Socialdemokraternas problem grundlades för 40 år sedan

Socialdemokratins kris är inte i första hand Håkan Juholts kris. Samhällstillstånden är annorlunda nu än vad de var när Socialdemokraterna växte sig starka och oförmågan att anpassa sig och föra en relevant samhällskritik har en historia som sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men visst går det att komma tillbaka.
Sociala reformambitioner kommer man inte långt med om det inte finns resurser till att sätta dem i verket. Det svenska näringslivets formidabla utveckling gav tillväxt som berikade hela samhället. Företagen kunde investera, berika sina ägare, anställa folk och konkurrera om dem med allt bättre villkor och erbjuda nya varor och tjänster till nytta och glädje för folk och företag.
Skatterna hölls länge på acceptabla nivåer, men statens intäkter ökade ändå stadigt genom att fler fick allt bättre jobb. Staten fick muskler till, för vårt lands storlek, unika excesser. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att Sverige 1970 hade världens fjärde största flygvapen. Det, samtidigt som betalningsfri välfärd, sjukvård och skola byggdes ut.
Näringslivets tillväxt blev en våg på vilken politiken kunde surfa och det gjordes ansvarsfullt och proffsigt av Socialdemokraterna. Sedan hände något. Med Palme kom betydligt mer aggressivt socialistiska strävanden. Från att produktionskrafterna i stort sätt hade lämnats i fred, började nu tankar på t ex löntagarfonder etableras och skatterna höjdes och skattesystemet skruvade sönder den fria ekonomins funktionssätt genom perversa marginaleffekter.
Här, någonstans i början av 70-talet, inleddes Socialdemokraternas kris, eftersom politiken allt mer kom att fungera som vågbrytare för de floder av ekonomisk kraft som vällt in över samhället genom näringslivets försorg.
Hanteringen av oljekrisen 1974 kom att ha en avgörande betydelse. Eftersom Socialdemokraternas politiska existensberättigande hade kommit att vila på löften om fler sociala reformer, välfärd och utjämning kunde man helt enkelt inte låta landet krisa.
Palme och Sträng var naturligtvis inlästa på Keynes och satte igång att stimulera efterfrågan en masse utan hänsyn till undanträngningseffekter andra konsekvenser för näringslivets villkor. Jämställdhet var ett viktigt mål, liksom kanske också en myrdalsk syn på barnuppfostran, där föräldrarna själva ensamma inte kunde anförtros något så viktigt. Sagt och gjort. Den offentliga sektorn började byggas ut storskaligt och den arbetskraft som fanns att tillgå var företrädesvis kvinnor, så samtidigt ökades balansen mellan könen på arbetsmarknaden. Win-win. Daghem byggdes i varenda hörn och den svenska arbetsmarknaden genomgick en monumental strukturförändring.
Nu var det svenska folkets entusiasm inför socialistisk statscentralism begränsad, varför Thorbjörn Fälldin kunde leda Centern till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976. Svårigheterna att hålla ihop regeringen blev dock alltför stora med kriser att hantera. De enorma kostnader som det keynesianska experimentet hade medfört ekonomiska problem, energipolitiken splittrade partierna och detta var under det kalla krigets allra frostigaste dagar, med ubåtslarm och utrikespolitisk turbulens.
Socialdemokraterna återvann regeringsmakten 1982. Med en sista devalvering skulle den svenska industrins konkurrenskraft sparkas igång. Men den sparken kan vara hur rejäl som helst om motorn sedan inte går rent. Strukturproblem fanns. Bland annat var det svårt för svenska företag att finansiera investeringar, eftersom finansmarknaden var strikt reglerad, facken krävde allt mer, bland annat för att devalveringen hade urholkat deras medlemmars köpkraft allvarligt, men säkert också som betalning för insatser som gjorts i valrörelsen 1982.
Det borgerliga alternativet lyckades inte övertyga i valet 1985 trots en saftig ledning i opinionen fram till inte långt från valet. Genom yviga löften om nya reformer utan skattehöjningar plus en stor satsning på landets pensionärer som inte kompenserats för devalveringens prishöjningar lyckades (S) vinna valet med fortsatt stöd av dåvarande VPK.
(Möjligen också understött av en bastkjolsbeklädd oppositionsledare som mest ville bada i reaktortankar, samt en aggressiv valkampanj toppad av en bioreklam, regisserad av Roy Andersson, som på en bra bit över anständighetens gräns redogjorde för hur samhället skulle komma att se ut under en borgerlig regering.)
Oförmåga att hantera de allt större problem som tornade upp sig till trots, vann (S) även valet 1988 och därefter öppnades förfallets dammluckor, med prisstopp, strejkförbud och regeringskriser. Carl Bildt vann valet 1991, men lyckades inte klara upp situationen och förlorade 1994. Först regerade då Ingvar Carlsson med aktivt stöd av (V). Efter den de historiska turerna kring den tänka efterträdaren Mona Sahlin blev istället Göran Persson partiledare och statsminister 1996. Med stöd av Centerpartiet satte man äntligen gång med att lösa underskottsproblemen.
Detta skedde med stora politiska risker för både (S) och (C). LO gillade naturligtvis inte alls detta, utan krävde i vanlig ordning mer åt sig själva. Men Göran Persson var en jäkla hårding, det måste man ge honom, och körde på ändå. Med fingrar i folks magar och ett politiskt liv av gentjänster att kräva kunde statens ekonomi komma i ordning. Olof Johansson var inte lika hård och fick betala priset med fallande opinionsstöd för Centerpartiet och avsättning som följd.
Nu var statens finanser i ordnat skick och det är numera en etablerad sanning för de flesta partier att det inte går att lova bort pengar som inte finns. Vill man gå till val på att lova saker som kostar något gör man klokt i att också ha en politik som inte hindrar näringslivet från att växa sig starkt igen.
Den enda chansen, om du frågar mig, för Socialdemokraterna att komma tillbaka, är att börja skissa på en politik som kan leda till en ekonomisk tillväxt lik den i slutet av 1800-talet och på 1920-talet, och lansera den på ett trovärdigt sätt.
Och omöjligt är det inte. Alliansen leds av Nya Moderaterna som gjort ett stort nummer av att anamma Socialdemokraternas världsbild. En bärande samhällskritik för Socialdemokraterna kan vända på steken och bygga på att utmana samma världsbild.
Det finns en frihetlig position att ta om man vill, vågar och kan hålla LO stången. Kolla på Gripenstedt, Friedman och Tony Blair, snarare än Mäster Palm, Keynes och Palme. Om så sker är Centerstödet inte så långt borta.

