Det verkar som att det vänder

Det känns faktiskt som att det håller på att vända. Från en sommar då debatten i allmänhet blev helt urspårad, och migrationsdebatten i synnerhet. Människor som jag tidigare sett som stabila liberaler började vackla och det vidriga vansinnesdådet på IKEA i Västerås fick flera annorstädes kloka individer att köpa hatretoriken.

Det kanske krävs något så fruktansvärt som de bilder som vi den senaste tiden gråtit över, för att vi ska fatta att det är allvar. Varje gång jag sluter ögonen ser jag den lilla livlösa pojken som flutit i land på en strand i Turkiet. Varje gång tränger tårar fram.

Nu ser jag ingen i mina flöden som längre pratar om volymer.

Den retorik som ”invandringskritiska” röster burit fram, som förvisso varit djupt förljugen och anstötlig, men som ändå antagligen känts rimlig i många stugor, känns allt mer platt och otidsenlig.

Även några som jag hade givit upp hoppet om och som senast för någon vecka sedan delade halvrasistiska hörsägner, uttrycker nu ärliga frågor om hur vi kan hjälpa.

Man ska inte ropa hej. Besten kanske bara vilar eller omgrupperar, men en sten är i rullning och vi ska göra allt vad vi kan för att hålla den i rullning.

Jag är så oändligt tacksam och stolt över att vårt parti, Centerpartiet, genom allt detta stod upp för humanitet, öppenhet, vett och sans. Trots att det var motigt i opinionen och trots att våra nära vänner sökte framgångar i att följa de för tillfället populära spåren.

Nu ska ingen tro att det inte finns några problem kopplat till integrationen. Man kan konstatera att en hel del av det som gjordes under alliansregeringen inte fungerade tillfredsställande. Och den nuvarande regeringen gör just ingenting. Det finns all anledning att fortsätta jobba med full kraft för detta, något vi också gör i form av konkreta förslag för integrationen.

Det viktiga är dock att debatten nu (peppar-peppar) börjar handla om ”hur” och inte ”om”.

 

Ansvar kostar på

De senaste åren har Miljöpartiet haft ett mål och ett mål bara: att få axla regeringsmakten. Frågan är om det var så himla klokt. Som politisk motståndare har det ibland varit frustrerande att möta miljöpartister i debatter, eftersom de alltid har tillåtit sig att lova mer, säga det folk vill höra och sjunga med änglarna om allt ifrån avancerade utrikespolitiska spörsmål och ekonomi och näringsliv till vardagliga cykelställsfrågor. Det finns aldrig en fritidsgård som inte skulle kunna byggas och grönområdena ska bli fler och större, samtidigt som det ska byggas mer, modigare och modernare.

Själv har jag i mitt stilla sinne tänkt att ”det där kommer hen att få äta upp om hen någon dag hamnar i en ansvarssituation och förväntas leverera allt detta”. Och det verkar som att alla dessa yvigheter nu håller på att dukas fram på ett dignande bord, såväl i det stora som det lilla.

I Björkhagen där jag bor, har Miljöpartiet haft ett enormt stöd, men nu börjar det knaka. Missnöjet är stort sedan Miljöpartiet som är en signifikant del av stadshusmajoriteten, stoppat flera stora utvecklingsprojekt. Hos grannarna i Kärrtorp arrangerades ett ”öppet” möte, på vilket Miljöpartiet tog sig friheten att helt enkelt kasta ut en person som hade den bottenlöst usla smaken att invända mot det som sades från talarstolen.

Redan här borde det nog växa i munnen för mången miljöpartist, men det är inte ens förrätten. På buffén lastas bostadspolitiken upp. Ansvarig minister Mehmet Kaplan får mycket kritik för saktfärdighet och idéfattighet på området, men det är inte hans fel. Felet är att den miljöpartistiska andan ställt upp förväntningar som blir orimliga att införliva, samtidigt som utvecklings- och tillväxtfientlighet förhindrar fruktsamma försök att lösa ut situationen. Man kan helt enkelt inte ha kakan kvar och samtidigt bygga på den.

(Faktum är dock att Kaplan är det statsråd som jag anser sköter sig allra bäst i EU-nämnden. Han har alltid med sig en tydlig ståndpunkt, underbyggd av fakta och uttrycker en sann och ärlig vilja att lyssna på nämndens synpunkter. Till stor skillnad mot många andra ministrar.)

