Socialdemokraternas valfusk

Det blir omval i Örebro, bland annat på grund av påvisat valfusk från Socialdemokraterna. Valfusk verkar vara en stolt tradition från nämnda parti – hos Johan Ingerö kan man läsa att det i samtliga fall av svenskt valfusk varit socialdemokrater som dömts.

Händelserna i Örebro är antagligen dessutom bara toppen på ett isberg. I Stockholms södra förorter anordnades likadana ”valskolor” där socialdemokrater ”informerade” om valet och i Uppsala anordnade byggfacket massröstning där den som ”svek rörelsen” inte stod högt i kurs. Enligt personalen i vallokalerna hade stämningen varit mycket obehaglig.
Vore det inte läge att, nu när Socialdemokratiska arbetarepartiet ändå går igenom någon slags reningsprocess, låta kriskommissionen gå vidare och utreda Socialdemokraternas övergrepp mot den svenska demokratin och en gång för alla fastställa vad valarbetarna får och inte får göra?

Elias lämnar politiken

Goda vännen och partikompisen Elias Giertz väljer att lämna politiken. Jag vet att Elias varit särskilt utsatt för hot och trakasserier på ett sätt som få människor skulle orka med.

Jag har full respekt för hans beslut och önskar Elias lycka till med allt som han företar sig framöver. Inte för att det behövs. Elias är en fantastisk person som kommer att göra storverk vad han än hittar på.
Sådana som Elias behövs i politiken, men det stundtals fruktansvärda debattklimat som vuxit fram välkomnar inte direkt unga förmågor.
Framförallt från vänstersidan sker ständiga övertramp och måttet var väl på något sätt rågat när ett par av ”arbetarrörelsens” tidningar spred rena lögner om CUF-företrädare och tillskrev dess ordförande Magnus Andersson falska citat.
Bland andra bloggen Alliansfritt bidrar till att piska upp en destruktiv stämning som odlar hat och inspirerar sina vänsterpolare till de hot och trakasserier som sedan förekommer mot ungdomspolitiker som kämpar för sådant de tror på.
Jag hoppas att vi på båda sidor blockgränserna kan se lite längre än vad näsan räcker och visa varandra någon slags respekt. Politiken – och därmed i förlängningen samhället – blir bättre om vi debattnivån kan hållas över den värsta geggan.
Stort tack Elias för allt du gjort hittills för Centerpartiet och för demokratin.

(S)-företrädare förordar förebyggande mord

Alltså, man undrar ju om han är ironisk, men denne stjärna till s-bloggare verkar av allt att döma förespråka en svensk samverkan med den Israeliska säkerhetstjänsten för att ingripa mot ”potentiella terrorister” och få dem att ”explodera” innan de hinner skada någon annan.

Alltså, folk som kan bli brottslingar ska tas av daga innan brottet för säkerhets skull? Jo, man tackar… #hejrättssamhälle
Update: Inlägget verkar vara borttaget utan vidare notis…

(S) ballar ur totalt

Ojojoj… det är ju fan ingen hejd på de Socialdemokratiska tokerierna idag. Jag hade helt missat denna debattartikel i Expressen, i vilken ledamoten i Socialdemokraternas verkställande utskott – Peter Weiderud – vill följa Morgan Johanssons exempel och låta terrorister sätta gränserna för demokratiska fri- och rättigheter i Sverige. Jävla idiot!
Samtidigt får Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt en rejäl skopa beröm från självaste New York Times för hanteringen av händelserna i Stockholm.

Djurrätt enligt (C)

Djurrättsaktivister tar sig ofta stora friheter och drar sig inte för att vandalisera och sabotera sådant som de själva inte gillar. Demokrati verkar helt enkelt inte riktigt vara deras grej.

Glädjande nog åtalas idag en 23-årig snorunge från Göteborg för att ha hotat en butiksinnehavare och försökt få denne att sluta sälja päls.
I Centerpartiet har vi en fin devis för ”djurens rätt”:
”Ett bra liv, en snabb död och en god sås”

Toppbetyg till Annie Johansson

Idag var det debut för Annie Johansson som ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet i riksdagens ekonomiska debatt. Och vilken debut hon gör! Så oerhört imponerande.