Annie Lööf kommenterar det ekonomiska läget

Centerpartiets finanspolitiska talesperson, tillika partiledarkandidat, Annie Lööf, uttalar sig idag med anledning av det oroande ekonomiska läget och föreslår en prioritering av sådana reformer som gör det lättare för folk att få jobb.

Sådana behöver inte kosta ett öre i pengar, men väl en avsevärd mängd politiskt ledarskap. Så här skriver hon:

”Dessutom finns det en rad reformer som ger jobb men inte kostar annat än politiskt mod och handlingskraft som att reformera arbetsrätten, införa en jobbpeng med möjlighet att välja sin arbetsförmedlare och hitta nya vägar så att avtalens lönegolv inte försvårar inträdet på arbetsmarknaden för utsatta grupper såsom unga, invandrare och människor med funktionsnedsättning.”
Kloka ord, tycker jag.

Långsiktig hållbarhet kräver fasta principer

Nima Sanandaji och Anders Ydstedt skriver idag på SvD Brännpunkt om den amerikanska skuldkrisen och förklarar varför den amerikanska quick fixpolitiken har misslyckats.

Genom ett skjuta in pengar i den amerikanska ekonomin ville Obama sätta fart på hjulen, enligt Keynesiansk modell. Problemet är, som Sanandaji/Ydstedt skriver:

”…att forskning och erfarenhet visar att denna politik inte fungerar. Stimulansåtgärder är kostsamma, tränger undan privata investeringar och håller ineffektiva verksamheter under armarna; samtidigt som de i praktiken inte alltid lever upp till politikernas förväntningar.”

Staten har inga egna pengar. Alla ”stimulansåtgärder” bekostas av landets folk och företag med resurser man undandrar dem. Varje krav på statliga tillskott måste ställas med kunskapen om att privata initiativ samtidigt måste stryka på foten.
Om man tänker efter, vad förefaller mest långsiktigt hållbart? Att människor decentraliserat investerar sina egenhändigt skapade resurser i projekt de tror på, eller att staten centralistiskt gör det enligt vad som för tillfället är politiskt opportunt?
Det finns bara ett sätt att skapa långsiktigt hållbara ekonomiska system och det är att se till att förutsättningarna för människor att skapa värde är så goda som möjligt.

