Jag kandiderar!

För snart ett år sedan anträdde jag en resa som kom att påverka mitt liv för all framtid. Jag hade drivit företag tillsammans med min kompanjon och våra fantastiska medarbetare i 11 år och trodde då att jag hade världens bästa jobb. Att driva företag är oerhört stimulerande, utvecklande och spännande. Ibland spännande i överkant, särskilt de tidiga åren innan man har hunnit etablera sig ordentligt på marknaden, men alltid utmanande och aldrig tråkigt.

Politiken har länge varit en viktig del i mitt liv, men att det skulle bli en heltidssysselsättning hade jag inte riktigt räknat med. Som nummer sex på riksdagslistan 2010 var chansen att komma in ganska liten i ett parti som har två mandat i valkretsen, men genom olika samverkande händelser, partiledarbyte, ministerrokader, karriärskifte och en bebis kom ödet att ta en annan riktning än den förväntade.

Jag fick frågan om att ersätta Fredrick Federley i Sveriges Riksdag under hans föräldraledighet, den finaste uppgift en politiknörd som jag kan tänka sig: att vara med och stifta vårt lands lagar. Från den 3 september 2012 till den 26 april 2013 var detta uppdrag mitt.

Jag ska erkänna att det ansvar jag kände som lagstiftare stundtals kunde kännas hisnande. Samtidigt blev det en utmaning som förpliktigade till att ta uppgiften på största allvar och kasta sig in i såväl det inre, som det utåtriktade arbetet. Som därtill utsedd till nationell talesperson i migrationsfrågor var det min uppgift att försvara Centerns färger i den då mycket intensiva debatten.

Jag upplever att det gick ganska bra. Jag har fått många nya vänner inom såväl alliansen som oppositionen och har lärt mig massor. Och jag vet nu att jobbet som företagare bara var världens näst bästa jobb.

Kampen för öppenheten är långt från vunnen, men de krafter som vill skylla alla samhällsproblem på vissa människors blotta existens kan brytas tillbaka med kunskap, uthållighet och hårt arbete. Det är ett arbete jag vill återuppta nästa höst.

Jag kandiderar till att representera Stockholmscentern i Sveriges riksdag under nästa mandatperiod. För att få göra det söker jag ditt förtroende i först medlemsomröstningen, sedan på nomineringsstämman, i en intensiv och framgångsrik valrörelse och slutligen som din representant i riksdagen.

För frågor och funderingar är du hjärtligt välkommen att höra av dig till mig på johan.hedin@centerpartiet.se

Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: ”Näringslivet är inget särintresse.” Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och … tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.
Jonas Sjöstedt
Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.
Fredrik Reinfeldt
Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.
Annie Lööf
Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på ”molnet”? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.
Göran Hägglund
Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.
Jan Björklund
Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.
Gustav Fridolin
Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.
Jimmie Åkesson
Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik… Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

(S)ärintressesmaskinen

Alltså, denne Juholt… För närvarande reser han runt i landet för att ”be om ursäkt”. Något han tydligen inte gör lika mycket som att lova bort lagstiftningsmakten.

Häromdagen lär han ha erbjudit Kommunalarbetareförbundet att få författa den lagtext som ska ge dem rätt till heltid. Förutom de demokratiska implikationerna finns ett par rejäla problem förknippade med denna syn på politiken som en handelsplats för särintressen…
Den svåra utmaningen i politiken är att balansera olika intressen. Detta gäller på alla nivåer, från regeringens stora frågor till våra mer vardagliga, men mycket viktiga, ställningstaganden i stockholmspolitiken. Till vår hjälp har vi dels ideologiska principer för hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas.
Mer påtagligt kan dessa strävanden brytas ner i delmål som kompromissas fram med de andra partierna som är med och styr. Ett exempel från exploateringsnämnden är målet om 15 000 nya bostäder, ett mål vi lovat varandra och väljarna att uppfylla. Då måste vi ta strid för nya exploateringar även när de lokala debattvågorna går höga mot förändringar på folks backyards.
Man kan också fundera på det taktiskt riktiga att reducera sig till ett särintresses politiska gren. En politik som går ut på att mata dessa särintressen är inte långsiktigt hållbar. Särintressena kommer aldrig att vara riktigt nöjda och har de vant sig vid att det lönar sig att avkräva dig fördelar, kommer du att tvingas till dyrare och dyrare gåvor tills det inte finns något mer att dela ut.

Vänsterpartiet och demokratin

Jag vet inte om det är en slump, men under en period har det känts som att debattklimatet från vänstern har hårdnat. Kanske är det ett uttryck för någon slags baksmälla efter valförlusten, eller så är det bara att man liksom tröttnat att föra debatten på en anständig nivå?

En lirare som kallar sig dödsmaskinen verkar både kul och vettig på många sätt, men förordar (på twitter för någon vecka sedan) politiska strejker utifall att regeringen driver en politik som LO inte gillar. (Dödsmaskinen är vad jag förstår vänsterpartist.)
Alltså: En folkvald riksdagsmajoritet fattar ett beslut. LO svarar med att starta konflikt med en massa företag som inte har ett smack med saken att göra. Dessa företag, deras ägare och alla som jobbar där drabbas. Potentiellt mycket hårt. Fruktansvärt orättvist, orätt på så många plan och synnerligen tveksamt ur demokratisynpunkt.
De senaste dagarnas debatt om lämpligheten att fira globaliseringens seger över protektionismen är ett annat exempel. Några är förbannade över timbros fest, med den påstådda anledningen att protesterna urartade i kaos då polisen inte lyckades hantera situationen på toppmötet i Göteborg för 10 år särskilt bra.
Situationen uppstod eftersom ett gäng våldsamma galningar valde att skita i de demokratiska spelreglerna. Det är också ett val att acceptera deras metoder. Allt för den goda saken…
Flera bloggar som jag följer uppmärksammar nu en skön vänsterpartist som till skillnad från många av sina ”kamrater” inte hymlar om vad han tycker om meningsmotståndare. Det här med att acceptera oliktänkande har väl liksom inte varit vänsterns starka sida genom åren, men denna snubbes svada tar det hela till en ny nivå.
Det är ju väldigt komiskt att en sådan jävla eparevolutionär kan sitta på kammarn och runka klasskamp till den milda grad att det sprutar mordhot och otidigheter på det där viset, men i ett större sammanhang är det kanske inte lika kul.
Igår stod det att läsa i tidningen att en fjärdedel av Sveriges unga inte tycker att demokratin är särskilt viktig. Mot bakgrund av det kanske Vänsterpartiet har en bättre framtid än vad jag tidigare trott.

