Sverige behöver en ny och positiv bilpolitik

Jag gillar bilar. Allt från tekniken, historien, alla intressanta människor och deras visioner om hur bilarna kunde göras bättre, snabbare, snålare och billigare, till det rent estetiska. Bilen kan i sin finaste form betraktas som ett konstföremål, något vars gestalt skänker själslig njutning. Linjer som kittlar fantasin, som berättar den dramatiska historien om fart, kontroll och frihet.

Under denna och förra årets stränga vintrar har alla färdmedel drabbats av stora störningar, men det som har funkat bäst är utan tvivel bilen.

En helt annan typ av bilism är den som nu står i garagen och längtar efter varje vårtecken. Alla dessa entusiaster som vårdar varma minnen, som ser fram emot att rasta vildsinta och finstämda racerjärn eller de som låter grönska och fågelkvitter fylla sina hjärtan i taklös framfart.

I ett till ytan stort och glesbefolkat land har bilen en naturlig roll att spela. Det kan man gilla eller inte, men så är det. Trots det har bilen och bilismen har fått en hel del skit under de senaste åren. Förevändningen har varit miljön. Det har därför lönat sig dåligt för politiker att arbeta för bilismens utveckling.

Sanningen är dock att den svenska bilismens miljöpåverkan är försvinnande liten. Sedan blyn togs bort från bensinen och katalytisk rening infördes är utsläppen av farliga ämnen inte längre något stort problem. När det gäller växthusgaser står Sverige totalt för mindre än 0,2% av de globala utsläppen, vilket gör den svenska bilismen till en dålig tåt att dra i för att försöka minska koldioxidutsläppen.

Medan bilarna har blivit oerhört mycket bättre, har de institutionella systemen som reglerar (och begränsar) bilismen inte riktigt hängt med. Jag tror att det kan vara något för ett modigt litet parti att ta tag i.

Det handlar kanske inte om klimatet?


Något man länge misstänkt är att bilmotståndarna liksom använder miljön som ett svepsjäl att begränsa bilismen. Man gillar helt enkelt inte bilar och människor som gillar dem, men det känns antagligen lika irrationellt som det är, så att man behöver någon form av rationalisering… ungefär som när invandringsmotståndare försöker hänvisa sin antipati gentemot migration till ekonomiska frågor.

Johannes Forssberg skriver om detta igår på Expressenbloggen i ett inlägg som beundransvärt ärligt förklarar att miljöaspekterna egentligen kan vara av underordnad betydelse. Problemet är (tydligen) att bilen är ett ”maktmedel”.
Om detta kommer vi inte att komma överens. Jag gillar bilar. Jag tycker att de är fantastiska frihetsmaskiner och att vissa bilar till och med är att betrakta som konstföremål. Motorkulturen är också till glädje för många. Allt ifrån racing till ömsint pyssel med en bil eller motorcykel som symboliserar en tid eller en kultur som du gillar att bli påmind om.
Med detta i minne bör man också betrakta den senaste utvecklingen i klimatforskningen. I dagens DN kan man läsa om hur ett nytt forskarmanifest kräver en nystart i klimatfrågan. Detta går i huvudsak ut på att fokusera på hur samhället kan klimatsäkras, snarare än att försöka säkra klimatet, så att säga.
Utan att ta ställning i sak kan man ju faktiskt inse det rationella i ansatsen…

Heja bilen!

Som många bloggläsare säkert förstått gillar jag bilar. Så här års vaknar bilhobbyn till liv och styr man kosan längs landsvägarna uppåt och inåt i landet ser man en entusiastbil på nästan varje gård.

Jag har ingen statistik på det, men undrar tro om inte Sverige måste vara det land i världen som har flest bevarade 50- och 60-talsbilar per capita? En kulturskatt väl värd att vårda.
Den svenska bilismen är också en näring som sysselsätter många. Alltifrån nybilshandel till specialiserade motortrimmare och reservdelshandlare. Kanske du går och ruvar på en affärsidé som vilar på motorintresset? I så fall finns det nu i samband med Centerpartiets vårkampanj möjlighet att vinna ditt aktiekapital!
Kanske din affärsidé till och med handlar om någon teknik som minskar bilarnas energiförbrukning, eller på annat sätt väsentligt minskar bilåkandets utsläpp av växthusgaser? Maud Olofsson och Andreas Carlgren skriver idag på DN debatt om en rejäl miljöbilspremie för bilar i den riktiga teknikfronten: de som oavsett teknik släpper ut mindre än 50 gram koldioxid per kilometer!
Läs mer i rapporten ”En grön bilpark”.