Europafacket förvärrar Greklands problem

Grekerna är ju för sköna. I år efter år har de röstat fram vänsterpopulister som lovat guld och gröna skogar, i form av sociala reformer, låg pensionsålder och en allmän alltåtallapolitik.

Att dessa har betalt för sitt maktinnehav med checkar som visade sig bounca verkar inte utgöra något större hinder för att fortsätta på samma väg. Kopplingen mellan skapande och värde och distribution av detsamma är en faktor som inte verkar diskuteras. Åtminstone är det ingen diskussion som tränger upp till ytan, som belamras av skräniga fackförbund och politiska extremister som passar på att exploatera eländet.
Istället för att rikta blicken inåt och fundera på om det inte skulle vara bra med tillväxt, och vilken politik som skulle kunna tänkas stimulera sådant, protesterar man våldsamt mot sådana åtgärder som måste vidtas för att täta läckorna i den svårt sargade ekonomin.
Föremål för ilskan är också, hör och häpna, internationella långivare. Det kanske är så att makthavarna söker klamra sig fast vid makten genom att försöka rikta grekernas ilska utåt istället för mot dem själva.
Europafacket, som leds av Wanja Lundby-Wedin, lägger stora resurser på att arrangera dessa upploppsliknande protester, tvivelsutan av politiska skäl. Tydligen håller man på att bygga upp den rätta revolutionära stämningen inför Europafackets årliga kongress som passande nog äger rum i Aten nästa vecka.

OBS! Du ”får” inga pengar av Borg

Expressen har idag en idiotisk löpsedel, som visar att man inte förstår hur ekonomin fungerar.
Socialismens retorik utgår från myten om den statiska ekonomin, alternativ något slags jultomteteorem, enligt vilket samhällets alla resurser kommer någonstans ifrån – oklart var – och sedan fördelas av den snälla farbror finansministern.
Mot bakgrund av det har jag nyheter till Expressen och andra intellektuellt lata förståsigpåare som inte tar ens det mest grundläggande steg för att förstå hur ekonomi fungerar, men som anses sig berättigad att tycka en massa saker ändå:
STATEN HAR INGA EGNA PENGAR! ALLA PENGAR SOM MEDBORGARNA ”FÅR” HAR STATEN EN GÅNG TAGIT FRÅN MEDBORGARNA!
Resurser skapas av människor. Folk och företag som producerar, gör affärer, slipar affärsmodeller, säljer bättre, utvecklar och växer.
Alla företagare som i förrgår satt och skickade månadens skatter kan bara sucka i ett uppgivet leende och mumla ”vem är john galt?”.
Läs även:

Nous devons travailler un peu plus longtemps

Vad har Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman gemensamt?

I en tid då människor blir allt friskare, lever allt längre och då allt fler jobb i strukturförändringens Europa handlar om intellektuella tjänster, kan det tyckas naturligt att vi jobbar lite längre än vad vi gjorde då jobben utfördes mer med kroppen.

Personligen tänker jag jobba tills de bär ut mig med fötterna före. Kanske inte lika långa dagar som nu och kanske inte med sådant jag tycker är tråkigt. Men jag räknar med att mitt företag kommer att ha nytta av mina erfarenheter långt efter den gräns då LO bestämt att vi är för gamla för att bidra.

I Frankrike protesteras det nu ymnigt mot en nödvändig reform. I det land där rätten till färsk baguette är fäst i lag, har folk fyllda 60 ansetts berättigade att ägna dagarna till att företrädesvis mumsa i sig färska baguetter (gärna med anklever och marmelad). Och göra allt möjligt annat som fransoser gör. Spela Boule, hinka vin, låta bli att borsta tänderna eller kanske ett parti pingis… Lite vad som helst, egentligen. Utom att jobba.

Nu monterar den Franska högerregeringen ned välfärden genom att föreslå att folk kanske skulle kunna tänka sig att jobba till de blir 62. Alltså lika gamla som exempelvis Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman.

Med risk för att framstå som ond ända in i själen, måste jag tillstå att min sympati för de franska protesterna är begränsad.

