Jag kandiderar för omval

Det är en prövande tid vi lever i. Näthat, trollfabriker och alternativa fakta utmanar kunskap, anständighet och samförstånd. En allt mer aggressiv stormakt i öst ökar trycket på vårt säkerhetspolitiska närområde och en oberäknelig ledare för stormakten i väst gör att vi inte längre kan lita på USA som en trygg kraft för säkerhet och demokrati. Brexit, Le Pen och den auktoritära populismen är krafter som drar isär Europa i en tid då vi behöver sammanhållningen som mest.

Trots att den långsiktiga utvecklingen när det gäller tryggheten i vårt land går åt rätt håll, finns oroande trendbrott. Vi ser hur gängkriminaliteten tar allt mer mark och hur detta yttrar sig i fruktansvärda våldshandlingar i våra storstadsområden. När polisens resurser måste sättas in där finns mindre kraft att möta vardagsbrottsligheten. Inbrott och stölder utreds i mindre utsträckning och när människor drabbas, utan att det känns som att rättsstaten gör allt vad den kan för att lagföra någon för brotten, urholkas sakta men säkert förtroendet för rättsstaten.

I riksdagen har vi ett parti, sprungen ur en fascistisk rörelse, vars företrädare ägnar sig åt allvarlig brottslighet, bidragsfusk och att sprida rasistiska budskap. De blir mer och mer slipade och man märker att de börjar förstå riksdagsarbetet och hur man kan använda de verktyg som vi i riksdagen har till vårt förfogande för att få igenom politiken. De börjar förstå spelet och det kommer att ge dem mer inflytande om inte andra krafter möter upp detta genom att bli än mer skickliga på arbetet i utskott och kammare.

Jag är nu mitt uppe i min första ”egna” mandatperiod i riksdagen. Jag hade förmånen att kliva in som ersättare under 8 månader av förra mandatperioden under Fredrick Federleys föräldraledighet då jag jobbade med migrationsfrågorna. Sedan fick jag också möjligheten att se lagstiftningsprocessen från ”andra sidan vattnet”, dvs på regeringssidan, då jag blev en av Centerpartiets förhandlare på samordningen i statsrådsberedningen. Det var ett mycket lärorikt drygt år och jag rekommenderar alla som någon gång får chansen att se regeringsarbete inifrån att ta den.

Sedan valet 2014 är jag Centerpartiets rättspolitiska talesperson. Jag sitter som ordinarie ledamot i Justitieutskottet och jag är även ersättare i Konstitutionsutskottet och EU-nämnden. Min uppfattning är att det just är utskottsarbetet som tar längst tid att bemästra. Det är där det faktiska demokratiska arbetet sker och det är där man faktiskt kan göra skillnad. Den som är skicklig på utskottsarbetet, som vet vad som är möjligt och hur man taktiskt ska agera i olika situationer kommer att få igenom mer av sitt partis politik än någon annan.

Nu kan jag på inget sätt påstå att jag själv är fullärd i denna ädla konst efter bara ett par år som utskottsetta, men jag har haft förmånen att få jobba nära tillsammans med några av de allra bästa inom ramen för allianssamarbetet i utskottet och många av de tillkännagivanden som vi lyckats lotsa fram till verklighet är centermotioner.

Jag bestämde mig för att ställa upp till omval ganska tidigt in i mandatperioden. Jag tror på att göra saker grundligt och jag tror på att arbeta långsiktigt. Jag är så oändligt glad att vi i Centerpartiet en gång för några år sedan bestämde oss för att lämna dagsländepolitiken, att en gång för alla sätta ned foten om våra viktigaste idéer och börja arbeta för dem på ett strukturerat sätt. Det ger oss en stabil grund att bygga på och det gör det lättare att vara konsekvent. Och när man är konsekvent blir man också trovärdig. Och när vi är trovärdiga kan människor lita på oss tillräckligt mycket för att lägga sin röst på oss. Inte nödvändigtvis för att man håller med om precis allt från stämmoprotokollet, men för att man vet vad man får.