Vi kan fortsätta att åka bil med gott samvete

Jag debatterar idag på SVT Debatt om den onödiga förföljelsen av bilister.

Det måste bli ett stopp för den meningslösa klappjakt på bilar och bilister som motiveras av myter och miljömoralism. Transporter och fysiska möten är en nödvändighet för att näringslivet ska fungera och bilen är en nödvändighet för att mångas vardag ska fungera.”

Läs gärna hela. :-)

Miljöpartiet saknar trovärdig transportpolitik

Miljöpartiet skördar exempellösa framgångar i opinionsmätning efter opinionsmätning. En gratulation är på plats, de gör uppenbarligen rätt på nåt sätt. Min hypotes är dock att de kommit ganska billigt undan från kritisk granskning, det finns en hel del som många av de nya sympatisörerna antagligen skulle sätta i halsen.

Förbifart Stockholm och det allmänna bilhatet är en sak. Gilla det eller gilla det inte: vårt samhälle är konstruerat för ett visst mått av privatbilism. Det GÅR inte att bortse ifrån. Det är lika oseriöst som ohederligt att bygga sin politik på falska bevekelsegrunder. (Det är heller inte nödvändigt om du frågar mig. Bilen är toppen för vissa typer av resor och en kul hobby för många.)

Samma förhållande gäller flyget. Det finns en tydligt formulering från en Miljöpartistisk partimotion om att stoppa flyget söder om Sundsvall. Att detta uttalande nu känns för magstarkt för att tilltala latteliberalerna gör att Miljöpartiföreträdare försöker hävda att det alls inte är fråga om något förbud, utan mer en önskan/vision om att snabbtåg ska ”göra flyget onödigt”.

Önskedrömmar och fria fantasier losskopplade från all kontakt med samhällsekonomisk verklighet är emellertid dåliga beslutsunderlag för seriös politik.

Resultatet från de rödgrönas tidigare maktinnehav torde också ge en indikation på vilken vikt vi kan tillmäta Miljöpartiets snack om snabbtåg. Under de år de satt som stödparti till regeringen Persson förhandlade de till sig bland annat ”friår” (dvs en möjlighet för en välbeställd insider på arbetsmarknaden att slappa ett år för DINA pengar), men hur många meter nya spår fattades det beslut om?

Men underhållet då? Om man är spårtrafiksvänlig borde man väl i en budgetförhandling se till att järnbanorna underhålls i tillfredställande grad, så att tågen går i tid? Inte nödvändigtvis, tydligen. Underhållskostnaderna tilläts uppgå till ca 80:- per km och år. Ungefär hälften av vad som läggs i våra nordiska grannländer.

Ytterligare mer obegripligt är att Miljöpartiet är EMOT en avreglering av svensk järnväg! En åtgärd som kan föra nytt kapital och nya idéer tillsammans med de nya aktörerna på de svenska banvallarna. Förvisso helt i enlighet med Miljöpartiets i övrigt socialistiska idéer om statliga riskkapitalfonder, tobinskatt, medborgarlön, räntefritt samhälle och löntagarfonder. (Se tidigare bloggpost om Miljöpartiets politik enligt deras eget partiprogram.)

Läs även Maud Olofsson och Andreas Carlgren som idag skriver på SvD Brännpunkt om Miljöpartiets planerade framfart i din plånbok om de får chansen, Helen Törnqvist och Per Ankersjö.

Hos Magnus Andersson står att läsa mer om vänsterns totala haveri i infrastrukturfrågan och han tipsar även om DN Debatt där infrastrukturminister Åsa Torstensson skriver tillsammans med finansborgarrådet i Stockholm, Sten Nordin (M), om hur vänsterpartiernas förbifartsdebacle påverkar hela landet.