Utbildningspolitiken ska vi inte ens prata om. Den som vet någonting om regerandets ädla konst skakade nog bara på huvudet när Fridolin högmodigt och raljant lovade att fixa skolan på 100 dagar. Detta i sig tarvar en lång rad egna blogginlägg.

Den mastigaste av huvudrätterna är förstås miljöpolitiken där haveriet är fullständigt. När de lägger sig platt för oljelandet Norge i förhandlingar om elcertifikaten och går med på att kraftigt höga skatten på solenergi måste ju även den mest lojale miljöpartisten fråga sig vad som pågår. Felaktigt skyller man detta på EU, men det är en bortförklaring och något som vissa branschlobbyister hävdar. Faktum är att Norge försökte sig på samma sak när vi satt i regeringen, men då hade vi den goda smaken att säga nej och seriositeten att ta regeringsarbetet på så pass stort allvar att tillräckliga förberedelser gjordes för att vinna förhandlingen.

Centerpartiet är ett parti som är vana vid att ta ansvar. Detta kostar på ibland eftersom man då och då måste säga sådant som folk inte gärna vill höra. Men det är det enda sättet att driva politiken framåt och åstadkomma verkliga resultat. Det är naturligtvis jobbigare än att bara hela tiden sjunga med änglarna, men faktum är att ansvaret inte försvinner bara för att man inte tar det. Det samlas i en skuld på ett konto som förfaller till betalning den dag man sätter sig i en styrande ställning.

Vart fjärde år kommer väljarna med notan. Frågan är om Miljöpartiet kommer att ha tillräckligt på kontot.

Hurra för (C) – nytt bottenrekord för (S)

Samtidigt som att vi gläds åt Centerpartiets fina 8,5 % i senaste mätningen, kan man inte låta bli att skakas en smula av Socialdemokraternas opinionsimplosion. Vad vi just nu bevittnar är en kollaps. Socialdemokraterna är obevekligt på väg utför och det finns just nu ingenting som tyder på att en förändring är i sikte. I mätning efter mätning går de allt sämre och förtroendet för deras företrädare blir bara svagare och svagare. De har påkletats en looserstämpel som är mycket svår, för att inte säga omöjlig, att bryta på annat än mycket lång sikt och efter stora, smärtsamma och välkommunicerade förändringar.

Anledningarna är flera. Det största och viktigaste är att regeringen inte verkar ha fått ihop en rimlig samordningsprocess. Det beror säkerligen till någon del på Miljöpartiets bristande erfarenhet av att bära politiskt ansvar. Men. Detta är inget nytt. Det visst statsministern innan han gjorde anspråk på att leda landet. Många var vi som pekade på det ansvarslösa i att inte, innan man söker detta mandat från väljarna, säkra ett stöd för att kunna regera i både teoretisk och praktisk mening. Men nu händer det just ingenting från regeringen. Det trampas mest vatten och man börjar skylla på varandra. Inget gott tecken…

Det är klart att det parlamentariska läget spelar roll, men det kan väl inte heller kommit som någon chock, givet opinionsläget innan valet? Trots detta agerade statsministern som om ansvaret vore någon annans och hotade med nyval. En spelteoretisk relevant manöver då huvuddelen av det politiska motståndet precis stod i begrepp att lagra valvapnen i malpåse och sätta igång större underhållsarbeten. Det var väl i princip bara vi i Centerpartiet som var fullt stridsdugliga, om än naturligtvis en smula tärda efter det s k supervalåret.

Trots att vi i alliansen verkligen gjort allt vad som rimligen kan krävas av oss för att ta ansvar för att Stefan Löfven och hans regering ska kunna styra, visas ingen tacksamhet. Än mindre ödmjukhet. Detta trots att man måste förstå att detta stora ansvarstagande kostar på politiskt. Inte kanske så mycket för Centerpartiet, men väl för andra alliansvänner. Tvärtom gnäller man på att vi i riksdagen står för vår politik och driver den igenom med hjälp av de få och trubbiga instrument vi har till vårt förfogande, t ex tillkännagivanden.