Jag söker nu stockholmscenterns medlemmars förtroende att få representera oss i Sveriges Riksdag ännu en mandatperiod. Det kommer sannolikt bli ännu tuffare. De utmaningar vi ser både innanför och utanför Sveriges gränser kommer inte att lösa sig själva. Men vi kan faktiskt möta dessa utmaningar om vi jobbar hårt och smart. Sköter vi våra kort rätt fram till valet kommer vi också vara många fler som är med och drar lasset i våra demokratiska församlingar.

Inför det väntar en rolig, jobbig, svettig, omtumlande, hård, överraskande och lärorik valrörelse. Ingen röst är ännu vunnen och mycket hinner hända, men förutsättningarna är bättre än någonsin. Och vi ska alla minnas Maud Olofssons kloka ord: roligast vinner!

Hurra för (C) – nytt bottenrekord för (S)

Samtidigt som att vi gläds åt Centerpartiets fina 8,5 % i senaste mätningen, kan man inte låta bli att skakas en smula av Socialdemokraternas opinionsimplosion. Vad vi just nu bevittnar är en kollaps. Socialdemokraterna är obevekligt på väg utför och det finns just nu ingenting som tyder på att en förändring är i sikte. I mätning efter mätning går de allt sämre och förtroendet för deras företrädare blir bara svagare och svagare. De har påkletats en looserstämpel som är mycket svår, för att inte säga omöjlig, att bryta på annat än mycket lång sikt och efter stora, smärtsamma och välkommunicerade förändringar.

Anledningarna är flera. Det största och viktigaste är att regeringen inte verkar ha fått ihop en rimlig samordningsprocess. Det beror säkerligen till någon del på Miljöpartiets bristande erfarenhet av att bära politiskt ansvar. Men. Detta är inget nytt. Det visst statsministern innan han gjorde anspråk på att leda landet. Många var vi som pekade på det ansvarslösa i att inte, innan man söker detta mandat från väljarna, säkra ett stöd för att kunna regera i både teoretisk och praktisk mening. Men nu händer det just ingenting från regeringen. Det trampas mest vatten och man börjar skylla på varandra. Inget gott tecken…

Det är klart att det parlamentariska läget spelar roll, men det kan väl inte heller kommit som någon chock, givet opinionsläget innan valet? Trots detta agerade statsministern som om ansvaret vore någon annans och hotade med nyval. En spelteoretisk relevant manöver då huvuddelen av det politiska motståndet precis stod i begrepp att lagra valvapnen i malpåse och sätta igång större underhållsarbeten. Det var väl i princip bara vi i Centerpartiet som var fullt stridsdugliga, om än naturligtvis en smula tärda efter det s k supervalåret.

Trots att vi i alliansen verkligen gjort allt vad som rimligen kan krävas av oss för att ta ansvar för att Stefan Löfven och hans regering ska kunna styra, visas ingen tacksamhet. Än mindre ödmjukhet. Detta trots att man måste förstå att detta stora ansvarstagande kostar på politiskt. Inte kanske så mycket för Centerpartiet, men väl för andra alliansvänner. Tvärtom gnäller man på att vi i riksdagen står för vår politik och driver den igenom med hjälp av de få och trubbiga instrument vi har till vårt förfogande, t ex tillkännagivanden.

Tidigare har nog många väljare funnit en trygghet i en socialdemokratisk regering som kanske inte alltid agerat som man önskat, men som man ändå har kunnat lita på styra Sverige på ett rimligt kompetent sätt och som företräder oss väl internationellt. Det finns idag, 2015, vare sig trygghet eller styrning från den socialdemokratiskt ledda regeringen. Och det börjar väljarna märka.

Läget för regeringen är helt enkelt synnerligen bekymmersamt. Det finns heller helt enkelt ingenting man kan göra för att bryta en dylik trend. Det man kan göra är att vänta på att någonting händer som vrider om spelplanen, eller försöka starta om det hela med nya spelare.

Under tiden bör naturligtvis vi som tror på ett annat samhälle, ett friare samhälle, börja jobba med vårt erbjudande till väljarna. Visa vår bild av det goda samhället och hur vi kan bygga Sverige starkt genom att genomföra våra idéer. Det känns också som att det blir allt mer brådskande för oss att göra det. Allt färre tror nog längre att regeringen som den ser ut nu kommer att kunna hålla hela mandatperioden.