Talet var bra, framförandet mästerligt, hanteringen av oppositionens invändningar rent genialisk!
Detta är en politisk ledare att räkna med för framtiden. :-)
Se hennes anförande på SVT Play. Läs även kommentarer från Skånskan och Expressen.
___
Update: Missa inte heller Annie Johanssons Newsmillartikel om budgeten.

Statskritiken måste vara maktoberoende

I en mycket intressant intervju i Dagens Opinion med Aron Etzler skjuter många tankar fart.

Alla idéburna rörelser riskerar för eller senare att fastna i formen. Allt man kämpat för och emot riskerar liksom att bränna fast en skärmbild av en verklighet som inte längre gäller. Det är ett tillstånd som präglat den så kallade arbetarrörelsen en längre tid i varierande grad.
Politik är ju alltid att vilja något. Det kan ofta vara en ganska odefinierad utopi som företrädesvis kommuniceras implicit genom att kritisera tingens tillstånd idag, men det är likväl att vilja något annat än det som är. En relevant färdväg mot det man vill måste utgå från var man är, vilket ställer krav på just verklighetsbeskrivningen.
Vänsterpartiernas kommunikation i årets valrörelse utgick i hög grad från en undermålig sådan verklighetsbeskrivning. Folk kände nog inte helt och hållet igen sig i det elände som vänstern beskrev.
Även om jag – liksom Aron Etzler – tycker att vi som vill ha ett friare samhälle (såväl ekonomiskt som socialt) har haft bättre fart i idéarbetet får vi nu inte tappa greppet. Vi som ägnar oss åt frihetlig opinionsbildning slits mellan att kritisera vår regering för att inte vara tillräckligt liberal, samtidigt som vi vill försvara den mot ett annat regeringsalternativ som skulle vara ännu sämre ur ett liberalt perspektiv.
Att kritisera staten, men samtidigt försvara de partier som förvaltar den, är en inte helt okomplicerad manöver. Icke desto mindre är det nödvändigt att hitta vägar att göra det…
Läs även Fredrik Segerfeldt.

Heja Liberaldemokraterna!

Liberati startades för två år sedan och hoppade rakt in i den svenska debatten. Många av liberatisterna är goda vänner och ideologiskt har de sökt påverka politiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet helt i min smak.

Utfallet från valet måste dock betraktas som en besvikelse för de liberala krafterna i Folkpartiet. Till skillnad från vad 99% av alla partiaktiva hade gjort, så tar liberatisterna konsekvenserna av händelseutvecklingen fullt ut. De lägger ner. Och skapar nytt.

Liberaldemokraterna är ett nytt intressant och spännande projekt (de kallar sig inte ännu ett parti), vars utveckling kommer att vara mycket intressant att följa. Vi har med all önskvärd tydlighet anat sprängkraften i vågmästarpositionen i svensk politik. Både höger och vänstersidan skulle bli betydligt bättre av att tvingas förhålla sig till liberala medborgerliga rättigheter på ett tydligare sätt.

Man ska naturligtvis inte underskatta uppgiftens komplexitet. Icke desto mindre finns en signifikant väljargrupp med frihetliga värderingar som knappast kan känna sig sedda av något parti i Sveriges riksdag idag.

Moralismen måste besegras

Jag stör mig något alldeles vansinnigt på den ”granskning” som de nya ministrarna nu får utstå. Christersons lägenhetsaffär var inte snygg. Det är inte konstigt att just den frågan diskuteras och det säger jag inget om.

Men allt detta om någon rökt braj någon gång i sin ungdom, kört för fort eller rena moralfrågor skulle jag aldrig någonsin vilja svara på! Vad har liksom det med saken att göra?
Det är som att samhällskroppen har för trånga underkläder.
Den stora humanisten Winston Churchill räddade genom skicklighet, hårt arbete och beslutsamhet världen från nazismen. Det är därför beklämmande att tänka att denna politiska hjälte antagligen aldrig hade kunnat inneha ett offentligt uppdrag i Sverige.
Churchills högljudde och mustaschbeprydde motståndare, däremot, var både vegetarian och nykterist med båda händerna på täcket och hade antagligen inte haft några problem i kvällstidningarnas granskningar.

Fortsatt förnyelse nödvändig (och möjlig)

En reflektion från valrörelsen var att det var ganska trött stämning bland de socialdemokratiska valarbetarna. I valstugorna såg man sällan någon under 60 år och man kunde inte med den bästa av viljor hävda att Socialdemokraterna drev någon slags förnyelseagenda.