Tidigare har nog många väljare funnit en trygghet i en socialdemokratisk regering som kanske inte alltid agerat som man önskat, men som man ändå har kunnat lita på styra Sverige på ett rimligt kompetent sätt och som företräder oss väl internationellt. Det finns idag, 2015, vare sig trygghet eller styrning från den socialdemokratiskt ledda regeringen. Och det börjar väljarna märka.

Läget för regeringen är helt enkelt synnerligen bekymmersamt. Det finns heller helt enkelt ingenting man kan göra för att bryta en dylik trend. Det man kan göra är att vänta på att någonting händer som vrider om spelplanen, eller försöka starta om det hela med nya spelare.

Under tiden bör naturligtvis vi som tror på ett annat samhälle, ett friare samhälle, börja jobba med vårt erbjudande till väljarna. Visa vår bild av det goda samhället och hur vi kan bygga Sverige starkt genom att genomföra våra idéer. Det känns också som att det blir allt mer brådskande för oss att göra det. Allt färre tror nog längre att regeringen som den ser ut nu kommer att kunna hålla hela mandatperioden.

Stockholm drabbas hårt av Miljöpartiets utvecklingsfientlighet

Alla som på senare tid har försökt skaffa sig en bostad i Stockholm vet vad jag pratar om. På senare tid har priserna ägnat sig åt någon slags raketuppskjutning och för den som söker boende i Stockholms stad finns nästan ingenting för under 2 miljoner. Är man dessutom två vuxna och ett par hundar är det dubbla ett absolut minimum. Och ska man köpa något man verkligen vill ha får man nästan dubbla priset igen. Det är för lägenheter och hus som man äger eller disponerar per bostadsrätt, vill säga.

För hyreslägenheter är marknaden satt ur spel sedan andra världskriget då kris och kaos gjorde att man reglerade priserna. Men man har glömt att reglera av dem… Trots uppenbara brister och alla försök att kompensera för dem, genom miljonprogram och annat, så har ingen tagit tag i problemet på allvar.

Det finns en enorm politisk låsning genom hyresgästföreningens egenintresse (Deras existens bygger ju på att hyrorna förhandlas enligt någon slags fackföreningsmodell, snarare än bestäms av jämvikt mellan utbud och efterfrågan.) Deras makt är institutionaliserad genom lagregleringar och de har inget intresse av att få marknaden att fungera bättre.

Att dessutom en herrans massa beslutsfattare och opinionsbildare sitter på fina hyreslägenheter i innerstaden till alldeles för låga priser gör inte saken lättare. De vill av lätt insedda skäl inte betala vad det egentligen kostar att bo där de bor. Den som driver debatt i riktning mot dem träffar snabbt intressets hårda vägg. Det senare ändrar man inte över en natt, men det förra går ju faktiskt att adressera genom lagstiftning..

Ett annat problem, som visat sig större än vad en del kanske föreställde sig innan valet, är den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus. Gång på gång kan man läsa hur nybyggnationsprojekt stoppas och Miljöpartiet är utan tvekan värst. Så här säger en av deras företrädare angående att de stoppade 2500 bostäder i en efterlängtad förtätning av stadsdelen där jag bor, Hammarby-Björkhagen:

”… vi politiker ska ge fan i att sälja ut stadens högkvalitativa natur till parasiterande kommersiella byggbolag.”

De företag som man, alldeles oavsett grad av fallenhet för marxism, är beroende av för att några bostäder över huvudtaget ska kunna byggas är alltså ”parasiterande”? Och detta är bara ett av en lång rad exempel på projekt som Miljöpartiet stoppar.

Jag misstänker att en hel del av mina vänner som tycker/tyckte att Miljöpartiet var något skönt och fräscht, lite nyskapande och positiva till utveckling nu tvingas tänka om. Jag tror också att en hel del av de som röstade på Miljöpartiet trodde att man röstade på någonting som lite grand stod över höger och vänster. Helt klart är att Miljöpartiet är ett parti som orienterar sig ganska långt ut på vänsterkanten. Långt bortanför Socialdemokraterna. Jag tror faktiskt knappt att någon vänsterpartist med inflytande skulle dra företagarföraktet så långt som Miljöpartiet gör i ovan nämnda exempel.

