stryk.

Nä, en röst på Piratpartiet är inte en röst på Attac

Låt mig inledningsvis säga att jag gillar (en hel del av) det som Piratpartiet gör. De har en viktig opinionsbildande och utbildande roll att spela i det politiska samtalet och gör det med bravur. Engagemanget är äkta och deras kampanjnärvaro känns ärligt talat jäkligt uppfriskande.

Jag tror dock att de och många av deras sympatisörer vida överskattar möjligheterna för dem att faktiskt kunna påverka någonting i Europapolitiken, men det lär de väl upptäcka själva så småningom. Det mesta – för att inte säga allt – av politiken avgörs knappast i en debatt i parlamentet. När en fråga kommer dit är den i praktiken redan förhandlad och avgjord.

Om det kan man tycka vad man vill, men så är det.

För att kunna delta i den europapolitiska processen krävs kontakter, kunskap och stor social förmåga. Kontakterna är oftast skapade sedan länge tillbaka i de stora partigruppernas ungdomsorganisationer. För de som kommer in nya i politiken krävs ofta lite draghjälp genom någon partikompis som känner rätt människor. Kunskapen går inte att läsa sig till, utan måste ofta förvärvas genom egna erfarenheter och, ettan på listan möjligen undantagen, verkar Piratpartiet dra till sig en hel del kufar som jag inte tror kommer att känna sig bekväma i statsmannaminglen.

För mig är frihetsfrågorna större än den (förvisso oerhört viktiga) delmängd som PP koncentrerar sig kring. Jordbrukspolitiken (och ett avvecklande av densamma), utrikespolitiken, skatterna och frihandeln är alla oerhört viktiga delar av europapolitiken som jag inte vill släppa.

Visst kanske man skulle kunna prioritera en för ögonblicket akut frihetsfråga, som t ex Henrik Alexandersson verkar resonera, men för min egen del tror jag att Piratpartiets möjligheter att faktiskt kunna åstadkomma någonting även för den enda fråga man brinner för är ytterst begränsade.

Även om PP kommer in i en bra partigrupp (bara det är tveksamt), så bör man kanske ställa sig frågan om varför någon liberal, miljöpartist eller vad det nu skulle bli, självmant skulle vilja släppa ifrån sig initiativet i aktuella frågor till ett konkurrerande parti? Något som skulle vara nödvändigt för att kunna bygga upp någon slags politisk lägesenergi för vem som helst som kommer ny. Den som inte tror på detta bör betrakta Junilistans framfart (eller brist på densamma) under innevarande mandatperiod.

Åter till rubriken för detta inlägg: Det tutas ut på bred front att tvåan på Piratpartiets lista stöder Attack och att därför en röst på Piratpartiet skulle vara att ge en röst åt Attack.

Det är det inte. Piratpartiet kommer enligt min mening att sakna tillräcklig politisk styrfart för att genomdriva någonting som helst i europaparlamentet, vare sig det rör sig om fildelning eller protektionism, handelshinder och socialism.

Kryssa hellre Åsa Westlund

Jag har varit på väg att skriva om Marita Ulvskogs vidriga vänsterpopulistiska retorik, men liksom havererat på halva vägen eftersom jag blir så upprörd.

Detta charmtroll drar sig inte för att kalla sund konkurrens över gränser för ”trafficking”! (senast i morse på radion)

Alltså: Människor som av fri vilja söker sig till andra länder för att använda sina komparativa fördelar för att konkurrera om uppdrag, ska jämställas med unga kvinnor (företrädesvis) som kidnappas, hålls inlåsta och utsätts för fruktansvärda våldsbrott varje dag.

Detta är så absurt, så upprörande och äckligt så att man spyr. Jag kan inte för mitt liv begripa hur någon kan tro på Ulvskogs beskrivningar av hårt arbetande män och kvinnor som utnyttjar sin nyvunna rättighet att konkurrera på en öppen och fri marknad inom EU, som traffickingoffer och ”sociala turister”, eller som ”stjäl jobben från svenskarna”.

Nu tror jag i o f s inte att Ulvskog är rasist, men väl protektionist. När det gäller tjänstehandel är skillnaden hårfin och argumentationen är densamma.

Jag känner många vettiga socialdemokrater och jag VILL verkligen inte tro att de stöder en så uppenbart förljugen verklighetsbeskrivning.

Själv tänker jag rösta högerliberalt (som vanligt). Denna gång får Abir Al-Sahlani mitt kryss.

Jag förväntar mig inte att mina vänsterpolare ska byta åsikt och än mindre block, men SNÄLLA kryssa för sjutton någon annan än Marita Ulvskog.

Åsa Westlund, t ex, som verkar betydligt klokare, hederligare och en miljard gånger mer sympatisk.

Meglena Kuneva for president

Jag hade ärligt talat ingen aning om vem hon är, men tydligen är hon toppen. Meglena Kuneva är idag kommissionär ansvarig för konsumentfrågor och var tidigare Bulgariens Europaminister och anses drivit medlemskapsförhandlingarna mycket skickligt.

Abir Al-Sahlani och Annie Johansson förespråkar henne som kommissionens nästa ordförande, på SvD Brännpunkt idag.

De båda debattörerna vill ha en kvinna som ordförande. Personligen tycker jag att kvalifikationer och lämplighet är viktigare än kön, men visst finns det ett viktigt symbolvärde i att någon annan än en medelålders man från kol-och-stålländerna kan ha den europeiska unionens högsta ämbete.

Abir och Iraks premiärminister Nuri Al-Maliki i gemensam presskonferens i Bagdad på Söndag

Gammal Svensk bleke mötte känslosam och kryddstark Svensk/Irakisk virvelvind. Abir blev märkbart berörd i debatten mot Sören Wibe och det kan man väl förstå. Abir har sett vad omvärldens flathet och undlåtenhet tillåtit tyranner att göra mot sina folk. En flathet som Wibe vill konservera.

Sören Wibe vill luta den internationella säkerheten på FN och säkerhetsrådet. Det är tydligen inga större problem i Kongo, Darfur, Irak eller på andra ställen i världen, om man frågar Sören Wibe. I alla fall inte tillräckligt stora problem för att vi i det kalla norden ska bry oss om dem. Obegripligt och oerhört ledsamt.

Hur fan kan man vara ”neutral” mellan demokrati och diktatur? Hur kan man tycka att det är OK att tyranner förslavar, torterar och mördar våra bröder och systrar i andra delar av världen? Vi HAR alla möjligheter i världen att säga ifrån. Vi i Europa kan göra skillnad. Om vi vill.

Jag vill att Europa ska kunna vara en kraft för frihet och mänskliga rättigheter.

Abir Al-Sahlani vill.

På söndag har hon en gemensam presskonferens med Iraks premiärminister, Nuri Al-Maliki, om en gemensam Europeisk/Irakisk strategi för hur freden och demokratin ska säkras.

Politikerbloggen uppmärksammar det hela och presskonfan kommer att direktsändas av Al-Jazeera och Al-Arabiya. (Även AP och Reuters.)

Ska bli kul att se hur svenska media kommer att bevaka det hela. (Om de nu tycker att någonting utanför Den Moraliska Stormakten Sverige kan vara av intresse.)

—————

Update: I hastigheten skrev jag ”President” Al-Maliki, vilket naturligtvis var felaktigt. Nuri Al-Maliki är premiärminister. President är naturligtvis fortfarande Jalal Talabani och ingenting annat.