Stockholm drabbas hårt av Miljöpartiets utvecklingsfientlighet

Alla som på senare tid har försökt skaffa sig en bostad i Stockholm vet vad jag pratar om. På senare tid har priserna ägnat sig åt någon slags raketuppskjutning och för den som söker boende i Stockholms stad finns nästan ingenting för under 2 miljoner. Är man dessutom två vuxna och ett par hundar är det dubbla ett absolut minimum. Och ska man köpa något man verkligen vill ha får man nästan dubbla priset igen. Det är för lägenheter och hus som man äger eller disponerar per bostadsrätt, vill säga.

För hyreslägenheter är marknaden satt ur spel sedan andra världskriget då kris och kaos gjorde att man reglerade priserna. Men man har glömt att reglera av dem… Trots uppenbara brister och alla försök att kompensera för dem, genom miljonprogram och annat, så har ingen tagit tag i problemet på allvar.

Det finns en enorm politisk låsning genom hyresgästföreningens egenintresse (Deras existens bygger ju på att hyrorna förhandlas enligt någon slags fackföreningsmodell, snarare än bestäms av jämvikt mellan utbud och efterfrågan.) Deras makt är institutionaliserad genom lagregleringar och de har inget intresse av att få marknaden att fungera bättre.

Att dessutom en herrans massa beslutsfattare och opinionsbildare sitter på fina hyreslägenheter i innerstaden till alldeles för låga priser gör inte saken lättare. De vill av lätt insedda skäl inte betala vad det egentligen kostar att bo där de bor. Den som driver debatt i riktning mot dem träffar snabbt intressets hårda vägg. Det senare ändrar man inte över en natt, men det förra går ju faktiskt att adressera genom lagstiftning..

Ett annat problem, som visat sig större än vad en del kanske föreställde sig innan valet, är den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus. Gång på gång kan man läsa hur nybyggnationsprojekt stoppas och Miljöpartiet är utan tvekan värst. Så här säger en av deras företrädare angående att de stoppade 2500 bostäder i en efterlängtad förtätning av stadsdelen där jag bor, Hammarby-Björkhagen:

”… vi politiker ska ge fan i att sälja ut stadens högkvalitativa natur till parasiterande kommersiella byggbolag.”

De företag som man, alldeles oavsett grad av fallenhet för marxism, är beroende av för att några bostäder över huvudtaget ska kunna byggas är alltså ”parasiterande”? Och detta är bara ett av en lång rad exempel på projekt som Miljöpartiet stoppar.

Jag misstänker att en hel del av mina vänner som tycker/tyckte att Miljöpartiet var något skönt och fräscht, lite nyskapande och positiva till utveckling nu tvingas tänka om. Jag tror också att en hel del av de som röstade på Miljöpartiet trodde att man röstade på någonting som lite grand stod över höger och vänster. Helt klart är att Miljöpartiet är ett parti som orienterar sig ganska långt ut på vänsterkanten. Långt bortanför Socialdemokraterna. Jag tror faktiskt knappt att någon vänsterpartist med inflytande skulle dra företagarföraktet så långt som Miljöpartiet gör i ovan nämnda exempel.

Det finns utan tvivel väldigt vettiga Miljöpartister, men de verkar hamnat i grav minoritet i sitt parti. Det återstår att se om de lyckas bryta tillbaka den ganska trista utveckling som nu präglar Miljöpartiet. Men det är klart… är man liberal till sinnet och tycker att det är viktigt med både miljö och tillväxt är man alltid välkommen över till oss i Centerpartiet! :)

OBS! Skicka in till medlemsomröstningen idag

Det börjar dra ihop sig nu för alla medlemmar i stockholmscentern som vill delta i medlemsomröstningen. Rösterna ska vara inne på söndag och skickar du med posten, måste brevet gå idag!

Det går också bra att lämna in brevet på Centerpartiets riksorganisation på Stora Nygatan 4 i morgon, om du inte hinner lägga det på lådan idag.

