Det känns faktiskt som att det håller på att vända. Från en sommar då debatten i allmänhet blev helt urspårad, och migrationsdebatten i synnerhet. Människor som jag tidigare sett som stabila liberaler började vackla och det vidriga vansinnesdådet på IKEA i Västerås fick flera annorstädes kloka individer att köpa hatretoriken.

Det kanske krävs något så fruktansvärt som de bilder som vi den senaste tiden gråtit över, för att vi ska fatta att det är allvar. Varje gång jag sluter ögonen ser jag den lilla livlösa pojken som flutit i land på en strand i Turkiet. Varje gång tränger tårar fram.

Nu ser jag ingen i mina flöden som längre pratar om volymer.

Den retorik som ”invandringskritiska” röster burit fram, som förvisso varit djupt förljugen och anstötlig, men som ändå antagligen känts rimlig i många stugor, känns allt mer platt och otidsenlig.

Även några som jag hade givit upp hoppet om och som senast för någon vecka sedan delade halvrasistiska hörsägner, uttrycker nu ärliga frågor om hur vi kan hjälpa.

Man ska inte ropa hej. Besten kanske bara vilar eller omgrupperar, men en sten är i rullning och vi ska göra allt vad vi kan för att hålla den i rullning.

Jag är så oändligt tacksam och stolt över att vårt parti, Centerpartiet, genom allt detta stod upp för humanitet, öppenhet, vett och sans. Trots att det var motigt i opinionen och trots att våra nära vänner sökte framgångar i att följa de för tillfället populära spåren.

Nu ska ingen tro att det inte finns några problem kopplat till integrationen. Man kan konstatera att en hel del av det som gjordes under alliansregeringen inte fungerade tillfredsställande. Och den nuvarande regeringen gör just ingenting. Det finns all anledning att fortsätta jobba med full kraft för detta, något vi också gör i form av konkreta förslag för integrationen.

Det viktiga är dock att debatten nu (peppar-peppar) börjar handla om ”hur” och inte ”om”.

De senaste åren har Miljöpartiet haft ett mål och ett mål bara: att få axla regeringsmakten. Frågan är om det var så himla klokt. Som politisk motståndare har det ibland varit frustrerande att möta miljöpartister i debatter, eftersom de alltid har tillåtit sig att lova mer, säga det folk vill höra och sjunga med änglarna om allt ifrån avancerade utrikespolitiska spörsmål och ekonomi och näringsliv till vardagliga cykelställsfrågor. Det finns aldrig en fritidsgård som inte skulle kunna byggas och grönområdena ska bli fler och större, samtidigt som det ska byggas mer, modigare och modernare.

Själv har jag i mitt stilla sinne tänkt att ”det där kommer hen att få äta upp om hen någon dag hamnar i en ansvarssituation och förväntas leverera allt detta”. Och det verkar som att alla dessa yvigheter nu håller på att dukas fram på ett dignande bord, såväl i det stora som det lilla.

I Björkhagen där jag bor, har Miljöpartiet haft ett enormt stöd, men nu börjar det knaka. Missnöjet är stort sedan Miljöpartiet som är en signifikant del av stadshusmajoriteten, stoppat flera stora utvecklingsprojekt. Hos grannarna i Kärrtorp arrangerades ett ”öppet” möte, på vilket Miljöpartiet tog sig friheten att helt enkelt kasta ut en person som hade den bottenlöst usla smaken att invända mot det som sades från talarstolen.

Redan här borde det nog växa i munnen för mången miljöpartist, men det är inte ens förrätten. På buffén lastas bostadspolitiken upp. Ansvarig minister Mehmet Kaplan får mycket kritik för saktfärdighet och idéfattighet på området, men det är inte hans fel. Felet är att den miljöpartistiska andan ställt upp förväntningar som blir orimliga att införliva, samtidigt som utvecklings- och tillväxtfientlighet förhindrar fruktsamma försök att lösa ut situationen. Man kan helt enkelt inte ha kakan kvar och samtidigt bygga på den.

(Faktum är dock att Kaplan är det statsråd som jag anser sköter sig allra bäst i EU-nämnden. Han har alltid med sig en tydlig ståndpunkt, underbyggd av fakta och uttrycker en sann och ärlig vilja att lyssna på nämndens synpunkter. Till stor skillnad mot många andra ministrar.)