Det finns utan tvivel väldigt vettiga Miljöpartister, men de verkar hamnat i grav minoritet i sitt parti. Det återstår att se om de lyckas bryta tillbaka den ganska trista utveckling som nu präglar Miljöpartiet. Men det är klart… är man liberal till sinnet och tycker att det är viktigt med både miljö och tillväxt är man alltid välkommen över till oss i Centerpartiet! :)

Maktens arrogans

I sociala medier har bilder gått runt på den stora bokhylla i riksdagen där vi ledamöter kan gå och hämta dokumentation från regeringens arbete. Den brukar vara ganska full. Nu är den nästan tom.

Vi börjar ställa in utskottssammanträden, eftersom det inte kommer något från regeringen att behandla. Den mesta tiden har tagits för motionsbehandling och en och annan lagändring med anledning av EU-lagstiftning. Av de få lagstiftningsprodukter som faktiskt når utskottets bord är de flesta sådant som den förra regeringen beredde. Vi har, på grund av detta, också börjat ställa in planerade voteringar.

En förklaring kan vara svårigheter att komma överens internt i regeringen. Det är givet vad vi vet om de båda regeringspartiernas politik, redan en utmaning. Utmaningen blir inte mindre av att de är två partier vars partikultur bereder ytterligare problem. Å ena sidan ett maktparti som byggt sitt raison d’être på att få den politiska omeletten gräddad, även om några ägg måste knäckas (och kanske lite oavsett vilken fyllning omeletten ska ha). Å andra sidan ett parti som har för vana att säga det folk vill höra i debatterna och därmed varsamt pyssla om vart och ett av alla ägg. Det kanske inte är konstigt att det krockar.

Jag tror dessutom att det finns rent personliga problem i regeringens högsta ledning. Såväl statsministern som vice statsministern visar prov på en alldeles förfärlig arrogans. Sammalunda gäller också Fixa-skolan-på-100-dagar-Fridolin och finansministern. Löfvens ständiga tal om att sträcka ut handen provocerar alla oss som vet hur tonerna låter i riksdagen. När jag har tjänstgjort i EU-nämnden har statsministern kategoriskt undvikit att svara på mina frågor, utan bara svamlat på om annat. Han tittar inte ens åt mitt håll, utan markerar att jag och det parti jag företräder i hans ögon inte är någon han har för avsikt att ta på allvar. Än mindre föra ett politiskt samtal med.

Väl så, men indignationen i media över vad statsministern upplever som bristande samarbetsvilja blir ju då regelrätt knasig.

Entreprenörskapet är socialismens största fiende

Vår partiledare, Annie Lööf, har nyligen varit på besök i Kalifornien och Silicon Valley och gör några centrala konstateranden i en alldeles utmärkt artikel i Veckans Affärer.

Ett allvarligt tillkortakommande med Socialdemokratisk näringspolitik är att den verkar glömma bort (eller låtsas glömma bort) den enskilda entreprenörens centrala roll. Man verkar tro att staten kan kommendera fram kreativitet och att det bara handlar om att skicka skattepengar i rätt riktning, genom en industrikansler eller på annat sätt.

Möjligen är tankefelet en konsekvens av att den enskilde entreprenören som kommer från ingenstans och skapar företagsuccéer bara genom sina egna förmågor, passar så dåligt in i det marxistiska ramverk som mycket av arbetarrörelsens argumentation vilar på.

Enligt det är företag stora och onda och har som huvudmål att suga ut, alternativt säga upp, sina medarbetare. En stark fackföreningsrörelse och handfast statlig styrning blir då det enda skyddet för vanligt folk. Det är klart att förklaringsmodellen haltar när vanligt folk går åstad och skapar företag som förnyar, växer, skakar om marknader och anställer.

Vi behöver ett långsiktigt hållbart näringsliv och hållbarheten måste betraktas på markronivå. Det kommer faktiskt vara så att att vissa industrigrenar kommer att minska i betydelse. Företag (liksom politiska partier, för den delen) som inte förnyar sig i tillräcklig grad kommer att försvinna. Detta kan naturligtvis vara tråkigt, men inte desto mindre en nödvändig konsekvens för att förnyelse ska kunna äga rum.

Samtidigt behövs de allra bästa förutsättningar för näringslivets förnyelse. Ett förnybart företagande, helt enkelt, i vilket nya och gamla företagare kan utveckla nya erbjudanden.

