Kall fusion – från dröm till verklighet?

Det har under något år pågått en hätsk debatt på Ny Tekniks webbplats om den italienske forskaren Andrea Rossis foskning inom så kallad kall fusion. Rossi påstår sig uppfunnit en teknik för att utvinna energi i en process där nickel och väte omvandlas till koppar med hjälp av icke nämnda katalysatorer. I den processen lösgörs energi, mer energi än vad som stoppas in i processen.

Den första tanken är naturligtvis att detta inte är möjligt. Det strider mot de fysikens lagar som vi lärt känna och reaktionerna har stundtals varit mycket kraftiga. Rossi utmålas som bedragare och charlatan. Om jag skulle avkrävas en betald bedömning, skulle denna antagligen luta åt att det inte kan fungera, men det kommer allt fler tecken på att den bedömningen inte nödvändigtvis är korrekt.
De svenska forskare som kontrollerat testerna hävdar att det är någon typ av kärnreaktion som äger rum. Ett grekiskt företag som Rossi tidigare förhandlat med säger sig nu ha full koll på tekniken och har för avsikt att bygga ett kommersiellt kraftverk med en energikatalysator. (Bitter patentstrid med Rossi är att vänta.)
NASA bekräftar nu också goda resultat från närliggande forskning.
Konsekvenserna av en fungerande ”energikatalysator” är så monumentala att de är svåra att överblicka. Så gott som obegränsad tillgång till snorbillig och helt miljövänlig energi innebär en revolution som kommer att vända upp och ner på det mesta.
All energikrävande produktion kommer att få ett rejält uppsving, i ett avlångt land med stora avstånd kan medborgarna komma närmare varandra till lägre kostnader. Snö och is på kalla gator kan värmas bort och stugorna kan hållas varma utan vare sig stora hål i plånboken eller smärta i miljösamvetet.
Kanske kommer fartygen kunna drivas av energikatalysatorer? Hursomhelst kommer tekniken innebära att efterfrågan på konventionella bränslen minskar, vilket leder till lägre priser på energi generellt, därmed också kol och olja.
Och vi kommer inte längre behöva bekymra oss om koldioxidutsläppen.

Prisregleringar är inte särskilt liberalt

Jag ger på goda grunder Maud Olofsson beröm då och då här på bloggen. Jag tycker att hon i många stycken förvarat friheten föredömligt och drivit en hård linje om viktiga principer när Allianskollegor inte vågat.

Saabkrisen kanske var det främsta exemplet. Medan Reinfeldt och Borg i rädsla för att hamna i facklig onåd höll sig i bakgrunden, gick Maud ut och utmanade socialistiska krav på statliga ingripanden för skattebetalarnas pengar och gjorde det med sådan stringens och energi att folk bytte åsikt i frågan och började hålla med Maud.
För att beröm ska vara värt någonting så måste man också kritisera sådant som inte är bra. Dagens DN Debattartikel är ett magplask och kröner en tids något skakigt agerande från partiledare Maud Olofsson.
Valanaylsgruppens slutsats sammanfaller också med vad Maud Olofsson själv sagt flera gånger: Vi måste jobba hela tiden som vi gör inför val.
Det finns inget utrymme att slappa till och börja slarva.
Dagens debattartikel är ett uttryck för sådant slarv som vi verkligen inte har råd med. Det känns mest som ett svagt svar på förra veckans elprisdebatt, för att inte säga en bitter eftersläng som – liksom alltid när det gäller bittra efterslängar – bara förseglar förlusten.
Att dessutom i samma artikel som man skriver att vi är liberala föreslå något så urbota ickeliberalt och som att med statlig övermakt åsidosätta den prismekanism som drivs av utbud och efterfrågan. Problemen med prisregleringar är i sig ämne för bloggkilometrar, men man kanske kan sammanfatta det enklast med ordet ”brödköer”.
Vi har, inom ramen för god liberal centerpolitik, alla möjligheter att skapa förutsättningar för en bättre energimarknad. Det kan bli en paradgren för vårt parti och en valvinnare om vi hanterar det på rätt sätt. Men då duger inte den nivå dagens DN debatt ger uttryck för.
Update: Båda centerstjärnorna Annie Johansson och Elisabeth Thand Ringqvist delar min uppfattning om prisregleringar.

Tillfälliga lättnader av energiskatterna?

