Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: ”Näringslivet är inget särintresse.” Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och … tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.
Jonas Sjöstedt
Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.
Fredrik Reinfeldt
Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.
Annie Lööf
Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på ”molnet”? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.
Göran Hägglund
Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.
Jan Björklund
Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.
Gustav Fridolin
Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.
Jimmie Åkesson
Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik… Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

Subventioner och handelshinder är en återvändsgränd

Precis innan jul skrev riksdagsledamoten Roger Tiefensee (C) en artikel om att svenska grisbönder måste ha kompensation för de strängare djurskyddslagar som råder i Sverige. Artikeln konstruerades som en bredsida mot Socialdemokraterna som inte vill stöda detta och med den kanske något långdragna slutsatsen att Socialdemokrater önskar avveckla julskinkan.

Det må vara hur det vill med Socialdemokraternas plötsliga antipati mot skinka, men artikeln väcker en del funderingar som vi måste diskutera i Centerrörelsen.

Jag känner Roger Tiefensee som en högst duglig politiker med både hjärta och hjärna på rätta stället, så jag är inte lika orolig som många andra liberaler för att artikeln skulle vara ett uttryck för anträdande av en protektionistisk handelspolitik för Centerns del. Snarare tror jag att det handlar om en mindre taktiskt lyckad manöver i ett försök att trycka till sossarna i riksdagen.

Inom alla andra branscher är vi i Centerpartiet överens om att frihandel och lika villkor är långsiktigt bäst. Nog måste vi kunna se att sammalunda gäller lantbrukssektorn?

Det är faktiskt rent ironiskt att det parti som åtminstone jag anser är mest angeläget av alla riksdagspartier att begränsa statens inflytande över individen och decentralisera makten, så snart det blåser om öronen vill hoppa upp i statens varma famn. (Åtminstone några av oss.)

Med frihet följer ansvar. Det om något borde vara grundläggande för alla som är förtrogna med bonderörelsens historia.

Om man långsiktigt hållbart vill värna lantbrukssektorn måste man höja blicken. Visst står sektorn inför utmaningar, men det gör faktiskt andra sektorer också. Man måste ställa sig frågan om det är rimligt att alla branscher som upplever problem kan hållas under armarna av staten.

Om man är någorlunda matematiskt sinnad inser man snabbt att detta blir orimligt, eftersom alla branscher förr eller senare ställs inför utmaningar. Då är nästa fråga varför just den egna branschen har större rätt till andras pengar än andra?

Det finns ju ett antal politiska förändringar som skapat problemen. Politiska förändringar som säkerligen varit välmotiverade ur ett visst perspektiv, men som samtidigt ställt till det för lantbruket.

Om vi är överens om att kompensationskarusellen är långsiktigt ohållbar återstår bara att adressera de bakomliggande orsakerna, exempelvis skatter på drivmedel och arbete, regelkrångel och annat.

Dessutom tror jag att en del av problemet ligger i tröga mellanhänder som hindrar producenter och konsumenter från att mötas effektivt. Häri ligger en gigantisk möjlighet som helt verkar falla mellan de stolar där subventionsivrarna parkerat sina vidlyftiga akterkastell.

Svensk livsmedelsproduktion har en fantastisk potential, men det går inte att tvinga konsumenter att betala för något de inte själva valt, oavsett om betalningen sker genom skattsedeln eller i högre priser genom handelshinder.

Politiken har skapat utanförskapet

Sverige behöver en aggressiv reformagenda. Eller kanske man får begränsa sig till att önska en reformagenda överhuvudtaget. Det finns många samhällsproblem att lösa, men det lönar sig dåligt för de stora krafterna i svensk politik att ta tag i dem. Nya Moderaterna är nu så stora att de knappt kan säga någonting utan att riskera att förlora sympatisörer, alltså gör de inte det, utan triangulerar sig rakt in i det vaneröda folkhemmet med uttalanden som att ”det är häftigt att betala skatt”.

