Jämtin jämför Dawit Isaak med Annika Östberg

Carin Jämtin kan ju för fan inte vara riktigt klok!?!? I Expressen jämför hon Dawit Isaaks fall med Annika Östbergs. Att den mer extrema vänstern har svårt att ta till sig demokratibegreppet är ju en sak, men man trodde ju att åtminstone sossarna hade lärt sig något efter murens fall.

Annika Östberg levde ett liv som förhärdad kriminell och dömdes i en domstol i ett demokratiskt land för mord.
Dawit Isaak sitter fängslad under vidriga förhållanden utan rättegång i en diktatur för att han försökte bedriva journalistiskt arbete.
‘nuf said…

Det är fan inte ljuset det är fel på!

Medan goda centervännerna stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö och landstingsmiljörådet Gustav Andersson förklarar att de tänker vara med på Earth Hour, trots att det är ett meningslöst jippo, berättar Magnus Andersson – kommunalråd i Solna – i klartext vad det handlar om:

”…fundera noga på om du vill vara med i morgondagens hycklande skådespel. Fråga dig själv om du tror mindre elektricitet gör fler människor mätta. Fråga dig själv om du tror att klimatentreprenörer jobbar bäst i ett mörkt eller ljust arbetsrum.”


I detta blogginlägg berättar Magnus mer.
WWF, organisationen som ligger bakom jippot som i första hand måste ses som en monumentalt lyckad pr-aktivitet för den egna organisationen, har för vana att hylla kommunistdiktaturen Kuba för sitt förträffliga miljöarbete. Ja, där är lyset släckt ganska ofta. (Särskilt i dissidenternas mörka fängelseceller.)
Jag stör mig, möjligen osunt mycket, på symboliken i att ”släcka ljuset”. Det är fan inte ljuset det är fel på. Ljus är bra. Ljus som kommer av elektricitet är ännu bättre. Vi borde tända så många ljus i kan för att ta oss an de viktiga utmaningar vi står inför, miljöproblem och annat.
Läs även vetenskapsbloggen x 2. Mitt inlägg från förra året och Johan Norbergs krönika i Metro från då om varför han också gillar att tända bättre än att släcka.
Update: Läs även teknikdebatt.se om manifestationen Life Hour.

Den nya Medelhavsregionen superintressant

Det är många känslor kring det som händer i Nordafrika just nu. Parallellerna med Östeuropas befrielse är tydliga. Stora förändringar är aldrig helt problemfria och det kommer säkert att vara många turer i de länder som nu befriar sig från diktatur och förtryck.

En del är oroliga för det muslimska brödraskapet i Egypten och motsvarigheter i de andra länderna och det finns även kommunistpartier som nu vädrar morgonluft. icke desto mindre tror jag att man kan hysa stort hopp om att samma frihetstörst lämnar de totalitära lockelserna i bakvattnet.
Den händelse som kom att katalysera hela befrielseprocessen var ju en händelse där en tunisisk småföretagare, grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi, gjorde sig till martyr på grund av att korruption och rättslöshet krossade hans möjligheter att driva sitt lilla företag, och därmed försörja sig. En grundläggande drivkraft hos alla människor.
Om vi nu vågar hoppas på demokrati och marknadsekonomi kommer detta att innebära en välståndsökning, inte bara i de Egypten, Tunisien och Libyen, utan i hela regionen. Ett undertryckt kulturliv får nya möjligheter att gro och ta sig nya intressanta uttryck, bevattnat av resurser lösgjorda i det lokala näringslivets utveckling.
Det tar några år att bygga upp stabila och rättssäkra institutioner och just i detta bör EU och resten av världen ställa upp och vara behjälpliga, såväl med kunskap som med resurser.
Nu ska man inte ropa hej, situationen i (det syndikalistiska himmelriket) Libyen är fruktansvärd, men mördarsvinets dagar är räknade. Det finns ingen återvändo på det som håller på att hända och resten av världens diktatorer är antagligen ganska nervösa.
Vad som händer i Kuba och vad som rapporteras i den statskontrollerade pressen är svårt att veta, men i grannlandet Venezuela berättar media att det inte alls finns några protester mot Libyens store ledare.
Både Fidel Castro och Hugo Chavez har för övrigt fått Gadaffis pris för sitt fina arbete för mänskliga rättigheter. (Jo, detta kan ju vara svårt att förstå för folk som tror att FN är bra, men Libyens diktator Muammar al-Gaddafi utsågs alltså att leda FN’s arbetsgrupp för mänskliga rättigheter.)