Jag avlivar fyra främlingsfientliga myter

Hur ska vi kunna integrera invandrare på ett framgångsrikt sätt i Sverige?
Som jag tidigare har skrivit leder begreppet ”integrationsproblem” tanken åt fel håll. Vi pratar inte om ”svenskproblem” när en infödd rågblond står utanför samhällets olika gemenskaper.

Integrationsproblem är arbetsmarknadsproblem, och behöver lösas med arbetsmarknadsreformer. Det är i reformer för fler arbetstillfällen, lättare att anställa och billigare att starta och driva företag lösningarna finns, för att fler oavsett hårfärg eller religion ska integreras i samhället.

För att kunna ha en verklig integrationsdebatt – med fokus på arbetsmarknadsreformer – behöver vi därför avliva en rad främlingsfientliga myter som har tillåtits dominera och tränga ut de viktiga frågorna. Om detta skriver jag i dagens Expressen.

För övrigt tycker jag att vi ska sluta att prata om ”andra generationens invandrare”, det är ett absurt begrepp. Alla som föds i Sverige är, enligt i varje fall mig, svenska. I USA pratar man om first generation american - på tal om det där med gemenskap.

Aftonbladet gnuggar in arbet(S)föraktet

Häromdagen skrev jag om Aron Lunds något märkliga Randanalys, men fördjupade inte resonemangen nåt vidare värst. Jag kommer att tänka på detta och behovet av ett sådant fördjupande resonemang, när jag läser kommentarerna till Tobias inlägg på Stureplanscenterbloggen, i vilket han delar med sig av sina erfarenheter och tankar vad beträffar så kallade skitjobb.

Jag och Tobias är kollegor sedan många år och jag vet att han, liksom jag, har haft flera ”skitjobb”, att vi båda lärt oss enormt mycket av att ha dem och att vi inte hade varit där vi är idag utan dessa viktiga erfarenheter. Plus – inte helt oviktigt – man kunde försörja sig hjälpligt på dem, medan man utvecklade säljbara skills att gå vidare med.
Björn Fridén, tidigare Alliansfrittbloggen, skriver på Aftonbladet ett inlägg med en rubrik som antyder att vi i Stureplanscentern är aningslösa pundhuvuden som inte fattar hur det är ejenkligen.
Det är väl kanske hans jobb att försöka få politiska motståndare att verka så osympatiska som möjligt. Det är väl definitivt hans jobb att söka vrida debatten till att handla om något annat än Wanngårds nedsättande uttalande om folk som hon inte anser ha tillräckligt fina jobb…
Jag tycker att det politiska samtalet mer ska handla om vad man vill och förklara varför det är bättre än alternativet. Dels för att politikens kvalitet blir bättre av att alternativen kämpar om vad som är bäst, istället för att försöka få motståndaren att framstå som dålig. Dels av personliga skäl: jag skulle aldrig stå ut med att ägna mig åt sådan destruktivitet.
Jag tror dessutom att frekvensen av ”skitjobb” är högre i Stureplanscenterns medlemskårs cv:n än i Aftonbladets ledarredaktions.
Vad har då detta med Atlas Shrugged att göra? En hel del faktiskt. Jag vet inte om Björn Fridén har läst boken (han ska få den av mig i julklapp), men Aron Lund (som antagligen inte gjort det och som inte heller kommer att få någon julklapp av mig) verkar tro att det handlar om att vissa människor liksom är ädlare än andra och därför förtjänar fördelar relativt de som är onda, lata och har dålig hy.
Jag läser boken på ett helt annat sätt. (För tredje gången just nu.)
För mig handlar det om en inre kamp som jag utkämpat hela livet och som konkretiseras av bokens gestalter. Varje dag ställs man inför situationer där man måste välja mellan att resonera som Dagny eller hennes bror James.
Dagny är 100% ärlig mot sig själv, möter motgångar genom att rikta blicken inåt och tänka vad hon kan göra för att lösa situationen. Kavlar upp ärmarna och gör det som hon vet att hon måste göra, även om det är jobbigt.
James skyller ifrån sig, kräver subsidier och ”rättvisa” som i bästa fall är högst subjektiv och ofta mycket orättvis.
En avgörande skillnad, förutom det att Dagnys förhållningssätt bygger välstånd och att James bryter ner det, är att man faktiskt på ett rent personligt plan mår jäkligt mycket bättre av att försöka vara mer som Dagny. Åtminstone gör jag det. (Både själsligt och materiellt.)
Det är inte alltid man lyckas, men ingen påstår att man måste vara perfekt.
Och Björn Fridén och eventuellt andra som har fördomar om Stureplanscentern välkomnar jag varmt till besök på något av våra möten. De är öppna för alla och det är gratis.

Arbetarrörelsen motverkar sund invandring

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.
Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.
I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.
Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.
Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.
De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.
1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.
Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var ”fackliga organisationer”. Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare…
Möjligen visar detta också ”arbetarrörelsens” problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.
LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.
Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.
Fredrick Federley kommer också att vara en av de fem sköna snubbar som får ett helt nytt pratradioprogram i den fria radiokanalen Radio1. Premiär på tisdag. Missa INTE!

Långtidsutredningen: LAS är skadligt

Igår presenterades två viktiga utredningar, gårdsförsäljningsutredningen, som jag skrev om igår, men även tre delbetänkanden från långtidsutredningen. Ett av betänkanden konstaterar att LAS är mycket skadligt för landet.

Fast anställda gynnas på bekostnad av alla andra, produktiviteten hämmas, sysselsättningen är lägre, innovationer hindras och lagen leder till en tudelad arbetsmarknad där den som redan har får alla fördelar och den som står utanför hålls kvar där.
Som Anders W Jonsson konstaterar hade Karin Söder helt rätt när hon i sitt rikstingstal i Jönköping 1979 varnade för dessa konsekvenser av LAS.