Förutsättningarna för detta förnybara företagande är lite småtrist för politiker som vill visa handlingskraft. Tvärtemot många politikers ryggmärgsreaktion att agera och visa handlingskraft, mår företagandets förnyelse bäst av en mer långsiktig politik (låt vara en politik som inte ger lika många pressklipp och pratminus).

Skatterna på arbete. I takt med att produktivitetsnivån och lönerna ökar, minskar enklare industriproduktion till förmån för fler och mer avancerade tjänster. Höga skatter på arbete är inte så katastrofalt i en ekonomi som vilar på realkapitalintensiv produktion, som exempelvis stål och papper. Tjänstesektorn däremot drabbas oerhört hårt och med starkt progressiv skatt genom stats- och värnskatten brandskattas särskilt sådan tjänsteproduktion som kräver välutbildad personal.

Arbetsmarknadens rörlighet. Genom lagstiftning hindras företagen från att hålla sig med en optimal kompetensmix. Detta har mindre betydelse för det ”gamla” näringslivet. Stål- och pappersbrukens personal är lättare att rekrytera och facken visar prov på stor förståelse och förhandlingsvilja i kollektivavtalen. Men i mindre företag och i företag där enskilda medarbetare besitter unika kompetenser är LAS ett allvarligt hinder för möjligheten att anpassa sig efter marknadens skiftande villkor. (att LAS dessutom är djupt orättvist och drabbar ungdomar och invandrare hårt är en annan – om än inte alls oviktig – diskussion)

Kapitalbildningen. Detta hör starkt samman med skattepolitiken. Vanligt folk måste få bli rika. Det är alltför lätt att komma undan i debatten med något gammalt klasskampsargument, men människor som faktiskt lyckas bra med sitt eget företagande är ofta klokare investerare än affärsbanker och riskkapitalföretag. Att de får behålla det mesta av det värde de skapat är inte bara rättvist, det är också effektivt och i högsta grad näringspolitiskt motiverat.

En framgångsrik förnyelse av näringslivet måste även omfatta oprövade kort som måste få loss medel för att genomföra en galen idé. Dessa killar och tjejer kommer inte att kunna få hjälp av vare sig Fina Banken, Carnegie eller en aldrig så omnipotent industrikansler. Men om det finns en släkting, granne, vän till familjen eller annan, som känner killen/tjejen väl och litar på hen, som lyckats skrapa ihop ett redigt privatkapital, kan även investeringar som på papperet verkar omöjliga ske.

Det mesta som vi debatterar i Sveriges riksdag handlar i någon mån om var resurserna ska satsas, och ibland – i lyckosamma fall – problematiseras vår rätt att gräva efter dessa resurser i folks och företags fickor. Samtliga inblandade borde ju vara intresserade av hur denna aggregerade resursmängd kan bli större, alldeles oavsett hur vi tycker att den ska användas.

Centerstudenterna mot nya tider

Förra gången det begav sig för ledarskifte i den fina syskonorganisationen Centerstudenter​ hade jag märkbara svårighet att kunna välja favoritkandidat. Jag hade något resonemang på bloggen om tyska kontra italienska bilar, då valet stod mellan trygga Hannes och spännande Hanna.

Nu slutar Hannes för att börja jobba hos fantastiska Fredrick Federley i Bryssel och lämnar en lika spännande ledarstrid bakom sig i förbundet. Även denna gång verkar det stå mellan två fantastiska kandidater (fler kan kanske ännu vara på ingång). Caspian Rehbinder och Alfred Askeljung.

Jag känner båda väl och har tidigare också plussat för Caspian som jag tycker är en fantastisk person. Begåvad och seriös och med det politiska hjärtat på det rätta stället.

Sammalunda gäller Caspians motkandidat, Alfred. Jag har dessutom haft nöjet att jobba tillsammans med Alfred utanför politiken, då han gjorde några uppskattade inhopp på företaget jag drev innan det för min del blev lagstiftning på heltid.

Alfred är superseriös, utstrålar massvis med energi och räds aldrig besvärliga debatter. Han satte sig rejält på kartan då han under en stämma, jag tror det var i Åre, problematiserade rådande narkotikapolitik. Som väntat, inte i någon del till stämmans förtjusning, som tvärtom avvisade ansatsen ovanligt bryskt. Alldeles oavsett vad man anser i sak i just den frågan visar Alfred prov på en lika sällsynt som värdefull egenskap i politiken: kulor av stål.