Och kniper det på allvar kan du antagligen lämna brevet direkt till ombudsman Anna Wallin i samband med kampanjen som vi kör på S:t Eriksplan på lördag. Där kommer också jag finnas för att svara på eventuella frågor om mina prioriteringar inför kandidaturen.

Det finns också en möjlighet för alla, inte bara de som är medlemmar i stockholmscentern, att delta i vår nomineringsprocess! Om du tycker att det är en bra idé att jag kandiderar, gå in här, klicka på länken och scrolla ner till riksdaglistan och kryssa i mitt namn. (Eller namnet på den du helst vill se representera Centerpartiet i Riksdagen från Stockholm.)

—————————————————————————————————————-

UPDATE!

Röster som kommit Stockholmscentern och ombudsman Anna Wallin till handa innan kl 13 på måndag kommer också att räknas.

C större än S. Och större ska vi bli!

kampanjlördagJag tänker ibland på något som Maud Olofsson brukade säga inför valet 2010: roligast vinner. En kul grej att säga som jag först kanske inte tog på så himla stort allvar, men efter att ha kampanjat en hel del tillsammans med vännerna i Stockholmscentern börjar jag förstå vad Maud menade.

Att ställa sig två-tre personer i regnet utanför en tunnelbaneuppgång och trycka foldrar i händerna på människor som inte är särskilt sugna att just där och då ta till sig ett aldrig så välfunnet centerbudskap är ärligt talat inte särskilt kul. Och tänk att jag tror att det märks.

Numera kampanjar vi lite annorlunda. Vi har i o f s blivit fler medlemmar på senaste tiden, så att det kanske är naturligt att vi är fler på plats, men att vara fler betyder en hel del. Dels för att kunna erbjuda större tillgänglighet och ändå kunna ta en paus då och då och dels för att vi har roligare. Att vi visar oss med centerkläder, gröna mattan och flaggor är viktigt bara det – att visa folk att vi finns och påminna om det vi gör för Stockholm och för landet. Det känns också naturligare att prata med folk som själva väljer att stanna till och är nyfikna på Centern.

Att vi kan göra detta beror också till stor del på att Centerpartiet märks i Stockholm på ett helt annat sätt än tidigare. I lördags kampanjade vi på Open Street på Södermalm i Stockholm, framför en Food Truck som serverade Fransk/indonesisk gatumat. (Fantastiskt gott!) Open Street innebär att gatorna stängs för biltrafik några helger på sommaren, så att rum skapas för människor, möten och aktiviteter och har tillkommit på initiativ från Centerpartiet och drivits igenom av oss i Stadshusets alliansmajoritet. Möjligheterna till Food Trucks likaså. En naturlig förlängning för varje parti som tycker att maten är en viktig del av livet.

Ibland får man någon sarkastisk fråga om Centern, det gamla landsbygdspartiet, verkligen har en roll att spela i Stockholm. Jag älskar att få den frågan. Inte kanske för den första delen av svaret: att de viktigaste centerfrågorna, företagande, jobb för unga, öppenhet mot omvärlden och miljön är precis lika viktiga var än i landet man bor, utan för den andra (som jag brukar släppa lite sådär nonchalant): “Och, jo, vi var ju alla fall större än Sossarna i Gamla Stan, Norrmalm och Östermalm.” Så är det faktiskt. C är större än S i en av Stockholms sex delvalkretsar – 9,38 % för Centerpartiet mot 9,24 % för Socialdemokraterna. För den som missat det så gjorde vi helt enkelt ett riktigt bra val förra gången.

Receptet var en välorganiserad och framförallt fokuserad kampanj. Och framgång föder framgång. 2006 var det två personer som satte upp alla våra valaffischer. 2010 var vi ett femtiotal. Med tanke på att vi växer i medlemsantal kommer vi att vara ännu fler som jobbar för centerseger i valet 2014.

Det känns tryggt att ha framgångsvalet 2010 och erfarenheterna från det i ryggen att bygga vidare på. Ingen har sagt att det är lätt. Det är så mycket som ska funka och många saker som beror på varandra. När man är mitt i, den där natten då alla affischer ska upp, när allt ska packas ihop och köras tillbaka efter en lång kampanjdag, när man kämpar för att leverera det där dagliga inlägget man lovat sig själv, fastän ögonen går i kors och det sedan länge är natt, sätts den politiska kämpen på prov. Men. Det är jäkligt roligt. Och, som Maud sa: roligast vinner ju.