Det är marknadsekonomin, dumbom

Goda vännen Anders W Jonsson (C) skriver idag en insändare i Hela Hälsningland med titeln ”Hur tänker Miljöpartiet?”.
Tja, inte alls är väl det enkla svaret. Friåret är bara så dumt så att klockorna stannar. Det gamla argumentet att ”dela på jobben” bygger på en brutal förenkling och en häpnadsväckande insiktslöshet från ett parti som faktiskt aspirerar på att regera landet. (Läs Karl Malmqvist om just detta.)
Miljöpartiet vill gärna se sig som ett parti som värnar småföretagandet, men de saknar all förståelse för entreprenörskapets natur. Efterklokt konstaterar de t ex att ”SAAB borde ha byggt miljövänligare bilar”, de ville – faktiskt – förstatliga företaget och fortsätter på samma socialiseringslinje när de föreslår statliga riskkapitalfonder.
(Till saken hör att de samtidigt vill lägga ned statens forskningsstöd till bilindustrin som företrädesvis handlar om att puffa fram branschgemensamm teknisk kompetens, vad beträffar bland annat minskad miljöpåverkan, till fordonsklustret.)
Att statligt agerande på finansmarknaden tränger undan privat dito är bara ett av de många problemen som följer av Miljöpartiets galenskaper.
Det faktum att det faktiskt inte FINNS något facit att kika i på förhand verkar gått de båda språkrören helt förbi. Anledningen till att marknadsekonomi är den bästa resursallokeringsmodellen är att många företag, ibland hundratals, provar alla möjliga och omöjliga lösningar för att bli bättre än sina konkurrenter.
De flesta kommer inte att lyckas, en del av dem går omkull och några enstaka kommer att ha hittat rätt fram till det högst rörliga mål som lyckosamhet på en marknad är.
Det rörliga målets koreografi styrs av en enorm mängd faktorer och det existerar i ett föränderligt ramverk institutionellt, strukturellt och kulturellt. Att, som Miljöpartiet verkar göra, tro att man som politiker kan ”komma på” vilka investeringar som ska bli lyckade är – förlåt mig – fruktansvärt korkat.
Vad som dock är, eller åtminstone borde vara, politikens främsta uppgift är att titta på det som man faktiskt KAN göra något åt: Det instit
utionella ramverket. Vad det handlar om för företag är två saker: risk och avkastningsförväntningar. Stabila, rättssäkra och effektiva institutioner torde vara nummer ett.
Bilen på bilden ovan är Porsches kör- och underbara konceptbil 918 Spyder. Drar 0,3 liter milen och gör Nordslingan på 7.30!
Bilen här under är en Radical, ett racerbilsmärke från England, vars gatbilsadaption håller rekordet på Nordslingan med sin SR8LM-modell.
Fastspännd i sittbrunnen på bilen på bilden (som är en enklare Radicalmodell, byggd endast för framfart på racerbana) är yours truly i spänd förväntan inför 5 nya varv på Mantorp.

Inget företag kan luta sig tillbaka

I en marknadsekonomi är rationaliseringar ett konstant tillstånd, utvecklingen är kontinuerlig och du måste alltid hitta på bättre metoder för att höja kvaliteten och/eller sänka priset. Du kan aldrig luta dig tillbaka och du måste fatta beslut nu om hur du ska möta en okänd framtid.

Det vet alla som driver företag och överlever.

Saab är uppdragna till vattenytan, men nu måste de börja simma själva med bättre resultat än hittills. Att försäljningen nu kom till stånd kan förhoppningsvis tjänstgöra som en kickstart som gör Saabanställda på alla nivåer peppade att höja sig. Hoppas verkligen att man nu utnyttjar rörelseenergin till att fortsätta en positiv utvecklingskurva.

Det blir naturligtvis tufft, men det finns ljuspunkter för Saab. Till att börja med är den nya 9-5:an av allt att döma en jäkligt bra bil. Den bygger på hypermoderna Global Epsilon II-plattformen, som kommer att vara grund för alla GM-bilar i storleksklassen framöver.

