Jag avlivar fyra främlingsfientliga myter

Hur ska vi kunna integrera invandrare på ett framgångsrikt sätt i Sverige?
Som jag tidigare har skrivit leder begreppet ”integrationsproblem” tanken åt fel håll. Vi pratar inte om ”svenskproblem” när en infödd rågblond står utanför samhällets olika gemenskaper.

Integrationsproblem är arbetsmarknadsproblem, och behöver lösas med arbetsmarknadsreformer. Det är i reformer för fler arbetstillfällen, lättare att anställa och billigare att starta och driva företag lösningarna finns, för att fler oavsett hårfärg eller religion ska integreras i samhället.

För att kunna ha en verklig integrationsdebatt – med fokus på arbetsmarknadsreformer – behöver vi därför avliva en rad främlingsfientliga myter som har tillåtits dominera och tränga ut de viktiga frågorna. Om detta skriver jag i dagens Expressen.

För övrigt tycker jag att vi ska sluta att prata om ”andra generationens invandrare”, det är ett absurt begrepp. Alla som föds i Sverige är, enligt i varje fall mig, svenska. I USA pratar man om first generation american - på tal om det där med gemenskap.

Integration och arbetsmarknad i Svensk Tidskrift

Jag skriver i Svensk Tidskrift om det ganska märkliga faktum att vi säger ”integrationsproblem”, när vi i själva verket menar en massa andra problem.

När man kokar ner det är problemens essans i själva verket arbetsmarknadsproblem. Om vi vill lösa allt ifrån den ekonomiska krisen och utanförskapet till Sverigedemokraternas framfart i opinionen är det hög tid att ta tag i de problem som hindrar folk från att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Att vissa av dessa kan vara politisk känsliga är knappast någon överdrift, men desto större är anledningen att slå igång en dialog om saken.

Noterar att förra arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin delvis är inne på samma linje, med en mycket bra artikel som man verkligen hoppas att den nuvarande arbetsmarknadsministern läser.

Politiken har skapat utanförskapet

Sverige behöver en aggressiv reformagenda. Eller kanske man får begränsa sig till att önska en reformagenda överhuvudtaget. Det finns många samhällsproblem att lösa, men det lönar sig dåligt för de stora krafterna i svensk politik att ta tag i dem. Nya Moderaterna är nu så stora att de knappt kan säga någonting utan att riskera att förlora sympatisörer, alltså gör de inte det, utan triangulerar sig rakt in i det vaneröda folkhemmet med uttalanden som att ”det är häftigt att betala skatt”.

Jag tror att känslan av häftighet för alla som måste slita ihop till sin lön själv, med förlov sagt, är begränsad. Trots mycket välkomna skattesänkningar i form av främst jobbskatteavdraget har vi fortfarande världens näst högsta skattetryck. (Se t ex ekonomifakta.)
Centerpartiet har tagit på sig rollen att vara Alliansens idémotor. Väl så, men då måste vi nog börja utmana lite även när vi kommer att dra på oss moteld från alla mäktiga särintressen som ligger och bromsar.
Häromdagen debatterade vår partiledare Annie Lööf mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Den senare brukar vinna dylika debatter, men denna gång hamnade han på defensiven.
Felet många gör är att de går in med antagandet att de har moraliskt överläge. Mona Sahlin, Maud Olofsson och Erik Ullenhag har alla fått se sig besegrade mot en ganska osympatisk typ utan några andra idéer än att den nuvarande politiken är dålig och att utlänningar innebär problem.
Annie gjorde inte samma misstag, utan gjorde sig omaket att ta Åkesson och dennes argumentation på allvar. Hon lät sig inte provoceras, utan höll huvudet kallt och seglade därför jämnt fram till den avgörande frågan om vilken människosyn de båda debattörerna höll sig med. Den halva sekund det tog för Jimmie Åkesson att komma på ett svar fällde honom. Naturligtvis inte för fansen, men för alla som har suttit och tänkt att ”SD verkar osmakliga, men de talar om ett viktigt samhällsproblem som ingen annan vågar närma sig”.
Strategin bör alltså framöver vara att utmana tillskruvade antaganden, fördomar och felaktigheter med knastertorra fakta och först därefter lyfta in värderingsaspekten. Utan skyddet från att upplevas ha någon slags grund för att vilja stänga gränser, krävs inte mycket anslagsenergi för att sänka den som gör skillnad på folk och folk. En enkel fråga om t ex människosyn räcker uppenbarligen och nästan oavsett vad svaret blir.
Ett av Sverigedemokraternas grundläggande antaganden i sina rationaliseringar av sin politik är att det skulle finnas en given mängd jobb i Sverige som invandrarna kommer och tar från infödda. Så är det naturligtvis inte. Det finns något som heter tillväxt.
Människor skapar jobben och görs det framgångsrikt skapas många. Det går lätt att föra i bevis att antalet jobb inte är samma över tiden, utan är en effekt av dels makroekonomiska variabler (konjunktur), men också mikroekonomiska, vad beträffar t ex arbetsmarknadens funktionssätt.
Utan att ta ställning till lämpligheten i aktiv konjunkturpolitik i keynesiansk anda (eller jo, jag är emot) bör mikrosidan vara föremål för mer uppmärksamhet. Varför fungerar inte arbetsmarknaden bättre? Hur kommer det sig att unga och nyinflyttade har svårt att ta sig in på den?
Är det institutionella, strukturella eller kulturella orsaker som är den stora boven i dramat?
Institutionella faktorer är t ex höga ingångslöner, turordningsregler och skattekilar. Eller är det så att det förekommer strukturell diskriminering mot unga och invandrare? Har unga och invandrare lagt sig till med en ”kultur” som gör dem arbetsskygga?
Oavsett vilken av ovanstående förklaringar man tror mest på, måste man ur ett politiskt perspektiv fundera på vad man kan göra åt problemet.
Stukturellt: Även om vi hatar att vissa grupper diskrimineras är det lagtekniskt svårt att komma åt problemet. Kulturellt: Om det nu skulle vara så att vissa människor mot förmodan skulle vara lata till sin natur är det inte heller i det fallet möjligt att lösa problemet med lagar.
När det däremot gäller de institutionella faktorerna är lagstiftningsmakten oerhört kraftfull. Inte minst eftersom det är lagstiftning som skapat problemen från början.
Tyvärr verkar inte heller den Moderata arbetsmarknadsministern begripit arbetsmarknadens dynamik, utan resonerar som Sverigedemokraterna. Läs t ex Karl Malmqvists bloggpost om detta.