Det fackliga löftet hindrar utveckling

När de tidiga människorna i Kalahari kom på att man kunde binda en djurhud och hänga över axeln effektiviserades samlandet något alldeles oerhört. Tidigare hade man bara kunnat plocka med sig så mycket livsmedel och andra nödvändigheter som man kunde bära i sina båda händer.

Med uppfinnandet av …tja… ”väskan” kunde man samla på några timmar vad som innan hade tagit flera dagar. Detta lösgjorde resurser till annat. Kostnaden för att samla blev lägre, väldigt mycket lägre. Tiden kunde användas till att piffa i grottan, experimentera med nymodigheten ”hydda” och annat som gav social, kulturell och ekonomisk nytta.

Ett tidigt exempel på hur tillväxt skapas genom innovation, som följts av otaliga sådana genom århundradena.

Man får väl anta att ersättningen för samlandet huvudsakligen skedde genom byteshandel med jägarna. Eftersom resursförbrukningen för samlandet minskat betydligt, blev även priset per samlad enhet potentiellt lägre.

Det är en faslig tur att marxismen inte var påkommen på den tiden. Tänk om samlarna organiserat sig i fackförbund och lovat varandra att inte samla till en lägre kostnad än den som rådde innan handväskans intåg i mänsklighetens vardag?

Några incitament att offra djurhudar (som ju hade en alternativ användning) till ”väskor” hade inte funnits och samlandet hade i stort sett rullat på som förr. Det ”fackliga löftet” hade varit intakt, men vi hade fortfarande bott i grottor.

IF Metall säger ja till ungdomsavtal

IF Metall visar emellanåt prov på både ansvarstagande och nytänkande. Som jag skrev häromdagen tycker jag att deras förra ordförande Göran Johnsson vore en bra kandidat till partiledarskapet för (S) och att Stefan Löfven inte är så tokig han heller.

Deras hållning kring arbetstidsneddragningar under finanskrisens värsta härjningar var imponerande. Metall visade då att de är ett modernt fackförbund med sina medlemmars bästa för ögonen.

Centerpartiet lanserade för en tid sedan ungdomsavtal som ett sätt för unga att lättare kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden som genom ett flertal hinder resta av socialistiska strävanden försetts med höga trösklar.

Nu läser jag på Johan Linanders blogg att Metall beslutat sig för tillsammans med arbetsgivarna prova en modell med ungdomslöner för att få in unga i industrin.

Klokt beslut och ett erkännande för att Centerpartiets idéer kanske kan vara värda att lyssna på, även om de bryter mot marxistiska dogmer.

Det rödgröna föraktet mot arbete fortsätter…

Alltså, i nådens år 2010 är detta ett autentiskt citat från de rödgröna genom Lars Ohly, en garanterad centralt placerad minister i en eventuell vänsterregering:

”det är faktiskt bra att straffa dem som har en anställningsform som är skadlig för den enskilde och för samhället”

Individen skola straffas, ty hon icke begripa sitt eget – tillika samhelhets – bästha. Typ…

Alltså, de VILL verkligen inte vinna valet?

Per Altenberg, Ravenna, Expressen, SvD och DN.

Socialdemokraterna visar ett stötande förakt mot arbete

Många har reagerat på Mona Sahlins uttalande i förrgårkvällens debatt mellan henne och statsministern på SVT Aktuellt, att de som nu har fått jobb i RUT-företag visserligen kommer att få sparken med hennes politik, men att de istället ska få chansen att ägna sig åt något ”värdigt”, som a-kassa, ams-kurser eller andra åtgärder.

Jag har varit på väg att skriva om det flera gånger, men har i upprördhet varit tvungen att avbryta mig själv för att inte totalt haverera bland svordomar och krigsförklaringar.

Detta sammanfattar kanske varför dagens Socialdemokrater inte förtjänar väljarnas förtroende: Det råder inte bara brist på respekt för arbete, utan faktiskt ett rent förakt mot arbete!

Den arbetarrörelse som i så många år kämpat för sociala rättigheter och möjligheten för alla – oavsett bakgrund – att genom flitigt arbete kunna skapa sig ett bättre liv, verkar nu reducerats till ett maktmaskineri utan skrupler eller spärrar. För att passa ambitionens syften framställs arbete som i bästa fall ett nödvändigt ont. I många fall inte ens det.

Den som arbetar är en hjälte! Att ordna sin egen försörjning är en största solidaritetsgärning man kan göra. Det kanske allra viktigaste är att man genom att jobba själv och tjäna pengar inte behöver leva på andra. Man bidrar till hela samhällsutvecklingen genom att skapa värde som sprids och skapar fler jobb. En del av värdet man skapar går i skatt, vilket garanterar tillflöde av resurser till sådant som finansieras gemensamt. Däribland hjälp till den som verkligen behöver det.

Ett ytterligare bevis på dagens socialdemokraters förakt för arbete är Sven-Erik Österbergs ofattbart nedsättande beskrivning av de hjältar som besegrar sjukdom och trotsar funktionsnedsättningar för att utveckla sig själva på Samhall med sikte på jobb, när han raljerar över att de ”sorterar skruv”.

Samhall själva reagerar naturligtvis också och beklagar att myter om och nidbilder av Samhalls verksamhet sprids, men även om det finns många olika jobb inom Samhall så är den som ”sorterar skruv” en enormt större hjälte än såväl Sven-Erik Österberg som den som inte ens försöker skapa sin egen försörjning.