Jag tror att känslan av häftighet för alla som måste slita ihop till sin lön själv, med förlov sagt, är begränsad. Trots mycket välkomna skattesänkningar i form av främst jobbskatteavdraget har vi fortfarande världens näst högsta skattetryck. (Se t ex ekonomifakta.)
Centerpartiet har tagit på sig rollen att vara Alliansens idémotor. Väl så, men då måste vi nog börja utmana lite även när vi kommer att dra på oss moteld från alla mäktiga särintressen som ligger och bromsar.
Häromdagen debatterade vår partiledare Annie Lööf mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Den senare brukar vinna dylika debatter, men denna gång hamnade han på defensiven.
Felet många gör är att de går in med antagandet att de har moraliskt överläge. Mona Sahlin, Maud Olofsson och Erik Ullenhag har alla fått se sig besegrade mot en ganska osympatisk typ utan några andra idéer än att den nuvarande politiken är dålig och att utlänningar innebär problem.
Annie gjorde inte samma misstag, utan gjorde sig omaket att ta Åkesson och dennes argumentation på allvar. Hon lät sig inte provoceras, utan höll huvudet kallt och seglade därför jämnt fram till den avgörande frågan om vilken människosyn de båda debattörerna höll sig med. Den halva sekund det tog för Jimmie Åkesson att komma på ett svar fällde honom. Naturligtvis inte för fansen, men för alla som har suttit och tänkt att ”SD verkar osmakliga, men de talar om ett viktigt samhällsproblem som ingen annan vågar närma sig”.
Strategin bör alltså framöver vara att utmana tillskruvade antaganden, fördomar och felaktigheter med knastertorra fakta och först därefter lyfta in värderingsaspekten. Utan skyddet från att upplevas ha någon slags grund för att vilja stänga gränser, krävs inte mycket anslagsenergi för att sänka den som gör skillnad på folk och folk. En enkel fråga om t ex människosyn räcker uppenbarligen och nästan oavsett vad svaret blir.
Ett av Sverigedemokraternas grundläggande antaganden i sina rationaliseringar av sin politik är att det skulle finnas en given mängd jobb i Sverige som invandrarna kommer och tar från infödda. Så är det naturligtvis inte. Det finns något som heter tillväxt.
Människor skapar jobben och görs det framgångsrikt skapas många. Det går lätt att föra i bevis att antalet jobb inte är samma över tiden, utan är en effekt av dels makroekonomiska variabler (konjunktur), men också mikroekonomiska, vad beträffar t ex arbetsmarknadens funktionssätt.
Utan att ta ställning till lämpligheten i aktiv konjunkturpolitik i keynesiansk anda (eller jo, jag är emot) bör mikrosidan vara föremål för mer uppmärksamhet. Varför fungerar inte arbetsmarknaden bättre? Hur kommer det sig att unga och nyinflyttade har svårt att ta sig in på den?
Är det institutionella, strukturella eller kulturella orsaker som är den stora boven i dramat?
Institutionella faktorer är t ex höga ingångslöner, turordningsregler och skattekilar. Eller är det så att det förekommer strukturell diskriminering mot unga och invandrare? Har unga och invandrare lagt sig till med en ”kultur” som gör dem arbetsskygga?
Oavsett vilken av ovanstående förklaringar man tror mest på, måste man ur ett politiskt perspektiv fundera på vad man kan göra åt problemet.
Stukturellt: Även om vi hatar att vissa grupper diskrimineras är det lagtekniskt svårt att komma åt problemet. Kulturellt: Om det nu skulle vara så att vissa människor mot förmodan skulle vara lata till sin natur är det inte heller i det fallet möjligt att lösa problemet med lagar.
När det däremot gäller de institutionella faktorerna är lagstiftningsmakten oerhört kraftfull. Inte minst eftersom det är lagstiftning som skapat problemen från början.
Tyvärr verkar inte heller den Moderata arbetsmarknadsministern begripit arbetsmarknadens dynamik, utan resonerar som Sverigedemokraterna. Läs t ex Karl Malmqvists bloggpost om detta.