De flesta människor med ett någorlunda analytiskt sinnelag förstår att det inte är ekonomiskt att ha en gammal bil. Jag har själv haft flera gamla och jättebilliga bilar genom åren för att jag i praktiken inte haft något val.

Med en del har man haft tur och kunnat köra många sköna mil, utan vare sig oväntade stopp eller dyra reparationer. Men tur går inte att lita på om man är på väg till ett viktigt möte, eller om man ska få det bästa ut ur de efterlängtade semesterveckorna.

Min förra bil köptes 1999. Jag vet att jag borde ha bytt bil efter en sissådär tre år. Då har värdeminskningtakten börjat klinga av, samtidigt som risken för dyra reparationer ökar. Sammantaget är det bättre ekonomi att byta bil då.

Av två skäl gjorde jag inte det.

För det första älskade jag den där bilen. Det var den första jag köpte helt ny och den första jag valde helt utifrån mitt eget hjärta. Inte för att en granne skulle sälja sin, eller någon avlägsen släkting kolat och att det därför lösgjordes en lågmilad norrlandskörd prisvärd ärtgrön sak som man annars aldrig skulle tittat efter.

För det andra hade jag och min kompanjon vid tiden för min bils treårsdag just startat vårt företag, så kontanter var inte det som låg och drällde allra mest runt i kring. Och trots vad den totalekonomiska kalkylen säger, är det en skrälldus som ska ut i samband med ett bilbyte.

Det där blev en ganska dyrbar historia. Stora strukturella saker pajade och fick bytas ut. Hjullager, drivaxlar och sådant. Det mest irriterande var kanske dock smågrejerna. Bilen var försedd med startspärr. Ett RFID-chip i nyckeln berättar för bilen att nyckeln är autentisk, varpå bilen går att starta. Något glapp någonstans omöjliggör start. Trots att allt väsentligt fungerar som det ska, sitter en liten stöldskyddsanordning i vägen och hindrar hela systemet från att fungera.

Lite så känns det under dessa kalla dagar med kärnkraften. Förra årets stillestånd av hälften av kapaciteten var fullständigt oacceptabel. I år skulle allting fungera. Alla drivaxlar och hjullager är bytta. Men så är det en liten startspärr som glappar.

Man kan vara kritisk mot kraftbolagens hantering, men faktum är att det är politiska begränsningar som lagt grunden för dessa problem.

Elbolagen har inte själva kunnat göra valet för när det ska köpas nytt, utan tvingats köra på med den gamla bilen och reparerat den vartefter. Det gör elen lite dyrare, samtidigt som det blir kö till verkstaden, vilket gör elen ännu dyrare, eftersom utbudet minskar.

Samägandet urholkar också elbolagens ekonomiska incitament att leverera. Det enda som händer vid driftstopp är ju att elpriset åker upp, utan att elbolaget behöver sälja mindre än sina konkurrenter. Om vart och ett av elbolagen ägde konkurrerande kraftverk skulle den ekonomiska skadan för produktionsbortfall i egna anläggningar vara gigantisk, varför mer resurser skulle allokeras till att säkerställa leveranskapaciteten.

As we speak sitter många hushåll, i synnerhet i glesbygden, och betalar alldeles för dyra elräkningar på grund av detta. Vi i Centerpartiet har en tydlig del i skulden till den politik som skapat denna situation och vi bör i ärlighetens namn känna en gnutta ödmjukhet inför det.

Den ekonomiska återhämtningen är också i fara på orter med en näringslivsstruktur som är energikrävande. Igår stod att läsa att Rottneros stoppar massaproduktionen i 10 dagar p g a elpriserna.

Som tur är har den mångåriga energipolitiska låsningen brutits i och med den förra mandatperiodens historiska energiöverenskommelse och dessa stora problem kommer att försvinna. Åtminstone så länge vi har en alliansregering.

Möjligen bör energiministern knacka på hos finansministern för att diskutera en tillfällig lättnad av energiskatterna tills den nya och klokare energipolitiken får genomslag i energibranschens nyinvesteringar.

SÄÄÄÄÄLJ!!!

Jag tror inte på statligt ägande av affärsdrivande verksamhet. Jag tror inte att staten är en bättre ägare än privat kapital och jag tror inte innovativitet och entreprenörskap kan kommenderas fram.

