Ansvar kostar på

De senaste åren har Miljöpartiet haft ett mål och ett mål bara: att få axla regeringsmakten. Frågan är om det var så himla klokt. Som politisk motståndare har det ibland varit frustrerande att möta miljöpartister i debatter, eftersom de alltid har tillåtit sig att lova mer, säga det folk vill höra och sjunga med änglarna om allt ifrån avancerade utrikespolitiska spörsmål och ekonomi och näringsliv till vardagliga cykelställsfrågor. Det finns aldrig en fritidsgård som inte skulle kunna byggas och grönområdena ska bli fler och större, samtidigt som det ska byggas mer, modigare och modernare.

Själv har jag i mitt stilla sinne tänkt att ”det där kommer hen att få äta upp om hen någon dag hamnar i en ansvarssituation och förväntas leverera allt detta”. Och det verkar som att alla dessa yvigheter nu håller på att dukas fram på ett dignande bord, såväl i det stora som det lilla.

I Björkhagen där jag bor, har Miljöpartiet haft ett enormt stöd, men nu börjar det knaka. Missnöjet är stort sedan Miljöpartiet som är en signifikant del av stadshusmajoriteten, stoppat flera stora utvecklingsprojekt. Hos grannarna i Kärrtorp arrangerades ett ”öppet” möte, på vilket Miljöpartiet tog sig friheten att helt enkelt kasta ut en person som hade den bottenlöst usla smaken att invända mot det som sades från talarstolen.

Redan här borde det nog växa i munnen för mången miljöpartist, men det är inte ens förrätten. På buffén lastas bostadspolitiken upp. Ansvarig minister Mehmet Kaplan får mycket kritik för saktfärdighet och idéfattighet på området, men det är inte hans fel. Felet är att den miljöpartistiska andan ställt upp förväntningar som blir orimliga att införliva, samtidigt som utvecklings- och tillväxtfientlighet förhindrar fruktsamma försök att lösa ut situationen. Man kan helt enkelt inte ha kakan kvar och samtidigt bygga på den.

(Faktum är dock att Kaplan är det statsråd som jag anser sköter sig allra bäst i EU-nämnden. Han har alltid med sig en tydlig ståndpunkt, underbyggd av fakta och uttrycker en sann och ärlig vilja att lyssna på nämndens synpunkter. Till stor skillnad mot många andra ministrar.)

Utbildningspolitiken ska vi inte ens prata om. Den som vet någonting om regerandets ädla konst skakade nog bara på huvudet när Fridolin högmodigt och raljant lovade att fixa skolan på 100 dagar. Detta i sig tarvar en lång rad egna blogginlägg.

Den mastigaste av huvudrätterna är förstås miljöpolitiken där haveriet är fullständigt. När de lägger sig platt för oljelandet Norge i förhandlingar om elcertifikaten och går med på att kraftigt höga skatten på solenergi måste ju även den mest lojale miljöpartisten fråga sig vad som pågår. Felaktigt skyller man detta på EU, men det är en bortförklaring och något som vissa branschlobbyister hävdar. Faktum är att Norge försökte sig på samma sak när vi satt i regeringen, men då hade vi den goda smaken att säga nej och seriositeten att ta regeringsarbetet på så pass stort allvar att tillräckliga förberedelser gjordes för att vinna förhandlingen.

Centerpartiet är ett parti som är vana vid att ta ansvar. Detta kostar på ibland eftersom man då och då måste säga sådant som folk inte gärna vill höra. Men det är det enda sättet att driva politiken framåt och åstadkomma verkliga resultat. Det är naturligtvis jobbigare än att bara hela tiden sjunga med änglarna, men faktum är att ansvaret inte försvinner bara för att man inte tar det. Det samlas i en skuld på ett konto som förfaller till betalning den dag man sätter sig i en styrande ställning.

Vart fjärde år kommer väljarna med notan. Frågan är om Miljöpartiet kommer att ha tillräckligt på kontot.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>