Politiken och drömmen om svunna tider

Socialdemokraterna ska ha kongress och sätta ned foten i viktiga politiska och till och med ideologiska ställningstaganden och det kommer att bli intressant eftersom vi förhoppningsvis kommer att få ett och annat svar om Socialdemokraternas åsikter i viktiga frågor. Går man mot förnyelse och ser framtiden an med tillförsikt, eller vill man tillbaka till glansdagarna på det tidiga 70-talet?

Den hetaste potatisen är väl om företag som investerar för att kunna erbjuda medicinska tjänster ska kunna tjäna stålar om investeringarna faller väl ut?

Samtidigt kommer Socialdemokraterna med all rimlighet aldrig någonsin igen kunna regera i ensamt majestät. Häromdagen skrev Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt att han gärna ville regera tillsammans med (S) om de bara kunde gå med på ett politiskt innehåll som var tydligt vänster, däribland ett stopp för vinster i välfärden. En fullt rimlig hållning ur ett vänsterpartistiskt perspektiv, men det gör i praktiken kongressens beslut mindre intressant eftersom Vänsterpartiets krav inte direkt gav känslan av förhandlingsbarhet.

Först en gnutta ärlighet och självrannsaken: Detta fenomen finns säkert i alla partier och Centerpartiet är inget undantag. Den gamla ”det var bättre förr”-känslan. Det händer saker i världen och tur är väl det. Alla som drömmer sig tillbaka måste ställa sig frågan om det verkligen var så jäkla bra som vi minns det, eller om det var bra för att vi var unga och hoppfulla?

Vi har det mycket bättre nu än vad vi hade det på 70-talet. Materiellt absolut och för många har friheten ökat avsevärt, t ex vad beträffar homosexuellas rättigheter.

Jag såg nyligen en reklambild från 1978 på den utmärkta bloggen gammal reklam som både roar och ger en klump i magen. I det mediaklimatet växte jag upp. Konsumenten var inte värd mer än en tattig bild och motsvarande copy, indentifikationen var med förloraren och flickor skulle stå bakom lite passiva.

 

Framtidsprogrammet klubbat!

Efter tre intensiva stämmodagar summerar jag begreppen hemma vid köksbordet över en kopp kaffe. När man är mitt i förhandlingarna ser man inte helheten. Man är glad över en voteringsvinst och motsatsen för förlusterna, men tempot är hårt och man har inte tid att lägga energi på att reflektera över frågor för vilka klubban fallit.

Så här med facit i hand kan man ändå konstatera sex stora framgångar för den frihetliga delen av Centerrörelsen och huvudsakligen en motgång.

Vi slår, för första gången faktiskt, fast att vi är ett liberalt parti. Visserligen med några kompletterande upplysningar, men vi är liberaler och håller liberalismen som vår ideologiska grund. Detta har varit en praktiskt realitet sedan länge, bl a är en svensk centerpartist, Abir Al-Sahlani, vice ordförande i Liberal International, men det finns de som påstår att Centerpartiet är något annat. Var och är naturligtvis helt fri att välja vilken etikett som helst för dem själva, men Centerpartiet ÄR sedan några timmar ett liberalt parti.

Efter mycket diskussion fram och tillbaka i kommittén slog vi i plenum även fast att Centerpartiet står för frihandel och att tullar och andra handelshinder är av ondo. Och möjligen var det en intellektuell promenadseger. Det finns inga vettiga argument för protektionism, om man nu inte råkar vara den som för tillfället gynnas på alla andras bekostnad.

En intensiv skattedebatt landade i att vi tar tydlig ställning för en skatteskala med viss progressivitet, men en mindre brant sådan än vad vi har idag. Jag yrkade på skrivningen platt skatt, eftersom det är både tillväxtvänligt och rättvist, men jag förlorade voteringen. DN har tydligen skrivit att vi antog en skrivning om ”skatt efter bärkraft”. Det är alltså fel. Sådana skrivningar röstades ned. Den beslutade politiken kan jag absolut leva med och jag är faktiskt ganska nöjd med att platt skatt ändå blev motförslag i tävlan mot mer socialistiska förslag.