Idémässig kraftsamling i (C)

Centerpartiets största problem är antagligen vår otydlighet. Folk vet helt enkelt inte riktigt vad de röstar på när de röstar på Centern. Är vi nyliberala frihetsivrare som helst av allt skulle vilja avskaffa skatterna, eller socialkonservativa jordbruksstödsvänner som helst av allt vill avskaffa vargen? Beroende på vilken centerpartist du frågar kan faktiskt båda vara rätt, även om man vanligen hamnar någonstans mitt emellan.

Denna otydlighet är baksidan av den nödvändiga idéutvecklingsarbetet. Allt sådant måste byggas underifrån och decentraliserat, och då blir det yvigt och heterogent. Men när dessa alla byggstenar nu finns kan vi börja diskutera oss samman kring en gemensam idéplattform som alla Centerpartister kan stå för.
Nu har partistyrelsen tillsatt programgruppen som ska leda detta arbete. Vår disktriktsordförande i Stockholm, Per Ankersjö, ska leda den gruppen. Tillsammans med bland andra Karin Ernlund, Fredrick Federley, Emil Källström och den levande legenden Karl-Erik Olsson ska ett idéprogram vaskas fram, som ska antas på en extrastämma i början av 2013.
Allting syftande till att kunna närma oss valen 2014 med full kraft! Bäva månde alla idélösa.
Läs även Motpol.

Skapa din egen trygghet – spara

Yonna Waltersson från Dagens Arena twittrar om att Annie Johanssons artikel om att vi måste etablera en bättre sparandekultur i Sverige är typ jättejättedum.

Jag tycker att Annie har rätt och på flera sätt.
För det första: sparande är väldigt bra. Sådana som Yonna kan säkert raljera över att det minsann inte går att spara när man inte har ens till mat för dagen. Och så är det ju. Det är i sig ett monumentalt problem som trots 70-år av galopperande socialdemokrati inte fått sin lösning genom att söka klämma åt ”de rika”. Det löses inte heller av att andra hindras från att skapa sin egen trygghet.
För nästan alla, även de med blygsamma inkomster och kanske i synnerhet dem, är sparande oerhört värdefullt. Att bygga upp en aldrig så liten, men ändå en, buffert betyder mycket för känslan av oberoende. Nästan hur lite man än har, så kan man lägga undan något. Säg 100:- per månad. För någon som lever så på marginalen kan den där dryga tusenlappen efter nästan ett år göra stor skillnad.
Den trygghet man skapar själv är värd mycket mer än offentliga system, men de offentliga systemens trygghet har även en instrumentell effekt: den skapar känslan av ett beroende av staten, något som politiskt gynnar alla rörelser som sjunger den stora statens lov.
Jag har tidigare skrivit om sparande och jämfört det med spel, något som i Sverige också är en angelägenhet för den stora staten.

Det är jag som är Håkan?

Jag antar att man får se det komiska i det… Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har på två veckor gått på fler minor än vad man trodde det kunde finnas i det politiska vattnet.