Det är därför med stor stor glädje jag läser Mauds DN Debatt idag i vilken hon öppnar för en försäljning av Vattenfall. Visserligen inte hela och visserligen med förbehållet att del av verksamheten ska förläggas till ett nytt bolag som mer lättfotat (än en europeisk jättekoncern) kan vara cutting edge på energiområdet.

Men ändå!

Goda nyheter.

Socialdemokraterna är chockerande nog emot. Läs även Andreas Bjerke och Annie Johansson.

Solveig Ternström aktuell som socialdemokratisk energiminister!?

Det går att orda länge och väl om energipolitiken, energiöverenskommelsen och nödvändigheten av stabila villkor för näringslivet och därmed jobben. Tillgången till leveranssäker, kostnads- och miljöeffektiv energi är en grundförutsättning för välståndet, oavsett hur man anser att välståndet bör fördelas.

Det är en uppfattning som delats av väsentliga delar av arbetarrörelsen tidigare. IF Metall och Pappers är fackförbund som varit angelägna lobbyister i frågan. Inte minst mot oss Centerpartister.

Det är därför något förvånande att Socialdemokraterna nu gör ett så stort nummer av vårt partis utvecklade hållning i energifrågan.

Det visar också att de själva har utvecklat sin hållning åt andra hållet.

Solveig Ternström lämnar Centerpartiet för att vi kan tänka oss att tillåta nya aggregat på befintliga kärnkraftsplatser och väljer istället att stödja Mona Sahlin och Socialdemokraterna, som alltså måste anses vara ett avvecklingsparti.

Det sätt på vilket Mona Sahlin omfamnar Solveig och de skäl hon anger för sina nyfunna sympatier lämnar inget utrymme för tvekan: Socialdemokraterna kommer inte att tillåta ny kärnkraft när de gamla reaktorerna är uttjänta.

Partikompisen Staffan Danielsson skriver på Newsmill om rykten att Solveig Ternström ska ha lockats av en post som energiminister i en eventuell rödgrön regering.

Vad säger den mer energiberoende delen av fackföreningsrörelsen om det?

Accepterar metall-, pappers- och skogsarbetarna den rödgröna avvecklingpolitiken?

Läs även Fredrik Bojeruds spaning om att Mona Sahlin avgår efter valet.

Vänstern och marknaden

Det kanske är så att det finns ett orsakssamband? I olika omgångar har jag väl på bloggen uttryck en viss förvåning över vänsterns oförmåga att förstå hur marknadsekonomin fungerar. Jag funderar på om det kanske kan vara så att denna oförmåga att förstå marknadsekonomi är det som gör att folk är emot den?

Senast igår på Godmorgon Världen! upprepade Helle Klein Maria Wetterstrands varning för att marknaden ska uppleva det som osäkert att inte veta om det blir ”0 eller 10 nya kärnkraftverk”…
Alltså, marknaden ger blanka fan i hur energin produceras, så länge man är säker på att det finns ett leveranssäkert och kostnadseffektivt utbud!
Om det byggs 0 eller 10 nya aggregat spelar ingen roll så länge MÖJLIGHETEN finns om det skulle behövas. Energiöverenskommelsen är suverän på många sätt och teknikneutralitet är vägen att gå. Det är risker och utsläpp som ska prövas och vägas mot alternativen.
Frågan är också hur taktiskt det är att försöka klia osäkerhetsnerven när de rödgröna själva går till val på SYNNERLIGEN oklart energipolitiskt alternativ, enligt vilket kärnkraften i bästa fall ska prövas inför varje val. (Eller i värsta fall förbjudas och snabbavvecklas, oavsett konsekvenser för miljön, industrin och hushållens ekonomi.)
Jag har mailat till ett par fackförbund, Metall och Pappers, för att få reda på vad de tycker om regeringens energipolitik jämfört med vänsterpartiernas, utan att få svar… Väntar med spänning.
Läs också Alliansens miljötalespersoners debattartikel i dagens GP.

Vem av (S) och (MP) kommer att sitta med svarte petter?

Miljöpartiet kräver omedelbar avveckling av kärnkraften.