För mig är decentralism ett moraliskt ställningstagande och federalism den systemprincip som ger utrymme för den. Då enhetsstaten tar sig stora friheter över landets alla orter, innebär federalismen att makten ligger på så lokal nivå som möjligt. En s k no-brainer för alla som gillar decentralism, men som tydligen inte var så självklart bland ombuden. Hursomhelst beslutade stämman att federalismens principer är att föredra.

Vi bestämde också att vi vill ha en författningsdomstol i vilken politiska beslut ska kunna överklagas. Konstitutionsutskottet kan döma maktmissbrukare och grundlagsbrottslingar till negativ uppmärksamhet, men utan att ha några reella rättsliga muskler. Ett bra och välkommet beslut som alla sossar av någon anledning verkar hata, oklart varför.

Det som berör mig mest, både professionellt och känslomässigt, är det oerhört starka stödet för fri rörlighet över gränser. Ursprungsförslaget med ”fri invandring” var kanske för snävt och inte helt framtidssäkrat. Det är en gårdagens syn på migration att någon flyttar en gång och stannar där. I framtiden kommer vi att röra oss över långt större avstånd och många gånger fler genom livet för arbete, fritid, kärlek och annat. Vi fastslår att den fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfatta hela världen. En fantastisk vision, tycker jag! :) Lika fantastiskt var den stora mängd ombud och andra som gick upp och pläderade för öppenheten och som ville att Centerpartiet ska vara den starkaste motpolen till Sverigedemokraterna.

Ett beslut som jag var mindre nöjd med var att ”folkhälsa” skrevs in i programmet. Jag tycker att det är ett föråldrat och centralistiskt förhållningssätt, att staten ska ha synpunkter på hur jag lever mitt liv. Staten har helt enkelt inte med det att göra… Vi äger alla oss själva och även om hälsa ofta är det viktigaste i våra liv, är det viktigt för vår egen del. Staten borde rimligtvis inte ha någon åsikt, om det inte är så att man har det andra ickeliberala förhållningssättet: att medborgarna egentligen är statens egendom. Menmen man kan inte få allt, och några pläderade att de inte på något sätt åsyftar pekpinnar om livsstilsval, utan hur man planerar för cykelvägar och parker och sånt. Hoppas att de har rätt.

Summa summarum blev det ändå ett riktigt bra idéprogram som antags på den i särklass mest intressanta stämma jag varit med på hittills. Stort tack till personalen som gjorde det hela möjligt, Väsbycentern som stod som värd, presidierna som mot alla odds lyckades klubba alla hundratals beslut före stämman skulle vara slut (det trodde jag ärligt talat inte när vi återupptog förhandlingarna kl 0730 i morse) och framförallt stort tack till alla härliga och debattglada ombud och åhörare från hela Centersverige.

Nu kör vi.

Media: Ekot och DN.

 

 

Hur kan vi hävda Centerpartiets särart?

Varför ska någon egentligen rösta på Centerpartiet? Frågan är hård, men nödvändig att ställa för alla oss som kämpar för Centerpartiets idéer på olika nivåer – inte minst av den enkla anledning att väljarna kommer att ställa den 2014.