Budgetdebaclet. Redan efter den första debatten kändes Waidelich skakig, men man tänkte att han kanske växer in i rollen. Den kapitala sågning firma Juholt/Waidelichs så kallade budget åkte på från den egna riksdagsgruppen var inte bara pinsam, utan också ett kännemärke för ett parti i kaos.
Ersättningsfusket. En obeskrivligt korkad manöver, som dessutom verkar kunna leda till rättsligt efterspel. När Juholt i framtiden vill spela klasskampskortet kommer många väljare att tänka på hur sossetopparna själva bär sig åt med andras pengar. (Jmf Annie Lööf som följde reglerna till punkt och pricka.)
Andra klassens medborgare. Medan ovanstående kan betraktas med ett litet fniss i mungipan, så är detta inte ett dugg lustigt. Det är anmärkningsvärt att ledande företrädare för ett svenskt riksdagsparti med en stolt historia och som gör anspråk på att värna demokratin, inte begriper något så grundläggande i de medborgerliga rättigheterna som allas likhet inför lagen! Det får mig att må illa…
Jag känner starkt sympati för de Socialdemokratiska debattörer och bloggare som jag vet kämpar på för något de tror på, som råkar tycka lite annorlunda än jag, men som med hjärta och hjärna driver utvecklingen framåt i och kring sitt parti.
Ett medskick kan möjligen vara att det verkar smartare att se om det egna husets idéutveckling än att lägga all energi på att klanka ner på andras.
Nivån på kampanjerna mot Centerpartiet och vår av förmodad ondska drivna utveckling är stundtal oerhört låg. Trots detta har vi lyckats etablera ett bra samtalsklimat. Idédebatten inom Centern är rik och spännande och alla är välkomna att delta. (T ex genom nätverket Cybercentern.)
Det har tagit några år att komma hit sedan några modiga och kloka centerpartister bestämde sig för att slå igång förnyelsearbetet. Nu ska vi kröna det hela med att formulera ett nytt partiprogram som ska fastslås på nästa års extra partistämma. Det har säkert varit jobbigt för många, men också lustfyllt. Och än mer lustfyllt blir det när vi framöver kommer att kunna skörda frukterna av dessa års slit.
Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har inte ens börjat.
På tisdag har Stureplanscentern möte (En av de många idéutvecklingsarenor som växt fram i centerrörelsen). 1830 träffas hugade på Gamla Bysis på Hornsgatan 82 för att lyssna till den moderata skolpolitikern Johan Hjelmstrand som ska tala om ”skolpolitik i praktiken”. Kolla facebookeventet.

Full fart i Centern!

Allt som händer nu kring Centerpartiet är verkligen roligt. Igår presenterade partiledaren Annie Lööf sitt statsrådslag och inte helt oväntat lyftes nu Lena Ek in i regeringen på miljöministerposten.

Det är mycket buzz kring Centern i och med alla dessa förändringar som sker och förändringarna verkar falla allt fler på läppen. I princip varje dag får jag propåer från nära vänner och perifera vänner som undrar hur man blir medlem. Det är ganska lätt: maila vår ombudsman David Berg, så fixar han det.
Glöm inte heller att Centerpartiets syskonorganisationer är oerhört betydelsefulla. Det finns också alla möjligheter att starta nya typer av nätverk med Centerpartiet som bas. Har du en idé som du vill utveckla, slå dig i slang med någon som vet hur det funkar praktiskt och som är intresserad av samma saker, så har du startat ett Centernätverk som bas för opinionsbildning och påverkan.
För dig som pluggar rekommenderas en titt på Centerstudenter. En up and coming organisation som nu verkar växa på alla ledder, och som har ett intellektuellt dreamteam i sin förbundsstyrelse. (Bland annat Karl Malmqvist.)
Ingen ytligt intresserad av politik kan heller ha missat CUF. Med skärpa och fräscha idéer kom de att bryta ny mark för det politiska kampanjandet inför valet 2010. Sedan dess har de fått en ny ordförande Hanna Wagenius som visade ett makalöst formbesked genom sitt rikstingstal från stämman förra vecka (som går att se här).
Centerkvinnor har också historiskt en mycket stor betydelse i Centerpartiet. Stockholms Centerkvinnor har en mycket aktiv verksamhet med talarkvällar och annat. Man brukar kunna smita in på öppna aktiviteter, fastän man inte är kvinna. De är liberala även på så vis… :-)
Läs även SvD 1, SvD 2 och DN. Kolla även TV4 från i morse.

Allt djupare dike mellan (S) och (C)

Morgan Johansson (S) bekänner färg, eller vad man ska kalla det, på GP Debatt. På sedvanligt socialdemokratiskt manér är Johansson ”upprörd” över Centerpartiets motstånd mot datalagringsdirektivet och anklagar Lena Ek och Johan Linander för att värna ”bovarnas integritet”.

Det finns så mycket i artikeln att kommentera, men jag tror att den i huvudsak talar för sig själv, och då talar mycket väl till Centerpartiets fördel.
Eftersom Centerstämman igår dessutom beslutade att bifalla Hanna Wagenius motion om integritet som bland annat innebär att vi ska verka emot datalagringsdirektivet, kan man tänka att Morgan Johansson har fler artiklar att skriva.

Annie Lööf enhälligt vald!