Den första GE II-bilen var Opel Insignia som blivit mycket väl mottagen och utnämnd till Årets bil 2009 av den europeiska motorpressen. Det finns goda skäl att tro att många av de positiva egenskaperna delas av Saabs adaption.

Det finns minst ytterligare en superintressant produkt på väg ut på marknaden från Trollhätteföretaget: El-Saaben. Med teknik från Svenska Electroengine och Svensk/Amerikanska Boston Power ska 100 bilar rulla i trafik redan i år för att hårdtesta eventuella svagheter och finjustera systemen.

Tänk i termer av Kalifornien! :-)

Is i centermagar ger förutsättningar för Saab

Nu kommer uppgifter om att Spyker/Saabaffären ska ha gått i lås.

Medan de rödgröna skällt på Maud Olofsson för att hon i egenskap av näringsminister inte går in och öser skattemiljarder över Saab (miljarder som ju i praktiken skulle rinna ut ur Saab – till Saabs ägare GM) har det centerledda näringsdepartementet gjort jobbet.

Utan offentliga åthävor och försök att plocka billiga politiska poäng ur Saabanställdas eventuella olycka, har den svenska regeringen av allt att döma utgjort ett gott stöd för förhandlingarna mellan GM och Spyker. Så pass bra så att parterna nu verkar ha kommit överens.

Maud Olofsson och kretsen kring henne som jobbat med frågan har räddat skattemiljarder och samtidigt skapat förutsättningar för att Saab kan få en långsiktigt lämplig ägare, som förhoppningsvis är en skickligare sådan än GM. (Garanterat en bättre ägare än vad den svenska staten hade varit.)

Faran är långt ifrån över för svensk bilindustri. Produktiviteten måste öka och biltillverkarna måste erbjuda attraktiva produkter som marknaden är beredda att betala för. Förutsättningarna ser dock idag bättre ut än på mycket länge!

Lycka till Saab och kör hårt!

SvD, SvD, Sydsvenskan och Ny Teknik.

Update:

Nähepp. Affären ÄR tydligen inte klar. Frågan är vad det är som dröjer? Köpare och säljare verkar vara överens. Näringsdepartementet torde vara klara. Är det finansdepartementet som är icke-operativa eller kommissionen som inte kan haspla ur sig något besked?

Det är ju sjukt spännande bara för oss vanliga bilentusiaster. Fatta hur det då ska vara för Saabentusiaster? (Anspänningen för en Saabanställd är naturligtvis enorm…)

Läs även Magnus Andersson, Per Ankersjö och Andreas Bjerke.

Update II:
Jamensedär… då var det tydligen klart i alla fall! Grattis Saab! :-)

Centerpartiet – politikens K 70

Kommer du ihåg Volkswagen K 70? Risken är stor att du inte har en aning om vad jag talar om… Det var inte så många som köpte en K 70.

Faktum är att K 70 var en väldigt bra bil. Nyskapande för sin tid, för att inte säga epokgörande. Detta lyckades inte Volkswagen kommunicera med trovärdighet. Delvis för att de fram tills K 70 modellen lanserades hade sålt helt andra typer av bilar. Hopplöst omoderna sådana. 30-talsbaserade konstruktioner med galna vägegenskaper och dålig värme.

NSU var ett bilföretag i kris på 60-talet. De hade bra produkter, men hade inte lyckats lösa kvalitetsproblemen med sin fantastiska wankelmotor. Bilintresserade gillade NSU, men inte tillräcklig mycket för att köpa deras bilar i särskilt stor utsträckning. Man litade inte på wankelmotorn. Man trodde inte att den skulle hålla.

Volkswagen var i stort behov av förnyelse och köpte ett konkurshotat NSU 1969. Med köpet av NSU fick de plötsligt tillgång till modern bilteknik genom modellen Ro 80 och den nya R 70 (som sedermera då kom att bli VW K 70). Den strategiska affären har, om man frågar mig, gjort Volkswagen till vad de är idag. Om VW inte hade fått tillgång till tekniken från Ro 80/R 70 hade de antagligen inte funnits nu.