Det är skillnad på medlemskap och engagemang

Debatten om partiernas medlemstapp fortsätter genom bland andra huvudkandidaten till ordförandeskapet i CUF, kloka och trevliga Hanna Wagenius.

En av hennes företrädare, Fredrick Federley, tog CUF från att vara en innebandyförening med lite politisk ornamentik, till att bli en relevant kraft i den svenska politiska debatten. Under samma period minskade medlemsantalet, vilket kanske kan sägas är dåligt, men med tanke på den kvalitetsutveckling som CUF gick igenom så var det värt priset.
Nu ökar, efter vad jag förstår, CUF’s medlemsantal igen och det är troligt att nytillströmningen företrädesvis drivs av ett intresse för politik, snarare än någon random fritidsaktivitet. Bra, tycker jag.
Av de 60 000 medlemmarna i Centerpartiet skulle jag önska att fler var engagerade på ett ideologiskt plan. Kanske måste moderpartiet se ungdomsförbundet som en förebild och låta utvecklingen ha sin gång…

Chavez marscherar raskt mot diktatur

En av de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna är föreningsrätten. Människor ska ha full frihet att organisera sig precis som de vill. Rätten måste också omfatta att avstå från att ingå i organisationer utan risk för trakasserier och annat.

(Den senare delen är aktuell till exempel när mäktiga fackförbund med maktspråk försöker pressa företagare och deras anställda till underkastelse, som så ofta i Sverige där fackföreningsrörelsen har otillbörligt stora befogenheter. )
Den svenska vänsterns kelgris, Hugo Chavez, som bit för bit monterar ned Venezuelas demokrati för att skapa sitt socialistiska lyckorike, har nu kastat fackföreningsledaren Ruben Gonzalez i fängelse för dennes fackliga kamp. En skändligt övergrepp på såväl fackföreningsrörelsen som demokratin.

Gaddaffi gör mig till bombliberal

Vänstereliten brukar vråla ”bombliberal” efter folk som tycker att det kan vara på sin plats att hindra storskaligt mördande med hjälp av en och annan välplacerad smällkaramell västerifrån.

Principiellt är jag skeptisk till militära interventioner. De har en tendens att skapa lika många problem som de löser. Men det finns undantag…
För det första ska man inte underskatta amerikanernas närvaro i Irak som en bidragande faktor till de frihetstörstande nordafrikanernas nyfunna självförtroende.
För det andra kan man ju inte bara se på när en galning försöker mörda ”sitt” folk?
Läs även Johannes Forssberg som för dagen är osedvanligt läsvärd i Expressen om hur vänstern hatar USA mer än de tycker om människor.

Den nya Medelhavsregionen superintressant

Det är många känslor kring det som händer i Nordafrika just nu. Parallellerna med Östeuropas befrielse är tydliga. Stora förändringar är aldrig helt problemfria och det kommer säkert att vara många turer i de länder som nu befriar sig från diktatur och förtryck.

En del är oroliga för det muslimska brödraskapet i Egypten och motsvarigheter i de andra länderna och det finns även kommunistpartier som nu vädrar morgonluft. icke desto mindre tror jag att man kan hysa stort hopp om att samma frihetstörst lämnar de totalitära lockelserna i bakvattnet.
Den händelse som kom att katalysera hela befrielseprocessen var ju en händelse där en tunisisk småföretagare, grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi, gjorde sig till martyr på grund av att korruption och rättslöshet krossade hans möjligheter att driva sitt lilla företag, och därmed försörja sig. En grundläggande drivkraft hos alla människor.
Om vi nu vågar hoppas på demokrati och marknadsekonomi kommer detta att innebära en välståndsökning, inte bara i de Egypten, Tunisien och Libyen, utan i hela regionen. Ett undertryckt kulturliv får nya möjligheter att gro och ta sig nya intressanta uttryck, bevattnat av resurser lösgjorda i det lokala näringslivets utveckling.
Det tar några år att bygga upp stabila och rättssäkra institutioner och just i detta bör EU och resten av världen ställa upp och vara behjälpliga, såväl med kunskap som med resurser.
Nu ska man inte ropa hej, situationen i (det syndikalistiska himmelriket) Libyen är fruktansvärd, men mördarsvinets dagar är räknade. Det finns ingen återvändo på det som håller på att hända och resten av världens diktatorer är antagligen ganska nervösa.
Vad som händer i Kuba och vad som rapporteras i den statskontrollerade pressen är svårt att veta, men i grannlandet Venezuela berättar media att det inte alls finns några protester mot Libyens store ledare.
Både Fidel Castro och Hugo Chavez har för övrigt fått Gadaffis pris för sitt fina arbete för mänskliga rättigheter. (Jo, detta kan ju vara svårt att förstå för folk som tror att FN är bra, men Libyens diktator Muammar al-Gaddafi utsågs alltså att leda FN’s arbetsgrupp för mänskliga rättigheter.)