Aftonbladet gnuggar in arbet(S)föraktet

Häromdagen skrev jag om Aron Lunds något märkliga Randanalys, men fördjupade inte resonemangen nåt vidare värst. Jag kommer att tänka på detta och behovet av ett sådant fördjupande resonemang, när jag läser kommentarerna till Tobias inlägg på Stureplanscenterbloggen, i vilket han delar med sig av sina erfarenheter och tankar vad beträffar så kallade skitjobb.

Jag och Tobias är kollegor sedan många år och jag vet att han, liksom jag, har haft flera ”skitjobb”, att vi båda lärt oss enormt mycket av att ha dem och att vi inte hade varit där vi är idag utan dessa viktiga erfarenheter. Plus – inte helt oviktigt – man kunde försörja sig hjälpligt på dem, medan man utvecklade säljbara skills att gå vidare med.
Björn Fridén, tidigare Alliansfrittbloggen, skriver på Aftonbladet ett inlägg med en rubrik som antyder att vi i Stureplanscentern är aningslösa pundhuvuden som inte fattar hur det är ejenkligen.
Det är väl kanske hans jobb att försöka få politiska motståndare att verka så osympatiska som möjligt. Det är väl definitivt hans jobb att söka vrida debatten till att handla om något annat än Wanngårds nedsättande uttalande om folk som hon inte anser ha tillräckligt fina jobb…
Jag tycker att det politiska samtalet mer ska handla om vad man vill och förklara varför det är bättre än alternativet. Dels för att politikens kvalitet blir bättre av att alternativen kämpar om vad som är bäst, istället för att försöka få motståndaren att framstå som dålig. Dels av personliga skäl: jag skulle aldrig stå ut med att ägna mig åt sådan destruktivitet.
Jag tror dessutom att frekvensen av ”skitjobb” är högre i Stureplanscenterns medlemskårs cv:n än i Aftonbladets ledarredaktions.
Vad har då detta med Atlas Shrugged att göra? En hel del faktiskt. Jag vet inte om Björn Fridén har läst boken (han ska få den av mig i julklapp), men Aron Lund (som antagligen inte gjort det och som inte heller kommer att få någon julklapp av mig) verkar tro att det handlar om att vissa människor liksom är ädlare än andra och därför förtjänar fördelar relativt de som är onda, lata och har dålig hy.
Jag läser boken på ett helt annat sätt. (För tredje gången just nu.)
För mig handlar det om en inre kamp som jag utkämpat hela livet och som konkretiseras av bokens gestalter. Varje dag ställs man inför situationer där man måste välja mellan att resonera som Dagny eller hennes bror James.
Dagny är 100% ärlig mot sig själv, möter motgångar genom att rikta blicken inåt och tänka vad hon kan göra för att lösa situationen. Kavlar upp ärmarna och gör det som hon vet att hon måste göra, även om det är jobbigt.
James skyller ifrån sig, kräver subsidier och ”rättvisa” som i bästa fall är högst subjektiv och ofta mycket orättvis.
En avgörande skillnad, förutom det att Dagnys förhållningssätt bygger välstånd och att James bryter ner det, är att man faktiskt på ett rent personligt plan mår jäkligt mycket bättre av att försöka vara mer som Dagny. Åtminstone gör jag det. (Både själsligt och materiellt.)
Det är inte alltid man lyckas, men ingen påstår att man måste vara perfekt.
Och Björn Fridén och eventuellt andra som har fördomar om Stureplanscentern välkomnar jag varmt till besök på något av våra möten. De är öppna för alla och det är gratis.