Istället för att försöka lösa problemen ersattes Wankelmotorn med en vanlig kolvmotor.

Trots att K 70 var en fantastisk bil sålde den väldigt dåligt. Efter bara 4 år lade man ner produktionen efter att ha sålt lite drygt 200 000 bilar världen över.

Ett fiasko. Om man inte ser till vad K 70-äventyret ledde fram till. Tekniken som man introducerat applicerades i två andra bilmodeller: VW Golf och Passat.

Golf typ 1 var orginalet för en helt ny typ av bilar och kom att stå modell för hur moderna bilar konstruerades: Framhjulsdrift, framvagn med stående fjäderben av McPhersontyp och halvstel bakaxel. Allt taget mer eller mindre direkt från K 70-modellen.

Golf typ 1 tillverkades mellan 1974 och 1983 och sålde i nästan 7 miljoner (!) exemplar och efterföljande golfgenerationer har varit lika framgångsrika.

Jag brukar använda historien om K 70 i jobbsammanhang ibland där jag varnar min kund för att bli sin branschs ”K 70″, dvs att man sitter med en bra produkt eller tjänst – kanske den bästa i branschen – men som ingen (eller åtminstone för få) köper.

Centerpartiet är något av politikens K 70. Eller kanske faktiskt ännu mer NSU Ro 80. (K 70 funkade ju faktiskt väldigt bra, medan Ro 80 hade både fantastiska poänger och kvalitetsproblem.)

I grunden har vi den bästa politiken på en rad områden. Problemet är att vi inte riktigt får ut den. Och problemet är också att vi ibland dras med vissa kvalitetsproblem.

FRA-debatten var kanske lite som en dålig rotortätning för oss. Nu har vi (mot många i konstruktionsteamets vilja och i överenskommelse med de andra allianspartierna) bytt wankelmotorn mot en tråkigare och sämre fyrcylindrig radmotor.

Wankelentusiasterna får helt enkelt välja Piratpartiet.

(I sammanhanget bör nämnas att Mazda köpte wankeltekniken och att de sedan dess haft en liten men tydlig och antagligen mycket lönsam position på marknaden med sina RX-sportbilar med wankelmotor.)

Centerpartiet verkar tyvärr alltför ofta skruva ihop bitarna slarvigt och oproffsigt, vilket hindrar att konstruktörernas eventuella snille omsätts i produktkvalitet. Att kommunikationen misslyckas med att skapa en god (och rätt) bild av varumärket gör det svårare för såväl bilhandlare som valarbetare att övertyga människor om att välja oss.

Kan man dra några slutsatser av ovanstående resonemang?

Jodå. Vi måste börja med att bestämma oss för en ambitionsnivå för förändringsarbetet. För förändring är helt nödvändig! Har man inte förstått det kommer man att gå samma öde som varumärket NSU till mötes.

Vi måste till att börja med ha en rimlig ambition. Det är kanske inte så troligt att vi i år kommer att sälja 6,8 miljoner Golfar, om man gör en intellektuellt hederlig analys.

Vi måste ha en ambition som stämmer överens med vad Centerpartiet faktiskt ÄR idag. Inte vad vi skulle vilja att vi var.

Men ambitionen bör inte bara vara kvantitativ, utan även kvalitativ.

Vi är idag en NSU Ro 80. Går det att göra en storsäljande braksuccé av den? Kanske. Men det är mycket osäkert och därför ett utomordentligt riskfyllt projekt. Även om vi skulle lyckas kränga in den med reklam för 65 miljoner skulle många av köparna bli missnöjda och aldrig köpa en bil av oss igen.

Jag tror att vi måste lägga alla resurser på att göra en K 70. En jäkligt bra och ideologiskt stringent bil utan större kvalitetsproblem.

Tilltala få, men kloka, bilköpare som gör medvetna val och som kan vara goda ambassadörer för vårt varumärke. Då kan 2014 bli ett Golfår och många valår efter det.

(Glöm inte heller att K 70 faktiskt sålde i 200 000 ex medan Ro 80 hamnade under riksdagsspärren med blygsamma 37 000.)