Hur kan vi, inom ramen för samverkan i Allians för Sverige, hävda vår särart och göra oss till ett mer intressant alternativ än de andra allianspartierna?
I min egen vardag, i kommunpolitiken som ledamot i exploateringsnämnden i Stockholms stad, känns det ibland frustrerande att inte i större utsträckning kunna driva igenom det som skiljer Centerpartiet från övriga allianspartier. Vi vill bygga högre, tätare och djärvare, men med en förvaltning och en övrig majoritet som tuffar på i gamla hjulspår, är det inte helt lätt att vrida om kursen, samtidigt som vi är med och tar ansvar för de intressanta byggen som aldrig blev av.
På en annan nivå är Datalagringsdirektivet en fråga som skiljer Centerpartiet från övriga alliansen. Vi har ett stämmobeslut på att vi inte vill införa något dylikt, eftersom det rimmar dåligt med Centerpartiets syn på förhållandet mellan medborgare och stat. Det är med stor sorg och frustration jag betraktar debatten om detta.
Kompromissandet är en nödvändig del av demokratin, men de som förhandlar bort en sådan signifikant del av Centerpartiets politik har en skyldighet att förklara hur de tänkte och berätta vad vi fick istället, så att vi medlemmar kan ta ställning till om vi tycker att dessa människor är bäst lämpade att föra vår gemensamma talan även efter nästa stämma.
Idag kunde man höra på radion något vi alla redan vet: att ungdomsarbetslösheten är rekordhög i Sverige. Centerpartiet är det enda parti som driver frågan om att förbättra arbetsrätten så att ungdomar och nyinflyttade inte längre missgynnas till förmån för de som redan är etablerade på arbetsmarknaden. Häromdagen gick ungdomsförbunden ut gemensamt och krävde samma sak och jag vet inte i vilken utsträckning man kan tolka det som ett tecken på att resten av alliansen är på väg att vända, men dessvärre finns det inget som tyder på att Centerpartiet kommer att kunna få ut några politiska fördelar när väl en svängning sker.
I samma sekund som vi lyckas övertyga våra alliansvänner kommer frågan inte längre att vara vår. Den dag turordningsreglerna förändras och arbetsmarknaden börjar fungera bättre kommer det att vara alliansens politik och inte Centerns. Så har det funkat hittills och så kommer det att funka framöver om vi låter det vara så. (Jag tror t ex att det bara är centerpartister som tror att RUT är ”vår” fråga.)
Centerpartiet har en anmärkningsvärd benägenhet att ta ansvar för alliansens alla dåliga sidor, samtidigt som vi inte kan tillgodoräkna oss några av de goda. Det måste vi ändra på.

Skatteutjämning rimmar dåligt med (C)-ideal

Igår skrev mina Centervänner Mari-Louise Wernersson och Eva Nypelius en artikel i Dagens Samhälle om att de vill att regeringen sätter ned foten om kommunal skatteutjämning. Jag känner båda som väldigt trevliga och synnerligen kompetenta centerföreträdare, men jag har funderat på texten och ställer mig frågan om hur kommunal skatteutjämning egentligen harmonierar med Centerpartiets idéer om federalism.

Nu i helgen har Centerpartiet kommundagar i Västerås och jag räknar med att denna fråga kommer att diskuteras länge och väl.
Lagstiftarens roll är att avlägsna hinder och skapa frihet för människor att leva sina liv efter egna ideal, men den är inte medborgarnas curlingmorsa. Varje landsända har olika förutsättningar och det finns fördelar och nackdelar överallt. Man kan helt inte räkna med att det är nära till posten om man samtidigt föredrar fria vidder. Vill man nyttja en kommunal bollplan i storstan får man räkna med att ha träningstiden 2130 en fredagkväll av det enkla skälet att det är trångt.
Wernersson/Nypelius vill att samhällsservicen ska vara lika oavsett var man bor. Det låter ju som en sympatisk strävan, men man kan då samtidigt fråga sig vad vi har kommuner till? Om ”lika för alla” är idealet borde all offentligt finansierad samhällsservice vara statlig och centralstyrd. Det vore dåligt av en lång rad skäl.
För det första finns en effektivitetsaspekt – lokalpolitiken står närmare medborgarna och kan lättare se unika behov i den egna kommunen och snabbare anpassa sig till förändringar. Demokratiaspekten är heller inte oviktig. Om medborgarna inte gillar hur behoven tillgodoses kan de välja andra kommunpolitiker i nästa val.
Sedan tror jag knappast att det gynnar Centerpartiets kommunpolitiker att skapa ett system som belönar slarv och misskötsel och bestraffar de som tar ansvar, prioriterar kommunal kärnverksamhet och håller nere skatterna.
Läs också Per Ankersjös DN Debatt om hur Centerpartiet öppnar upp arbetet med nya partiprogrammet i en wiki för alla att delta i.