Jobb, skit- och andra, måste skapas av någon

En färgstark debatt har brutit ut i kommentarsfältet till ett blogginlägg polarn Tobias skrev på Stureplanscenterbloggen igår med anledning av diskussionen om ”skitjobb”, som Socialdemokraternas nya oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, slog igång med sitt redan legendariska recension av säljyrket.
Så här kommenterar jag där:
Tobias skriver att man kan byta jobb och gnällvänstern himlar med ögonen och frustar att det kan man inte alls. Sanningen finns väl någonstans mitt emellan. Till saken hör att Tobias, Stureplanscentern och hela Centerrörelsen vill öka rörligheten på arbetsmarknaden, så att fler ska kunna byta jobb. Vad vill vänstern? Försvåra förutsättningarna för företagande och därmed tillväxten av nya jobb att byta till…

Var och en som betraktar denna debatt måste fundera på var de båda alternativen egentligen innebär: En förstärkt marknadekonomi där fler jobb finns att välja mellan, eller en ännu hårdare reglerad arbetsmarknad med färre företag och jobb som följd.

Mot bakgrund av denna ”skitjobbsdebatt” kan man väl konstatera att Karin Wanngård – och hennes syn på arbete – förkroppsligar den politik som gav Socialdemokraterna 13% av de arbetande väljarna i Stockholm i det senaste valet.

Avskaffa semestertvånget

Johan Norberg petar med vått finger i den svenska folksjälens öra, när han adresserar det som tiotusentals svenskar går hela året och längtar efter: semestern. Men med ett synnerligen gott syfte; det saknas förståelse för hur välstånd skapas och hur vi egentligen fick råd att ha ledigt med full betalning. (Ledtrådar: marknadsekonomi, produktivitetsutveckling och tillväxt)

Den fackliga mytbildningen vill få oss att tro semester är något som någon ger oss. Som man genom demonstrationer och blockader tvingat fram. Detta är naturligtvis nonsens. Semester är en ersättning, precis som lön. Om du jobbar 52 veckor för en viss ersättning, eller 47, måste du ändå jobba för det värde ersättningen motsvarar.
Oavsett hur semesterlagen ser ut är det ju liksom inte jultomten som betalar din lön när du inte jobbar. Det är du själv som betalar för din semester, oavsett om du vill ha den eller inte.
Jag tycker att Mikael Persson har en klar poäng i att semester är något som kan regleras i avtal.

Jobbjägaren har en viktig poäng

Jag såg tv-programmet ”jobbjägaren” på kanal 5 häromdagen och har funderat en del på det. Programmet har fått en del starka reaktioner och många har reagerat på programledaren Julia Rosqvists ansats att ”alla kan få ett jobb”.

Vänstern hoppar naturligtvis igång. I deras värld kan det egna ansvaret naturligtvis aldrig vara avgörande, eftersom människor inte är individer lika mycket som klasser som antingen utnyttjar eller utnyttjas.
Verkligheten är naturligtvis långt mer komplex än vad en polariserad debatt härom kan rymma. Det finns helt enkelt en väldigt massa orsaker till att man inte får ett jobb i dagens Sverige. Vad som är intressant med jobbjägaren är att man belyser problemet på individnivå istället för som traditionellt anonyma kluster i vilka personliga egenskaper liksom inte riktigt räknas.
Själv har jag provat på arbetslöshet och det är ingen rolig historia. Först har man fått sparken någonstans ifrån, vilket i sig kan ge självförtroendet en rejäl knäck. Sedan ska man sitta och lyssna på någon handläggare på arbetsförmedlingen som inte har en aning om vad mitt yrke går ut på och som i värsta fall också tycker lite synd om en.
Sedan har vi detta med a-kassan. Att få pengar utan att uppleva att man förtjänat dem är inte helt problemfritt. Att leva på nåder av andra förorenar själsligt och varje gång de livsnödvändiga silverpenningarna kommer in fastnar ett nytt placklager som kostar energi, trubbar sinnena och förstör initiativkraft.
Samtidigt som man behöver sin självkänsla mer än någonsin för att kunna förklara för någon att han eller hon faktiskt bör anställa dig.
Jobbjägaren är i första hand ett tv-program och inte en samhällsfunktion och visst är det en grov förenkling att ”man kan bara man vill”, men oavsett vad man tycker om det så lyfter det fram en viktig sak: att varje arbetslös är en människa med sina unika egenskaper – och issues – och att man ibland måste jobba med dessa för att ta sig vidare i livet.
Läs även Bintan, Helgavonpitbull, Lisa Magnusson, Aftonbladet, som på ledarplats inte gillar att man tillskriver den enskilda individen något ansvar.

