Populism, Peru och ett krig som inte kan vinnas

Populism är en märklig sak och i sig ämne för mången blogginlägg. Frågan har diskuterats i radions OBS och igår handlade det om valet i Peru där alternativen är en vänsterpopulist som lovar allt åt alla och en högerpopulist som berättigar (och bekräftar) sin blodiga historia med att man faktiskt ”mördade färre” (sic).

Nobelpristagaren, Peruanen och en av mina stora idoler, Mario Vargas-Llosa, väljer mellan pest och kolera, men föredrar trots allt vänsterpopulisten eftersom högerpopulisten (Keiko Fujimori, ex-diktatorn Alberto Fujimoris dotter) omger sig med sin fars gamla medarbetare och sålunda med all rimlighet kommer att bemanna en eventuell regering med en gäng som bygger sin politiska gärning på övergrepp, korruption och ständiga brott mot mänskliga rättigheter.
Populism bygger, enligt radioprogrammets analys, på avståndet mellan makten och väljarna. Det kan säkert äga sin riktighet, men resonemanget går nog att förklara enklare. Om folk inte vet så mycket kan de gå på större lögner, förenklingar och generaliseringar. Låg kunskapsnivå och svaga utbildningsinstitutioner är sålunda viktiga hörnstenar. Om detta dessutom kan kompletteras med ekonomiskt armod, som väcker krav på politiskt agerande, har man ramverket till ett maktstruktur som förmår att stampa ned folkets frihet.
Mario Vargas-Llosa har tagit tydlig ställning för en avkriminalisering av narkotika, en åsikt som i den svenska debatten emellanåt skulle beskrivas som en populistisk hållning. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom skulle jag vilja påstå att ”hårda tag mot knarkarna” både är populistiskt och gångbart ute i stugorna.
Att driva en avkriminaliseringsagenda har varit förknippat med gigantiska politiska risker. Jag har själv provat hur det är att sticka upp huvudet i den skitstormen. Det är inte trevligt, men det måste ju göras. Möjligen blir det lite lättare att föra debatten nu när en lång rad stora statsmän och intellektuella gör Vargas-Llosa sällskap och offentligt går ut och förordar en avkriminalisering.
Enligt bland andra Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Richard Branson och Brasiliens och Mexicos expresidenter är det nu dags för världens regeringar att överväga avkriminalisering som ett sätt att bättre hantera det mycket allvarliga läge som råder.
Faktum ÄR att de stora problemen som är förknippade med narkotikamissbruk helt och hållet beror på det faktum att det är kriminaliserat. ”Kriget mot narkotikan” går inte att vinna med mindre än att vi underkastar oss en totalitär kontrollstat och förlusten var ett faktum i samma sekund som kriget förklarades.

Vargas-Llosa x 2, lagen och Latinamerikas utmaning

I förrgår kväll hade jag det stora nöjet att lyssna till Alvaro Vargas Llosa (Marios son) på ett seminarium arrangerat av Timbro. Utan att dra hela resonemanget diskuterades situationen i Latinamerika och den i många delar problematiska avsaknaden av marknadsliberalism.

Alvaro är verksam vid Independent Institute och inriktad på just Latinamerikafrågor och lyfte en mycket intressant aspekt av det hela: Att sprida budskapet om nödvändigheten av marknadsekonomi är bra i sig, men viktigare är ”the rule of Law”. Stabila institutioner, en lagstiftning som samhället står bakom, en effektiv beivran mot lagbrott och rättssäkerhet står högst upp på listan. Då kommer liksom marknadsekonomin av sig själv!
I dagsläget undermineras ”the rule of law” av bland annat knarkkarteller som med enorma resurser bygger upp parallella system utom all kontroll. Dessa resurser kommer av en sak och en sak bara: Det faktum att knark är olagligt. Detta har också Alvaros far, nobelpristagaren framburit i olika omgångar.
Visst är narkotika farliga saker, men de kriminella strukturer som håller på att ta över hela ekonomier är faktiskt farligare. Man måste någonstans ställa sig frågan om hur man ska prioritera.
Om detta och det svenska cannabisförbudet debatterade nyss av bland andra Fredrick Federley och Maria Larsson på TV4. Jag är själv inte 100% säker på vilken väg Sverige bör gå, men en sak är klar: Maria Larsson har inga argument. Hon svamlar osammanhängande och verkar nästan anse att hennes egna privatmoral räcker som anledning till lagstiftning.