Det var lite pirr, måste jag ändå erkänna. Programpunkt 0930. Val av partiledare.

Stefan Tornberg presenterade, för sista gången men inte första, valberedningens förslag och motiveringen till varför Annie Lööf är den överlägset bästa kandidaten. Vi röstade och Annie blev vald. Fantastisk känsla! :-)
Som väntat valdes Anders W Jonsson och Anna-Karin Hatt till 1:a, respektive 2:a, vice partiledare. Även en ny partistyrelse valdes och trots lite knot från skåne gick valberedningens förslag igenom. Det är på inget sätt några duvungar som kommer in och Fredrick Federley kommer att kunna vara en ideologisk vakthund som inte släpper några statssocialistiska tendenser över bron!
Frågan om kvoterad föräldraförsäkring har debatterats fram och tillbaka och det var meningen att stämman skulle behandla förslaget sent idag, men det ser ut att flyttas fram till i morgon förmiddag. Partistyrelsen (den gamla alltså) är alltså för kvoteringen, men starka mothugg märks från alla håll i Centerrörelsen och kommittén beslutade – efter vad jag förstår – att avslå partistyrelsen yrkande. Det visar sig även att en förkrossande majoritet av centerväljarna vill att föräldrarna ska få bestämma själva, enligt demoskop.
I går kväll valde jag att gå upp i talarstolen för att yrka bifall på en motion jag har skrivit, men som såväl partistyrelsen som kommittéen ville avslå. Motionen (12:14 – Synliggör skatterna) handlar om att låta varje skattskyldig betala in sin egen skatt, istället för att man som löntagare aldrig liksom ser en stor del av sina egna pengar.
Argumentationen från partistyrelsen var faktiskt ett tecken på att motionens högre mening verkligen är aktuell. Avslaget motiverades med att det fanns en risk att staten inte skulle få in sina pengar i tid. Ett bevis för att den gamla partistyrelsen misslyckas med att sätta individen före systemen, kan jag tycka.
Jag förlorade voteringen stort, men förhoppningsvis såddes ett tankefrö… Jag kan inte låta bli att fundera över om utgången hade sett annorlunda ut om jag hade beviljats närvaro och talerätt i kommittéberedningen, ett forum där det finns utrymme för att förklara och argumentera ordentligt. (Jag gnällde även på denna stämmoordning här på bloggen igår.)
Läs även Anders W Jonssons utmärkta SvD Brännpunkt idag.

Öppna upp kommittéerna!

Så är stämman i full gång. Hanna Wagenius inledningstalade och var skarpt ideologisk, förklarade att staten aldrig någonsin kan skapa jobb, utan att det är människor som gör det. Mycket vikt lades också vid integritetsfrågorna och eftersom vi ska fatta beslut om datalagringsdirektivet hoppas jag att många lyssnade noggrant till Hannas kloka ord.

(Det ska också sägas att Hanna var fullständigt lysande!)
Sedan talade Maud och i den mån det förekom vadhållning om när tårarna skulle komma vann den som satsat på fyra sekunder.
Efter lunch har kommittéberedningen vidtagit och härvidlag måste en förändring ske! Kommittéerna är stängda för andra än ombud, vilket är dumt och dåligt om man ser till interndemokratin.
Från Stockholms stad har vi fem ombud och två ersättare och frågorna är uppdelade i 18 kommittéer.
Att vi har ett system som innebär att ett distrikt som omfattar en tiondel av Sveriges väljare representeras av mindre än 1 % av centerstämmans ombud kan tyckas obalanserat, men det kan jag köpa. För på något sätt ska mandaten fördelas. Dock måste vi ju få ha någon representant med för att bevaka debatten och lyssna till vad som sägs! Vi har ju folk på plats som både vill och kan sitta med…
Nu har tydligen vissa blivit insläppta ändå, vilket också är konstigt. För att interndemokratin ska fungera är minikravet tydliga spelregler. För att den ska vara god måste alla distrikt få möjlighet att vara med och bidra i diskussionerna om alla frågor.
Läs även SvD, DN, Aftonbladet.