Arbetarrörelsen motverkar sund invandring

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.
Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.
I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.
Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.
Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.
De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.
1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.
Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var ”fackliga organisationer”. Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare…
Möjligen visar detta också ”arbetarrörelsens” problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.
LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.
Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.
Fredrick Federley kommer också att vara en av de fem sköna snubbar som får ett helt nytt pratradioprogram i den fria radiokanalen Radio1. Premiär på tisdag. Missa INTE!

Juholt och den politiska utvecklingen

Polarn Johan Ingerö benar med sedvanlig skärpa upp politikens troliga utveckling och partiernas olika utmaningar i denna bloggpost och förklarar varför Juholt antagligen inte kommer att ha det så lätt.

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Den tid då Arbetarrörelsen kunde styra och ställa lite som de ville är över. Verkligheten är en mäktig fiende och så länge Sveriges gränser separerade folkskälen från omvärlden gick den att hålla stången, men saker och ting ser annorlunda ut idag.

Media är inte längre samma sak som under den tid som Juholt verkar längta tillbaka till. Socialdemokratisk dominans krävde kontroll över informationsspridningen. Numera kan svenskarna kolla på CNN och läsa internationella nyheter på nätet. Medborgarjournalistiken utmanar och ifrågasätter på alla sätt och från alla håll.

Det är naturligtvis ingen slump att Socialdemokraterna ville ha ett förbud mot paraboler. De ville helt enkelt fortsätta att kontrollera vilken information Svensken fick sig till livs. (Detta var alltså så sent som 1987.)

Det var egentligen inte så länge sedan som Palme kunde ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet och dessutom tvinga den privatägda tidningen Dagens Nyheter till falska dementier i den så kallade Geijeraffären, även om det nu känns som en helt annan värld.

Kultursektorn förstatligades indirekt genom att staten (och kommunerna) finansierade mer och mer av den. Möjligen till viss del i välmening, men med effekten att kulturutövning med annan finansiering i hög grad drabbades av undanträngningseffekter. Följdriktigt stödjer också kulturens intressen det politiska alternativ som erbjuder kulturen bästa livsvillkor. I ett system där staten dominerar kulturfinansieringen, kommer också den politik som lovar mest av sådan finansiering, premieras av de för samhällsutvecklingen så viktiga kulturinstitutionerna.

Arbetsmarknadens sammansättning har också förändrats med strukturomvandlingar. Förr i tiden var enkla jobb ofta nästan lite isolerade från omvärlden. I gruvor och fabriker pratade jobbarna mest med varandra. Facket, med sin unika särställning, hade helt andra möjligheter att trycka ner sin världsbild i medlemmarnas halsar. Med en växande tjänstesektor pratar folk med varandra på ett helt annat sätt i kontakten med kunder och leverantörer. Tjänsteföretagen är ofta mindre organisationer i vilka anställda och ägare har nära kontakt. Svårt då för en aldrig så slipad klasskampsagitator att måla upp den senare som ondskan själv.

Ekonomiskt lever vi i en globaliserad tillvaro med avreglerade finansmarknader och ömsesidigt beroende av vår omvärld.

Den politiska kraft som sossarna besatt under 50- och 60-talen byggde på centralistiska ekonomiska och kulturella strukturer, som faktiskt inte finns längre på samma sätt. Möjligheterna för Juholt att gå till val på drömmar om denna svunna tid torde sålunda vara begränsad.

RIT-avdrag en toppenidé

Annie Johansson och Almegas Ulf Lindberg går idag ut med en gemensam SvD Brännpunktartikel om att ett RIT-avdrag bör införas. Alltså, ett skatteavdrag för att någon kommer och piffar med din dator i hemmet.

Det finns en massa människor som inte får det bästa ut ur de digitala möjligheterna och det finns folk som är oerhört kunniga på området. Att skapa möjligheten för dessa att mötas utan ohemula skattekilar vore en värdefull reform som skulle hjälpa många och samtidigt skapa jobb för många företrädesvis unga.