Snarare var det frågan om att gå tillbaka till något man upplevde som bättre och tryggare, men häri verkar en paradox finnas vad beträffar väljarbeteende: Samtidigt som svenskarna är ett trygghetsälskande folk som föredrar beprövade lösningar framför ”experiment”, så belönas aldrig återgång till något som varit.

Jag ska inte ödsla så mycket kraft åt att diskutera behovet av socialdemokratisk förnyelse. För det första känns det faktiskt en smula respektlöst mot alla kloka och förändringsvilliga socialdemokrater som känner sitt parti och ideologi långt bättre än en klassiskt liberal centerpartist som jag själv. För det andra behöver all tankekraft riktas inåt, i vårt eget parti, till vår fortsatta utveckling och mot den framtid som vi vill gå till mötes.

Utnämnandet av Sofia Arkelsten som Moderaternas partisekreterare öppnar spelplanen på ett sätt som borde ge alla andra partier stora skälvan. Vikten av förnyelse nämns av Sofia själv i intervjuerna efter offentliggörandet: ett parti som inte förmår att förnya sig, sin politik och de kommunikativa metoder med vilka politiken förs fram, blir snabbt irrelevant för väljarna.

Förnyelsen kan inte heller bara vara vackra ord i ett manifest, den måste också genomsyra partiets politiska riktning, kunna förklaras av partiets företrädare och även förkroppsligas av företrädare som känns relevanta för de väljare vi önskar nå.

Jämfört med Moderaterna riskerar nu samtliga andra partier att upplevas som förgubbade.

Inte för att det är något fel på gamla gubbar. De kan naturligtvis också vara kompetenta och göra ett värdefullt arbete. Men gör man anspråk på förnyelse är det naturligtvis lättare om den som förmedlar anspråket är någon som tilltänkta nya väljare lättare kan relatera till. Som talar samma språk som dem och som delar kulturella och sociala värderingar.

Efter 2006 har idédebatten inom Centerpartiet kommit av sig en aning. Efter ett par tunga kompromisser har vi förlorat en del av den trovärdighet vi lyckats byggt upp bland helt nya väljare. Trots detta står vi ändå relativt starka hos en lång rad viktiga liberala opinionsbildare på ett sätt som vi antagligen aldrig gjort tidigare.

Det gör att Centerpartiet har en god plattform för ett fortsatt bygge av ett intressant politiskt alternativ. Principfastheten i samband med SAAB-affären och viktiga ställningstaganden för företagarnas rättigheter har imponerat. På samma tema kan och bör vi bygga vidare. Dels för att det stämmer överens med vår historia, men också för att det i detta finns en tydlig position på det politiska slagfältet som vi har goda chanser att befästa.

En förkroppsligad förnyelse kräver framförallt en sak: Nya medlemmar. Nya partister. Nya engagerade som kommer in på ett effektivt sätt i partiet. Mycket glädjande ser vi en medlemstillströmning i mitt distrikt, varav många har spring i benen och får mycket gjort. Jag vet inte hur det ser ut i övriga landet, men till alla som inte har jobbat tillräckligt hårt för att attrahera nya krafter finns bara en sak att säga: Sätt igång!

Vi har ett ungdomsförbund vars arbete saknar motstycke i svensk politisk historia! Under Magnus Andersson har CUF blivit större, bättre, mer ideologiskt och en kraft att räkna med i den svenska opinionsbildningen. I ungdomsförbundet finns en lång rad fantastiska människor som kommer att kunna bli nya, fräscha centerföreträdare på ett sätt som man matcha Moderaterna.

Studentförbundet under Karin Ernlund gör ett lika imponerande arbete, om än i något mindre skala ännu så länge.

Nu är det upp till partiledningen att anträda en väg med många påfarter för nya som vill in. Att belöna folk för lång och trogen tjänst (för att inte säga vänskapskorruption), tillsätta viktiga poster med lojalitet som enda merit, liksom en överdriven hänsyn till externa intressen, är saker som måste stå tillbaka för att Centerpartiet ska lyckas framöver.

Jag tror också att vi måste höja nivån på vår interna debatt. I min drömvärld instiftas ett komplement till Fores som har till syfte att förse intresserade företrädare med ideologisk förkovran, politisk kunskap och goda argument för den riktning man själv anser Centern bör ta.

Varför inte kalla det Bramstorpsakademin?