Utbildningspolitiken ska vi inte ens prata om. Den som vet någonting om regerandets ädla konst skakade nog bara på huvudet när Fridolin högmodigt och raljant lovade att fixa skolan på 100 dagar. Detta i sig tarvar en lång rad egna blogginlägg.

Den mastigaste av huvudrätterna är förstås miljöpolitiken där haveriet är fullständigt. När de lägger sig platt för oljelandet Norge i förhandlingar om elcertifikaten och går med på att kraftigt höga skatten på solenergi måste ju även den mest lojale miljöpartisten fråga sig vad som pågår. Felaktigt skyller man detta på EU, men det är en bortförklaring och något som vissa branschlobbyister hävdar. Faktum är att Norge försökte sig på samma sak när vi satt i regeringen, men då hade vi den goda smaken att säga nej och seriositeten att ta regeringsarbetet på så pass stort allvar att tillräckliga förberedelser gjordes för att vinna förhandlingen.

Centerpartiet är ett parti som är vana vid att ta ansvar. Detta kostar på ibland eftersom man då och då måste säga sådant som folk inte gärna vill höra. Men det är det enda sättet att driva politiken framåt och åstadkomma verkliga resultat. Det är naturligtvis jobbigare än att bara hela tiden sjunga med änglarna, men faktum är att ansvaret inte försvinner bara för att man inte tar det. Det samlas i en skuld på ett konto som förfaller till betalning den dag man sätter sig i en styrande ställning.

Vart fjärde år kommer väljarna med notan. Frågan är om Miljöpartiet kommer att ha tillräckligt på kontot.

Förra gången det begav sig för ledarskifte i den fina syskonorganisationen Centerstudenter​ hade jag märkbara svårighet att kunna välja favoritkandidat. Jag hade något resonemang på bloggen om tyska kontra italienska bilar, då valet stod mellan trygga Hannes och spännande Hanna.

Nu slutar Hannes för att börja jobba hos fantastiska Fredrick Federley i Bryssel och lämnar en lika spännande ledarstrid bakom sig i förbundet. Även denna gång verkar det stå mellan två fantastiska kandidater (fler kan kanske ännu vara på ingång). Caspian Rehbinder och Alfred Askeljung.

Jag känner båda väl och har tidigare också plussat för Caspian som jag tycker är en fantastisk person. Begåvad och seriös och med det politiska hjärtat på det rätta stället.

Sammalunda gäller Caspians motkandidat, Alfred. Jag har dessutom haft nöjet att jobba tillsammans med Alfred utanför politiken, då han gjorde några uppskattade inhopp på företaget jag drev innan det för min del blev lagstiftning på heltid.

Alfred är superseriös, utstrålar massvis med energi och räds aldrig besvärliga debatter. Han satte sig rejält på kartan då han under en stämma, jag tror det var i Åre, problematiserade rådande narkotikapolitik. Som väntat, inte i någon del till stämmans förtjusning, som tvärtom avvisade ansatsen ovanligt bryskt. Alldeles oavsett vad man anser i sak i just den frågan visar Alfred prov på en lika sällsynt som värdefull egenskap i politiken: kulor av stål.

Återigen avundas jag inte Centerstudenterna som tvingas välja mellan dessa båda fantastiska kandidater, men oavsett hur de väljer kommer de att få en fantastisk förbundsordförande.

Jag hade verkligen sett fram emot att Alliansen skulle återta regeringsmakten efter extravalet i mars, men det räcker ju inte att bara sitta i Rosenbad – man måste kunna göra något bra av det också.

Efter det att Socialdemokraterna förra året valde att gå ifrån praxis och bryta ur delar ur alliansens budget öppnade man en dörr som nu i år sparkades upp med dunder och brak av Sverigedemokraterna. Inte i syfte att få igenom något specifikt, utan för att förstöra för alla som inte förhandlar med dem. En förhandlingssituation som mer liknar utpressning och som inte kan leda till något positivt för någon som inte delar deras agenda.