”Marknaden är den största skapelsen på jorden”

Björn Wahlroos är en frisk finsk fläkt som – till skillnad från de flesta av hans svenska kollegor – inte får stora skälvan när ekots reporter kräver svar på dumma frågor. Det verkar efter vad jag förstår troligt att han tar över rodret på Nordea, något som antagligen kommer att vara mycket bra för alla inblandade.

Svenska näringslivstoppar har en benägenhet att uttrycka sig mycket försiktigt, och alltid liksom förhålla sig till den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen, för att inte skaffa sig fiender i vår otillbörligt mäktiga arbetarrörelse.

Björn Wahlroos intåg i den svenska ekonomirapporteringen kan definitivt bidra till ändring. I ett mycket inspirerat tal idag i Stockholm förklarar han att han inte är någon tråkig socialist, att marknaden är det största, det viktigaste i mänskligheten.

Han tror på fria marknader, och detta på synnerligen god teoretisk och praktisk grund i egenskap av mångårig ekonomiprofessor och näringslivstopp. En (om än mot sin vilja) superstjärna. :-)

Toppbetyg till Annie Johansson

Idag var det debut för Annie Johansson som ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet i riksdagens ekonomiska debatt. Och vilken debut hon gör! Så oerhört imponerande.

Talet var bra, framförandet mästerligt, hanteringen av oppositionens invändningar rent genialisk!
Detta är en politisk ledare att räkna med för framtiden. :-)
Se hennes anförande på SVT Play. Läs även kommentarer från Skånskan och Expressen.
___
Update: Missa inte heller Annie Johanssons Newsmillartikel om budgeten.

Höga skatter är skadliga för ekonomin – och därmed för välfärden

Gårdagens debatt kom att innehållsmässigt bli ganska typisk för detta val. Mona Sahlin försvarade sig bra och visar varför hon är statsministerkandidat. Ganska imponerande att stå upp och leverera sitt regeringsalternativs infallsvinklar med full kraft, trots att det är motigt för dem. Beundransvärt.

Icke desto mindre bygger deras retorik på en grov förenkling. Eller ett utelämnande av sanningen, kanske man skulle kunna säga.

När de ställer skattesänkningar (eller stora skattesänkningar för dom riiika, som de säger) mot välfärden låter detta vid en grund jämförelse kanske rimligt, men skattesänkningar är helt nödvändiga för att vi ska kunna klara välfärden framöver.

För att få mer resurser till välfärden krävs antingen att skatten höjs, eller att fler är med och betalar skatt. Eftersom vi redan har världens högsta skatter – och det faktum att höga skatter är skadliga för företagandet, som i sin tur påverkar möjligheterna till att fler är med och betalar skatt, är det senare alternativet det enda rimliga för Sverige.

Tänk dig en småföretagare, kanske en byggare, som har bra orderingång. Han eller hon skulle behöva hjälp och känner faktiskt en riktigt bra person, som är intresserad. Vederbörande har gått mellan ströjobb, men ägnar sig huvudsakligen åt arbetslöshet och uppbär a-kassa. Tillsammans med någon liten rostfri slant från en kompis som har byggfirma då och då, räcker pengarna till livets nödtorft, även om det naturligtvis skulle vara bättre att ha ett jobb.

För att acceptera jobbet utan att gå ner i praktisk ersättning, vill vår presumtiva anställde ha en viss lön per månad för att jobba hos vår småföretagare. För att ge han eller henne den lönen behöver arbetsgivaren betala detta plus skatter – löneskatt och arbetsgivaravgifter. Ju högre skatterna är – desto högre blir kostnaderna för att ge någon den lön som begärs.

En avsevärd kostnad, och en viss risk. Det kommer att ta ett tag innan den nya medarbetaren kommer fullt ut in i jobbet, men det är en investering som företagaren nu är beredd att ta.

Eftersom denne själv har fått sänkt skatt så har resurser frigjorts. Han eller hon behöver helt enkelt inte ta ut lika hög lön från bolaget för att leva sitt liv. Med den lägre skatten har expansionsutrymme skapats och genom den lägre skatten är kostnaden att anställa lägre på marginalen. Det kan mycket väl vara denna skillnad i kostnader som gör att företagaren väljer att anställa istället för att kanske köpa en ny maskin.

Utan skattesänkningarna för de riiiika hade expansionsutrymmet aldrig skapats och det hade varit flera tusen kronor dyrare att välja att anställa.

Räkna ut ditt jobbskatteavdrag här och lär dig mer om skatter på ekonomifakta.se.