Socialdemokraterna har – åtminstone fram tills nu – värnat alla de hundratusentals jobb vars existens bygger på tillgång till leveranssäker, miljövänlig och kostnadseffektiv energi.
Vem av dem ska tvingas stryka på foten? Blir det snabbavveckling oavsett alternativen? I så fall, vad säger IF Metall och Pappersarbetareförbundet som genom Nätverket för framtidens energi hyllar gårdagens beslut av regeringen och Centerpartiet.
Vore jag metallarbetare skulle nog jackan med Byt Regeringloggan skava lite…
Vore jag Miljöpartist skulle nog industrifackens lobbymaskineri kasta en viss skugga över snabbavvecklingsförhoppningarna…
Läs även Magnus Anderssonpolitikerbloggen och varför inte Expressens ledarsida som hyllar Centern och Maud!

Väljarflykten från (S) lär tillta

Jag är en av många Centerpartister som tycker att energiöverenskommelsen förra året var det bästa som hänt svensk energi sedan björkveden.

Efter 30 års ökenvandring landade alliansregeringen i en politik som innebär unika satsningar på förnyelsebar energiproduktion, samtidigt som de stora orosmolnen som hängt över industrin skingrades.
Facket och arbetsgivarna i de energikrävande branscherna har varit mycket angelägna att få långsiktiga villkor att jobba efter. Med långa investeringscykler förstår man naturligtvis vikten av detta. Ska de investera i Sverige eller ska man välja andra länder? Att sysselsättningsutvecklingen i industrin är avhängigt detta är inte heller svårt att förstå.
Man undrar ju om alla dessa sossar som öser skit över Centern och regeringen nu ägnar någon tanke om hur denna utvecklade avvecklingsiver kommer att mottas av hundratusentals traditionella sosseväljare runt om i landets bruksorter?
Läs även Gustav Andersson.

Inspirationsdag med väljarmöten

I lördags anordnade Centerpartiets valorganisations region ost (mmmm… ost) en heldag för kandidater och valarbetare på Café Opera i Stockholm. Förmiddagen ägnades företrädesvis åt att prata mat.
Gäster var t ex digniteter som Melker Andersson, men intressantast på förmiddagen var nog Pär Bergkvist, en riktig matentusiast som ägnat ett år åt att äta sig igenom 100 michelinstjärnor och ett annat åt att äta från 100 skolkök.
Innan lunchen – som lämpligt nog intogs å smaka på stockholm i kungsan – delade vi ut Centerpartiets nya fina kokbok till Stockholmare som försommarflanerade runt kungsträdgården. (Bilden)
Efter lunch berättade Miljöminister Andreas Carlgren om hans och regeringens miljöarbete och efter honom talade energimyndighetens generaldirektör, Tomas Kåberger om energisituationen och den senaste tidens utveckling. Den första bilden i Tomas presentation visade skilsmässan mellan BNP-utvecklingen och utsläppen av växthusgaser.
De som påstår att vi måste sluta konsumera och att tillväxt inte är förenlig med en god miljö kan sålunda gå och dra något gammalt över sig. Tillväxt är tvärtom en förutsättning för att lösa miljöproblemen!
Dagen avslutades med trevlig middag och fantastisk underhållning av stjärnskottet i Stureplans-CUF, tillika stå-upparen, Hannes Hervieu.
Stort tack till Malin Sandberg och valorganisationen för en mycket lyckad C-powerdag!

Möte med Metallare II

Några av de sköna snubbarna från Metall jobbade på Volvo och någon annan i skogsindustrin. Det kändes inte särskilt långsökt att fråga om de inte kände någon osäkerhet kring exempelvis energipolitiken och den aviserade kilometerskatten. När frågan kom på tal skruvade de lite på sig.

De var dock alla överens om att eftersom energin var så viktig för t ex metallarnas jobb, så skulle det bli en bättre energipolitik än regeringens. De höll med om att den befintliga energipolitiken faktiskt är bra (efter lite dragande), låt vara att de nog trodde att den Socialdemokratiska skulle vara ännu bättre.

Men Miljöpartiet då? De skriver ju på flera ställen i sitt partiprogram att kärnkraften ska stängas av omedelbart… Och med tanke på att de verkar gå ganska väl ut ur förhandlingarna kan ju liksom det bli den rödgröna alliansens politik. Är ni inte oroliga för det, undrar jag. Efter en tankepaus konstaterade de tre gentlemännen att ”det löser vi.. när det är så viktiga frågor”. (Hmmm… tänker jag… jag skulle inte vara så säker.)