Mot bakgrund av detta skulle varje regering som bildas sakna förmåga att få igenom sin budget med instabilitet och ekonomisk och politisk oro som följd. Oro underblåser populistiska rörelser och skulle endast bidra till att försämra läget ytterligare, samtidigt som vi står för stora utmaningar som kräver politiskt ledarskap och starka mandat.

Genom att träffa decemberöverenskommelsen säkrar vi förutsättningarna för framtiden. Priset är att vi väljer bort möjligheten att återta regeringsmakten redan nästa år, men belöningen är att vi i framtiden, 2018 eller kanske tidigare, kommer att kunna regera med tillräcklig kraft för att genomföra nödvändiga reformer.

Det är alltid lättare att spela från läktaren och det är säkert en del som är kritiska att vi nu inte tar chansen att skicka vänsterpartierna över ända redan nu. Denna typ av överenskommelse kostar på politiskt för alla inblandade. För Alliansen var valet ganska rakt – det står mellan möjligheten att regera svagt nu eller starkt om ett tag. För (S) står ju hela frågan om regeringsduglighet och pålitlighet på spel, något som tidigare varit något av ett trumfkort för dem, men som nu är överspelat för överskådlig framtid.

För Miljöpartiet är läget kanske lite annorlunda. De verkar göra bedömningen att vikten av att fortsätta att sitta i regeringen är viktigare än många av deras profilfrågor och på sådant som de skiljer sig en hel del jämfört med Alliansen + (S). De tre samarbetsområden som aviseras idag kommer samtliga att kräva stora eftergifter från MP’s sida, försvars-, energi-, och pensionspolitiken. Väljarnas entusiasm inför detta ska bli intressant att följa.

Hursomhelst ser jag fram emot att fortsätta med den aktiva oppositionspolitiken, utmana regeringen i viktiga frågor, fälla dem i utskotten när det verkligen behövs och som vi också gjort vid flera tillfällen redan, samtidigt som vi samlar kraft för att komma tillbaka med en rejäl reformagenda och styrka nog att få den genomförd.

Det kanske allra viktigaste i det som gjorde att vi i Alliansen lyckades med att regera landet framgångsrikt i åtta år, varav fyra i minoritet, var antagligen den gemensamma synen på samarbetets nödvändighet och kraft. Bland det första som sades var att ”alla ska bidra och alla ska vinna på samarbetet”. Ungefär. Vi vet att vi är ömsesidigt beroende av varandra för att få igenom vår politik. Priset är att vi inte kan få igenom allt som respektive parti vill, men på det hela taget är vårt relativa inflytande oändligt mycket större när vi jobbar tillsammans än när vi inte gör det. Detta är ett perspektiv som inte är alldeles självklart i det Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Jag tror att man dras med en självbild som underblåses av välfungerande strukturer för intern pepp. Man vet att mobiliseringseffekten är viktig i alla val och genom fackföreningsrörelsen har man såväl resurser som engagemang, som kommunikationskanalerna. Bra, naturligtvis, för att få fart på valarbetarna, men också en risk att komma alltför långt från den potentiellt obehagliga verkligheten, utanför vilken faktiskt de flesta väljare finns.

Detta leder också till svårigheter att smälta det faktum att man numera som bäst är ett 30-procentsparti som måste samarbeta med andra och inte uppe och nosar nära majoritet där det räcker att ett spelteoretiskt inlåst Vänsterparti ger sitt stöd för att inte riskera center/högermajoriteter, eller där ett ideologiskt- och ledarskapsmässigt försvagat Center- eller Folkparti ser samverkan med S som den enda vägen till inflytande.

Det är faktiskt så gott som omöjligt att begripa vad regeringspartierna nu har för avsikt att gå till val på. Är det den gemensamma budgeten? Ja, sa Löfven förra veckan. Nä, säger Löfven nu. Ska man gå till val tillsammans som ett regeringsalternativ? Ja, sas det förut, men efter LO hade antytt missnöje med detta verkar Löfven bytt fot. Och man blir inte klokare av att fråga Miljöpartiet.

Helt klart är att samarbetet mellan partierna i ”samarbetsregeringen” fungerar oerhört dåligt. Jag tror helt enkelt inte att det finns något större intresse från S att alla ska tjäna på samarbetet, utan att det räcker om S gör det. Och jag tror att den totala sammanklappningen nu beror på att Miljöpartiet börjar inse detta.