Återigen avundas jag inte Centerstudenterna som tvingas välja mellan dessa båda fantastiska kandidater, men oavsett hur de väljer kommer de att få en fantastisk förbundsordförande.

Decemberöverenskommelsen ger långsiktiga spelregler

Jag hade verkligen sett fram emot att Alliansen skulle återta regeringsmakten efter extravalet i mars, men det räcker ju inte att bara sitta i Rosenbad – man måste kunna göra något bra av det också.

Efter det att Socialdemokraterna förra året valde att gå ifrån praxis och bryta ur delar ur alliansens budget öppnade man en dörr som nu i år sparkades upp med dunder och brak av Sverigedemokraterna. Inte i syfte att få igenom något specifikt, utan för att förstöra för alla som inte förhandlar med dem. En förhandlingssituation som mer liknar utpressning och som inte kan leda till något positivt för någon som inte delar deras agenda.

Mot bakgrund av detta skulle varje regering som bildas sakna förmåga att få igenom sin budget med instabilitet och ekonomisk och politisk oro som följd. Oro underblåser populistiska rörelser och skulle endast bidra till att försämra läget ytterligare, samtidigt som vi står för stora utmaningar som kräver politiskt ledarskap och starka mandat.

Genom att träffa decemberöverenskommelsen säkrar vi förutsättningarna för framtiden. Priset är att vi väljer bort möjligheten att återta regeringsmakten redan nästa år, men belöningen är att vi i framtiden, 2018 eller kanske tidigare, kommer att kunna regera med tillräcklig kraft för att genomföra nödvändiga reformer.

Det är alltid lättare att spela från läktaren och det är säkert en del som är kritiska att vi nu inte tar chansen att skicka vänsterpartierna över ända redan nu. Denna typ av överenskommelse kostar på politiskt för alla inblandade. För Alliansen var valet ganska rakt – det står mellan möjligheten att regera svagt nu eller starkt om ett tag. För (S) står ju hela frågan om regeringsduglighet och pålitlighet på spel, något som tidigare varit något av ett trumfkort för dem, men som nu är överspelat för överskådlig framtid.

För Miljöpartiet är läget kanske lite annorlunda. De verkar göra bedömningen att vikten av att fortsätta att sitta i regeringen är viktigare än många av deras profilfrågor och på sådant som de skiljer sig en hel del jämfört med Alliansen + (S). De tre samarbetsområden som aviseras idag kommer samtliga att kräva stora eftergifter från MP’s sida, försvars-, energi-, och pensionspolitiken. Väljarnas entusiasm inför detta ska bli intressant att följa.

Hursomhelst ser jag fram emot att fortsätta med den aktiva oppositionspolitiken, utmana regeringen i viktiga frågor, fälla dem i utskotten när det verkligen behövs och som vi också gjort vid flera tillfällen redan, samtidigt som vi samlar kraft för att komma tillbaka med en rejäl reformagenda och styrka nog att få den genomförd.

Samarbetsregeringens sammanklappning

Det kanske allra viktigaste i det som gjorde att vi i Alliansen lyckades med att regera landet framgångsrikt i åtta år, varav fyra i minoritet, var antagligen den gemensamma synen på samarbetets nödvändighet och kraft. Bland det första som sades var att ”alla ska bidra och alla ska vinna på samarbetet”. Ungefär. Vi vet att vi är ömsesidigt beroende av varandra för att få igenom vår politik. Priset är att vi inte kan få igenom allt som respektive parti vill, men på det hela taget är vårt relativa inflytande oändligt mycket större när vi jobbar tillsammans än när vi inte gör det. Detta är ett perspektiv som inte är alldeles självklart i det Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Jag tror att man dras med en självbild som underblåses av välfungerande strukturer för intern pepp. Man vet att mobiliseringseffekten är viktig i alla val och genom fackföreningsrörelsen har man såväl resurser som engagemang, som kommunikationskanalerna. Bra, naturligtvis, för att få fart på valarbetarna, men också en risk att komma alltför långt från den potentiellt obehagliga verkligheten, utanför vilken faktiskt de flesta väljare finns.

Detta leder också till svårigheter att smälta det faktum att man numera som bäst är ett 30-procentsparti som måste samarbeta med andra och inte uppe och nosar nära majoritet där det räcker att ett spelteoretiskt inlåst Vänsterparti ger sitt stöd för att inte riskera center/högermajoriteter, eller där ett ideologiskt- och ledarskapsmässigt försvagat Center- eller Folkparti ser samverkan med S som den enda vägen till inflytande.

Det är faktiskt så gott som omöjligt att begripa vad regeringspartierna nu har för avsikt att gå till val på. Är det den gemensamma budgeten? Ja, sa Löfven förra veckan. Nä, säger Löfven nu. Ska man gå till val tillsammans som ett regeringsalternativ? Ja, sas det förut, men efter LO hade antytt missnöje med detta verkar Löfven bytt fot. Och man blir inte klokare av att fråga Miljöpartiet.

Helt klart är att samarbetet mellan partierna i ”samarbetsregeringen” fungerar oerhört dåligt. Jag tror helt enkelt inte att det finns något större intresse från S att alla ska tjäna på samarbetet, utan att det räcker om S gör det. Och jag tror att den totala sammanklappningen nu beror på att Miljöpartiet börjar inse detta.

Högt spel för Löfven

Jag måste säga att jag blev totalt överraskad av Löfvens besked häromdagen, att han utlyser extraval. Det är verkligen att sätta allt på ett kort och det är långt ifrån säkert att det gynnar honom. Att han misslyckades med att skapa majoritet för regeringens budgetförslag kanske inte förvånar lika mycket. Han har verkligen inte ansträngt sig för att säkra situationen, utan kallt räknat med att SD skulle följa praxis och rösta bara på sitt eget budgetförslag. Något som nu inte blev fallet. De röstade istället på vårt budgetförslag, en finfin budget som bland annat omfattar miljardsatsningar på att säkra öppenheten mot omvärlden.

Det verkar vara en tydlig strategi från Löfven att hävda att han hela tiden bjudit in allianspartierna till samtal, men att vi hårdnackat vägrat och därför skulle vara extra ansvariga för den uppkomna situationen. Låt oss bena upp detta.

Det första som hände var att han försökte bryta upp Alliansen genom att sätta tryck på oss i C och FP. Det är självklart värt ett försök. Om Alliansen splittras gör Löfven (den antagligen korrekta) bedömningen att han har större chans att behålla makten. När det inte gick får han övergå till att skjuta på hela Alliansen och hävda att han gång på gång försökt etablera samarbete, något som är en sanning med en ganska kraftig modifikation. Sant är att han vid två tillfällen bjudit in allianspartiledarna till samtal, men att det inte vid något av dessa tillfällen visats prov på någon som helst lust att faktiskt hitta någon väg framåt som bygger på just samarbete.

Det jag tror var en så stark framgångsfaktor för Alliansen, vi lyckades regera landet framgångsrikt i tider av stor internationell kris i åtta år, varar hälften i minoritet, var nog det grundläggande ingångsvärdet: alla ska bidra och alla ska tjäna på samarbetet.

Socialdemokraternas uppfattning om samarbete verkar vara att Socialdemokraterna ska tjäna och alla andra ska helst försvinna. När man med facit i hand betraktar de år då Centerpartiet ställde upp och såg till att rensa upp statsfinanserna på 90-talet blir detta tydligt. Jag tror att det kommer att bli lika tydligt för Miljöpartiet, om det inte redan är det.

Med extravalet sätter Löfven nu allt på ett kort. I vissa stycken en begriplig manöver, då delar av Alliansen är lite stukade. KD har inte stora resurser att ladda om med och jag antar att FP har det på motsvarande sätt. Moderaterna har nedsatt förmåga när de nu ska välja ny partiledare, så jag antar att nu är rätt tillfälle att passa på. Samtidigt lider ju Löfvens samarbetspartners av samma tillstånd. Det är svårt att tänka sig att Miljöpartiet har en organisation som klarar att mobilisera till fullskalig valrörelse på så kort tid och Vänsterpartiet bör rimligen äga samma predikament.

Kanske är det ett sätt att rensa i leden och förstärka sin relativa position för att kunna gå till val 2018 som ett parti med större trovärdighet? Kanske ligger också de stora besvären att få ihop en samordnad politik från regeringen bakom beslutet…